A blast from the past
Idag är en bra dag, men också en hemsk dag...
En bra dag för det är dagen efter jag fick träffa och prata med den människa som påverkat mig mest i hela mitt liv. men samtidigt en dålig dag eftersom samme människa idag lades in på sjukhus för en förhållandevis allvarlig operation. Det är ofrånkomligt att inte bli orolig och engagerad i någon man älskat i flera år...
Jag talar givetvis om mitt X. Hon som gjorde mig så illa när hon försvann, men som också gjorde mitt liv så underbart därinnan. Över ett år har passerat. Ett år med mycket ilska, ångest, sorg och smärta. Men också ett år av minnen, både bra och dåliga. Livet går obevekligt vidare, för alla, hela tiden, vad man än tycker om det. I mitt fall har det som bekant varit ett obeskrivligt tungt år fylld med ensamhet till följd av mina höga krav på min omgivning. Men att plötsligt och totalt oplanerat få se henne en stund igår och få prata som två vuxna människor, kändes mot förmodan helt ok. Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle sluta andas och falla till marken i ett epeleptiskt anfall, om jag så ens såg henne. Men tänka sig, det gick ju alldeles utmärkt och avslappnat. Alla gamla agressioner, all ilska, allt hat och alla form av sådana känslor var som... ja, bortblåsta för att använda en blek klyscha. Det kändes helt enkelt som att man är för gammal för att fästa sig vid gammalt groll. What is done is done, och i slutändan blir allt vatten under broarna för att använda ytterligare, och om möjligt en ännu mer utsliten klyscha. Men så var det i alla fall. Det var ett möte som inte var något annat än lugnt, trevligt, intressant och roligt... bortsett från en enda sak - hennes meddelande om den stundande operationen.
Hur gör man nu? Hur hanterar man en djup molande oro för en människa som en gång varit den största delen av ens liv, men som nu inte är annat än ett minne. Jag önskar jag kunde få henne att förstå att jag inte längre bryr mig om allt som hänt. Jag önskar att hon visste att jag verkligen vill att hon skall må bra och vara lycklig, och jag önskar att vem hon än har nu, eller kommer skaffa i framtiden, är den rätta för henne. För hur illa allt ändå slutade för oss, så är det omöjligt att förglömma att hon en gång var allt för mig, och som det föll sig då - även jag för henne. Vi har ingen kontakt idag, annat än detta möte och vi lär nog inte ha det i framtiden heller. Men det kändes skönt att kunna lägga allt negativt bakom sig och bara känna en kärlek av samma sort som man känner för sin kärnfamilj. Det vill säga en djupt rotad familjekärlek av sådan sort som aldrig lär förvinna vad man än tycker om saker och ting och händelser i övrigt. Jag önskar henne bara allt gott, och kunde jag hjälpa på något sätt så skulle jag göra det. Måtte allt gå bra... Det är bara så omöjligt att inte oroa sig.
