Chris-hantering

Kvinnor är som skraplotter. Man måste satsa på många och skrapa bort ytan på dem alla innan man ser om man haft turen att hitta ens någon av de extremt få som innehåller någon form av vinst. Ändå är det så lätt att bli spelberoende och drömma om storvinsten. Spelar man inte så kan man ju inte vinna. Jag har spelat mycket och vunnit några ytterst få gånger, men vinsten har alltid varit felaktig och istället utbetalats till någon annan så nu är jag som vanligt och återigen rädd för att spela vidare. Det kostar så otroligt mycket och chanserna till vinst är så vansinnigt små...

Det är märkligt hur någon man tyckt så mycket om kan göra en så sjukt illa, lämna så mycket spår och orsaka så stora skador. Jag brukar säga att det är först i efterhand man inser vad någon verkligen betytt och med endast tre stora kärlekar av ett nästan tresiffrigt antal möjligheter så rådar det ingen tvekan för mig vilka de är. Fröken J, fröken A och fröken T går till historien som de som tillsammans skurit upp samma blodiga hål i mitt hjärta som nu efter alla lagningsförsök är så trasigt och stort att allting annat bara faller rakt igenom. Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen när alla som jag älskat och låtit komma mig nära, har gjort mig så förbannat illa? Jag erbjuds nu återigen sällskap, tröst och intimitet av tjejer som andra säkert skulle "döda" för, men ändå känner jag mig fullständigt tom och helt ensam medan ingen kan begripa varför jag mår så här. Jag hade kommit så långt och jag mådde förhållandevis bra, innan hon puttade ned mig i samma hål som jag spenderat ett par år att klättra upp ifrån... Varför?

Ja då var cirkeln sluten... Hon har nått sitt mål och är tillsammans med sitt ex igen medan jag är tillbaka i samma gamla liv som förut. Två dejter på en helg kanske kan hjälpa mot de sanslösa ensamhetskänslorna som inte ens min cocktail av narkotikaklassade antidepressiva piller kan ta bort. Suck... hur kunde det bli så här?

När man är som mest knäckt och nere så kan även ytliga bekanta vara till tröst... Jag lät mig lockas av ett snällt sms och träffade en gammal bekant för sällskap som under kvällen fällde några kloka ord; "Om du gjorde allt det du säger för henne, och hon gjorde allt det du säger mot dig, vem är det då som egentligen förlorat någon?" Nu tvivlar jag förvisso på att en narcissistisk sociopat som hon någonsin skulle tänka så, oavsett grad av mognad. I hennes ytliga värld är jag bara en förbrukad vara utan värde nu när hon återfått sin drömkille, men det var snällt sagt fröken X, så tack för ditt stöd. Du och jag har aldrig varit ett ämne för en riktig relation, men ingen av oss har heller försökt dupera den andra till att tro det. Världen skulle vara en så mycket lättare plats att leva i om människor slutade ljuga för varandra och istället värderade ärlighet, i alla relationer och situationer. Tänka sig, allt jag bad om från början var egentligen bara en hundvakt... Så kan det gå.

Jösses, just när man trodde att det inte fanns fler sanningar om hennes liv så får man veta att hon inte bara hade en realation med en av sina "vänner" 3 dagar efter mig, samma kille som jag var misstänkte hon var intresserad av fast hon förnekade det... Nu en par veckor senare är hon tydligen tillsammans med sitt ex igen. Samma kille som hon intygade mig att han bara var en "bästa vän" sedan många år, och varje gång jag nämnde minsta misstanke eller svartsjuka ang honom så möttes det som vanligt bara med ilska, aggressioner och utskällningar. När det väl kom fram att han faktiskt var hennes ex så fick man istället höra alla möjliga skräckexempel på vilken elak och dålig partner han var under den tiden de var tillsammans, och självklart hur underbar och älskvärd jag var, hur lycklig hon var som hade mig och hur förkrossad hon skulle bli om jag lämnade henne. Likt en kobra framför ett byte så hypnotiserade hon mig med sina vackra lögner, sin tillgivenhet och närhet gång på gång. Men nu är de ett officiellt ett par igen och den andra "vännen" var väl bara ett förspel eller vad man ska kalla det. Vad ska man säga, hennes nät av lögner och intima relationer är så klibbigt att man undrar hur hon ens kan röra sig längre. Det stör mig att hon tror jag är arg för hon inte vill ha mig - jag vill inte ha henne heller! Vem fn vill ha en lögnare i sitt liv som varvar kärleksfulla ord med svek efter svek för att sedan krossa en med alla osmakliga sanningar om allt som man misstänkt hela tiden...

Jag är däremot arg för hon ansträngde sig så hårt för att övertyga mig och få mig att TRO att hon ville ha mig. Jag har kastat bort månader av mitt liv på en omogen liten player och maneater, och hon skapat mer problem i mitt liv än jag ens har en chans att kunna hantera. Allt medan hon njuter, skrattar och hånar mig via sms. Hon har skrivit så sjukt elaka och förnedrande saker på slutet så man börjar undra om hon är sociopat. Jag gjorde allt i min makt för att göra henne lycklig, för att finnas där när hon behövde mig, för att ge henne allt hon behövde - sällskap, pengar, vänskap, kärlek, omtanke, stöd... och detta är tacken? En sak är säker i alla fall, jag tänker aldrig låta mig luras av någon som henne igen. Man ska lyssna på sig själv och innerst inne visste jag hela tiden att hon ljög för mig, jag förstod bara inte varför och jag tillät mig förföras av falsk tillgivenhet. HUR kunde jag vara så DUM att tro att hon skulle vara seriös och redo för ett livslångt förhållande med någon som mig, när all logik sade mig att hennes liv bör bestå av party och killar, som för alla andra i hennes ålder. Ondska kommer i många former, även vackra. Bakom hennes fagra yttre och hennes hypnotiserande ord och ömhetsbevis så gömmer sig inget annat än ett svart ondskefullt hjärta och jag borde vara glad att hon är borta. Min enda tröst är att den jag älskade inte finns på riktigt. Den hon egentligen är förtjänar inte ens en mina tankar och det lär åtminstone vara omöjligt att springa på någon som är ännu värre. Det är bara så beklagligt att hon hann orsaka så mycket skada, både mot mig, mina föräldrar och min älskade hund. Jag har varit med om MYCKET när det gäller tjejer, men detta tar priset. Har aldrig någonsin blivit så respektlöst och illa behandlad. Det kommer nog tyvärr krävas många kvinnor och mycket piller innan man kan glömma detta svek. Men kosta vad det vill, hon måste ut ur mitt huvud och mina minnen som den elaka lögnaktiga otacksamma förrädiska demon hon är. Jag förtjänar 100ggr bättre än det här...
Case closed!

Det vimlar av kvinnor på nya arbetsplatsen och ju fler dagar jag hunnit vara där, ju oftare verkar de hälsa märkligt glatt på mig. Vore jag inte så trasig och sönderspelad som som jag är så skulle jag nästan våga tro att de flörtar, men jag utgår ifrån att det måste vara missuppfattningar från min sida. Kanske är det uniformen som gör det, eller kanske är det den falska mask av artighet, öppenhet och leenden som jag utstrålar 12 timmar om dagen. Ingen kan ju se hur jag egentligen mår och jag har blivit en mästare i att bryta ihop på min egen tid, för att sätta på samma mask nästa morgon igen för att klara av ett yrke som bygger på auktoritet. Men hur mycket piller jag än vräker i mig och hur bedövad jag än blir, så kan jag inte släppa de plågsamma tankarna och mardrömmarna om sanningen. Inte bara om henne, utan om hela mitt patetiska privatliv som jag kastat bort på alltför många lösa förbindelser. Kanske är det därför jag inte vet hur jag ska hantera alla sms från gamla sk "kks" heller. Alla erbjuder ovillkorlig fysisk närhet och tröst, men ingen kan ge det jag mest av allt behöver - vänskap och sällskap! Suck...

Om jag kunde backa tiden, skulle jag vilja gå igenom samma sak igen med henne? Rent emotionellt, självklart! Har man så oerhört svårt som jag har att få något som ens kan liknas vid känslor för någon så skriker både kropp och själ efter detta sanslöst sköna rus när det väl händer, att få tillbringa sin tid med någon man aldrig tröttnar på, vänskap och attraktion i en perfekt blandning. Men likt en missbrukare så vet jag ju också hur jag mår efteråt, när verkligenheten kommer ikapp, lögner blir till sanningar och man återigen står där ensam och undrar hur man kunde vara så dum, vilket hittills alltid varit den slutliga utgången med de få jag öppnat mitt hjärta för. Så skulle jag backa tiden och uppleva allt igen om förnuftet fick råda? Tveksamt. Hur mycket jag än saknar henne så vet jag ju nu att allt var precis så som jag var rädd för... ett spel med känslor i okänt syfte. Kanske var jag bara tröst och sällskap i väntan på drömkillen. Kanske var det bara min hund hon var ute efter. Kanske ville hon bara se hur lätt det vore att få mig att falla. Jag vet nu också hur oerhört snabbt allt egentligen kan gå när hon väl finner något hon vill ha, på riktigt. Och som det bör vara för de flesta normala människor (?) så är det tyvärr riktigt plågsamt och förnedrande att bli bortvald, utkonkurrerad och utbytt av någon annan. Det är omöjligt att inte jämföra och nedvärdera sig själv, om man är emotionellt svag som jag vill säga, speciellt om man anser att den andra personen inte ens ansträngt sig det minsta för att vinna den människa som man själv var beredd att gå runt jorden för... barfota!

Kanske var det bara *** mellan dem, kanske var det något mer. Kanske är de tillsammans nu, kanske inte. Kanske kommer hon att "städa upp" sitt liv till det bättre och bryta med alla destruktiva människor, kanske man förmodligen inte. Jag har ingen aning om någonting när det gäller henne. Varken det som varit, det som är eller det som kommer vara. Jag vet egentligen inte ens vem hon är eftersom hon inte alls var den jag trodde. Allt jag vet är att den så kallade "Ockhams rakkniv" ofast stämmer - det vill säga att den enklaste förklaringen till en mysterium oftast är den korrekta. Man skadar inte den man älskar! Svårare än så är det inte. Jag undrade konstant under alla dessa månader hur hon kunde vara så gudomligt underbar, mysig, kärleksfull och tillgiven samtidigt som hon också kunde vara så märkligt invecklad, komplicerad, kall och avståndstagande. För att inte tala om alla dessa sanslöst många brutna löften. Nu vet jag att hennes känslor var aldrig äkta, men jag kommer aldrig få veta varför hon kämpade så hårt för att övertyga mig, vilket är kärnan i de envisa tankar som driver mig till vansinne, kryddat med alla mardrömmar och osmakliga detaljrika bilder i mitt huvud om hur någon annan är intim med en människa som man inte fått en chans att ens hinna börja glömma. Jag saknar henne så jag kan kräkas av separationsångest och ensamhet, men samtidigt... vad är det jag saknar om ingenting ändå var äkta och på riktigt? Hur kan jag ödsla så mycket tankar på någon som gjort så här mot mig? Var är min självrespekt? Det hade ju ändå slutat så här, förr eller senare. En bubbla av lögner håller inte för evigt och jag är nog varken den första eller den sista som hon krossar med sin emotionella nyckfullhet. Hennes sista svek var förmodligen planerat. Hon visste att jag skulle reagera, bli arg och ta avstånd, så hon slapp göra det själv. En enkel biljett ut ur en lek som hon tröttnat på, är min gissning. Antagligen har hon redan glömt mig...

Nåväl, en dejt till helgen kanske? "Förlora en och det står dig 1000 åter!" Suck... jag vill inte ha 1000, jag vill bara ha 1! Jag kommer aldrig glömma den där regniga höstkvällen när hon såg mig i ögonen, sa de magiska orden och stal mitt hjärta bakom de immiga bilglasen. Det kändes så äkta, men... ja, det kanske är dags för mig att fokusera på verkligheten som den är, istället för att drömma om hur jag trodde och önskade att den var. Det är inte direkt första gången jag blir sviken och sårad, men det är första gången det har hänt så många gånger i en och samma relation. Men om några månader/år har jag väl kommit över detta också. Livet går vidare, oavsett om man vill eller inte.

...när ska bilderna i mitt huvud försvinna?

Förnuftet påminner mig konstant om vad hon gjort... Tre intensiva månader av falska känslor, medan minnen av glädjen hon gav mig är en ofrånkomlig motvikt, hur mycket jag än vill glömma den. Jag tvingas konstant påminna mig själv om att alla hennes känslosamma öertygelser inte var äkta, samtidigt som det är en svår konst att begripa hur någon kan anstränga sig så mycket för att just övetyga om något som inte finns där. Tabletterna begränsar ångesten, stryper tårarna och bedövar hjärtat, men bakom allt snurrar fortfarande alla tankar i med samma centrifugalkraft som alltid och sliter min hjärna i stycken. Varför gjorde hon det? Vad vann hon på det? Är hennes liv bättre nu än det var innan? Vad har han som inte jag har? Varför gav hon sig till honom utan att blinka? Vad var syftet med att övertyga mig om något som jag ändå alltid tvivlade på från början - att hon kunde älska någon som mig? Tankar, dessa förbannade tankar.

Jag är livrädd för framtiden, att jag ska finna mig själv om 50 år som en gammal man i slutet av sitt liv, sittandes ensam utan familj och barn på en stol på något hem, glo ut genom fönstret och fundera på vart livet egentligen tog vägen. Att de enda minnen jag skall bära med mig är av förlorad kärlek och korta meningslösa ytliga fysiska förbindelser med en gränslös rad av billiga bimbos vars enda syfte var att temporärt skingra tankar, trösta och skapa distans till de få som verkligen betytt något. En del av de enfaldiga manliga bekanta som har inblick i mitt liv säger "var glad du fått kn*lla så mycket snygga brudar, själv sitter jag fast med kärring och unge". Det är inte någon ide att ens försöka förklara att det är precis exakt det enda jag drömmer om och jag skulle byta liv med dem i ett ögonblick, om jag kunde.

Jag hatar hennes agerande lika mycket som jag hatat andras svek innan henne, som också gjort köttfärs av mitt lättlurade hjärta. Det finns ett konto med en begränsad kredit kring hur många gånger man kan plocka ut ett nytt hjärta och våga hoppas igen. Samtidigt så älskar jag minnet av den hon var, innan hon blev den jag var rädd för att hon kunde vara och jag är oerhört orolig för hennes framtid när jag också vet hur ofattbart trasig hennes bakgrund är. Ibland är kärlek och hat samma sak, fast tvärtom, men ändå inte.
Ja jag vet, jag fattar inte heller...

Minnen av hennes vackra ord ekar i mitt huvud och blandas med mardrömmar, tankar och syner av de två tillsammans medan jag proppar i mig "lyckopiller" av olika sort som ska motverka allt och göra mig till en emotionellt amputerad zombie. Det är daglig en kamp, en strid om mitt eget psyke och vinsten är i bästa fall ett drägligt liv, knappast mer än så. Jag är så trött, så förbannat trött, av det nya jobbet, alla nya uppgifter, allt nytt att lära sig, alla långa dagar med 10-12 timmars arbete... och mitt i allt mister jag min kärlek, min bästa vän OCH min hunds matte i en o samma person. Att komma hem till en tom lght nu, full med alla glada minnen, är 10 ggr värre än innan. Jag letar nu också ett nytt hem för min älskade hund, eftersom situationen utan en permanent hundvakt hemma är ohållbar. Just nu slussas han runt bland olika temporära lösningar och han mår lika dåligt som jag med tydliga stresssymptom. Allt detta är lite för mycket att hantera och kollapsen var ett faktum. Men ingen psykos som inte lite piller kan "fixa"... eh, nä så enkelt är det inte tyvärr, även om jag måste erkänna att man blir lite känslomässigt zombiefierad inuti ändå. Kanske är det därför jag hittills lyckats tacka nej till det som brukade trösta mig i alla sådana här lägen förr? Mitt i allt så får jag också veta att hon hamnade på sjukhus igår natt, efter en allvarlig händelse... Så vad gör man nu? Hur hatar man någon man nyss älskat och hur bryr man sig inte om någon som nyss var allt som betydde något? Jag är besviken och förbannad på alla hennes ändlösa lögner och svek och att hon kunde grundlura mig så sjukt, så jag bad att karma skulle hämnas mig, men detta var inte vad jag ville heller... Varför måste livet vara så här. Varför kommer ALLTID all lycka med ett bäst-före-datum? Varför kan man aldrig få må bra? Suck...


There is no life in the void, only death!