Förnuft & känsla
Förnuftet påminner mig konstant om vad hon gjort... Tre intensiva månader av falska känslor, medan minnen av glädjen hon gav mig är en ofrånkomlig motvikt, hur mycket jag än vill glömma den. Jag tvingas konstant påminna mig själv om att alla hennes känslosamma öertygelser inte var äkta, samtidigt som det är en svår konst att begripa hur någon kan anstränga sig så mycket för att just övetyga om något som inte finns där. Tabletterna begränsar ångesten, stryper tårarna och bedövar hjärtat, men bakom allt snurrar fortfarande alla tankar i med samma centrifugalkraft som alltid och sliter min hjärna i stycken. Varför gjorde hon det? Vad vann hon på det? Är hennes liv bättre nu än det var innan? Vad har han som inte jag har? Varför gav hon sig till honom utan att blinka? Vad var syftet med att övertyga mig om något som jag ändå alltid tvivlade på från början - att hon kunde älska någon som mig? Tankar, dessa förbannade tankar.
Jag är livrädd för framtiden, att jag ska finna mig själv om 50 år som en gammal man i slutet av sitt liv, sittandes ensam utan familj och barn på en stol på något hem, glo ut genom fönstret och fundera på vart livet egentligen tog vägen. Att de enda minnen jag skall bära med mig är av förlorad kärlek och korta meningslösa ytliga fysiska förbindelser med en gränslös rad av billiga bimbos vars enda syfte var att temporärt skingra tankar, trösta och skapa distans till de få som verkligen betytt något. En del av de enfaldiga manliga bekanta som har inblick i mitt liv säger "var glad du fått kn*lla så mycket snygga brudar, själv sitter jag fast med kärring och unge". Det är inte någon ide att ens försöka förklara att det är precis exakt det enda jag drömmer om och jag skulle byta liv med dem i ett ögonblick, om jag kunde.
Jag hatar hennes agerande lika mycket som jag hatat andras svek innan henne, som också gjort köttfärs av mitt lättlurade hjärta. Det finns ett konto med en begränsad kredit kring hur många gånger man kan plocka ut ett nytt hjärta och våga hoppas igen. Samtidigt så älskar jag minnet av den hon var, innan hon blev den jag var rädd för att hon kunde vara och jag är oerhört orolig för hennes framtid när jag också vet hur ofattbart trasig hennes bakgrund är. Ibland är kärlek och hat samma sak, fast tvärtom, men ändå inte.
Ja jag vet, jag fattar inte heller...
Jag är livrädd för framtiden, att jag ska finna mig själv om 50 år som en gammal man i slutet av sitt liv, sittandes ensam utan familj och barn på en stol på något hem, glo ut genom fönstret och fundera på vart livet egentligen tog vägen. Att de enda minnen jag skall bära med mig är av förlorad kärlek och korta meningslösa ytliga fysiska förbindelser med en gränslös rad av billiga bimbos vars enda syfte var att temporärt skingra tankar, trösta och skapa distans till de få som verkligen betytt något. En del av de enfaldiga manliga bekanta som har inblick i mitt liv säger "var glad du fått kn*lla så mycket snygga brudar, själv sitter jag fast med kärring och unge". Det är inte någon ide att ens försöka förklara att det är precis exakt det enda jag drömmer om och jag skulle byta liv med dem i ett ögonblick, om jag kunde.
Jag hatar hennes agerande lika mycket som jag hatat andras svek innan henne, som också gjort köttfärs av mitt lättlurade hjärta. Det finns ett konto med en begränsad kredit kring hur många gånger man kan plocka ut ett nytt hjärta och våga hoppas igen. Samtidigt så älskar jag minnet av den hon var, innan hon blev den jag var rädd för att hon kunde vara och jag är oerhört orolig för hennes framtid när jag också vet hur ofattbart trasig hennes bakgrund är. Ibland är kärlek och hat samma sak, fast tvärtom, men ändå inte.
Ja jag vet, jag fattar inte heller...
Kommentarer
Trackback
