Att skiljas från en vän
Att skiljas från en vän är alltid svårt. Särskilt - när det handlar om något så hemskt som döden... även om det "bara" är en katt. Kasha var egentligen aldrig "min", utan en rest från en i mängden av alla mina spruckna misslyckade relationer. Min förr-förra sambo, fick precis som så många andra tjejer i mitt liv, så bråttom att lämna mig för någon annan att hennes lilla katt blev kvar här hos mig. Det var nu någonstans runt 7-8 år sen om jag minns rätt. Kasha var född 1998 så under alla de åren fram till hans 13:e år så var ju jag hans husse i alla fall, även om det inte var "självvalt". Men är man djurvän så är det omöjligt att inte älska ett djur som varit i ens liv så länge. I höstas sökte och hittade jag dock ett nytt hem till honom, då jag av diverse skäl inte ansåg mig längre ha tid och ork att ta hand om honom på bästa sätt. Jag hittade en "perfekt" äldre dam, som snart skulle gå i pension. 62 år, sjuksköterska och på nära avstånd. I december flyttade han dit, men nu för en dryg vecka sedan så fick jag veta att han var sjuk. Kvinnan orkade inte hantera det, så jag fick hämta hem honom igen... Föga anade jag dock att han var SÅ allvarligt sjuk och dålig som han var nu. Han hade gått från friska, lätt överviktiga 3-4 kg med "ölmage" till vad som såg ut som 0,5-0,8 kg skinn och ben. Han var så otroligt mager och svag så han vinglade när han gick långsamt över golvet. Vore han en människa så skulle det vara som att jämföra en 50-åring med en 95-åring. Jag påbörjade nu en intensiv matnings-process med vispgrädde och fet lyxig burkmat med sås för att försöka få honom att lägga på sig. Men efter 1 vecka hemma så märkte jag ingen som helst skillnad. Inte heller uppvisade han ens ett fragment av sitt gamla psyke och själ - den busiga, spralliga, lekfulla, livliga, påhittiga, intelligenta och pratglada Kasha. Nu var han bara apatisk, livlös i blicken och konstant trött. Han sov nästan jämt och drack kopiösa mängder vatten som han kissade ned såväl lådan som golven med. Även bajs hamnade på golven i stort sett varje dag... sååå, det var bara att inse faktum, och ge upp. Jag hade iaf gjort allt jag kunde för att hjälpa honom, på hans trygga hemmaplan, men han brydde sig inte om något. Varken hemmet, maten, mig eller ens sin kattkompis Mozart, som nu är ensam kvar här.
Idag hade jag en tid hos en veterinär för att få ett slut på hans livlösa tillstånd. Dessvärre valde jag utefter pris och närhet och inte efter rykte, erfarenhet och kvalitet, så det är väl det som grämer mig mest nu och gör samvetet lidande. Igår kväll kelade jag extra med honom och innan vi for idag på förmiddagen så klappade jag honom försiktigt och gav honom en lätt puss på pannan innan jag satte honom i buren, på en handduk. Jag trodde sen att jag skulle få komma till en reception, lämna katten och betala medan de går in till något klinikrum där bakom så jag kunde vänta tills de kommer tillbaka med buren. Men så blev det inte... För det första så fanns där ingen reception, så den dåligt svensktalande veterinären tog emot direkt i klinikrummet som låg i omedelbar anslutning till den minimala hallen. Jag bad nu att få gå ut då jag INTE ville se dödsögonblicket ELLER döden efteråt! Jag klappade Kasha en sista gång, kämpade emot en tår och gick tveksamt ut. Det kändes nu som en evighet i hallen utanför och jag fick en känsla av att jag var en mördare, en svikare och en falsk beskyddare som lämnade honom därinne att bli avrättad, men jag visste och jag påminde mig om att det måste bli så här medan jag nästan kunde spy av ångest. Sedan ropade den dumma idioten in mig igen (!?) - för att betala PÅ BÄNKEN DÄR MIN LIVLÖSA DÖDA KATT NU LÅG MED ÖPPNA ÖGON! (???) Hur osmakligt är inte det? Och nu kom det värsta - han SKJUTER BORT Kashas kropp med en nonchalant armrörelse precis som när man skjuter bort skräp och papper på ett bord, för att jag skall trycka på kortbetalningsdosan, som han ställt alldeles bredvid min döda katt! Vem gör så??? Varför tror han att jag bad om att få gå ut??? Jag var som paralyserad av ångest och sorg, men också förolämpning och ilska och jag kunde inte ens se på honom, medan jag försökte att inte se på lilla Kasha som bara låg där... livlös.
Jag försökte samla mig, och gav nu Kasha en sista försiktig puss på pannan, lade min hand på hans kropp och försökte acceptera och smälta den vidriga situationen som inte alls blev som jag hade velat och hoppats på, medan jag var fly förbannad på idioten som just "avrättat" honom på detta respektlösa sätt. Veterinären säger ingenting med han ger mig kvittot på Kashas avlivning, så jag får fram "Jaha då var det klart då? Kommer han kremeras nu?"... och han säger kort "Ja det kommer han", innan han ställer tillbaka kortdosan på skrivbordet och går ut, samtidigt som mig. Jag kastar en sista blick över axeln på Kasha som låg där på bordet, undanskuffad som skräp, medan han stänger dörren. I bilen kunde jag inte hålla emot tårarna. Det blev ju inte alls som jag hade velat... Jag kommer ALDRIG sätta min fot där igen, eller rekommendera någon att använda detta ställe! Så här ska man inte behöva se sitt husdjurs sista stund. Just nu önskar jag mer än något att jag hade någon som älskade mig, som bara fanns där, då ensamheten känns extra jobbig i stunder som dessa. Det är hemskt att ta farväl av en vän. Men nu är det gjort och nu sover han i alla fall.
Hej då lilla Kasha... jag saknar dig redan. Vi ses i Nangijala.
Idag hade jag en tid hos en veterinär för att få ett slut på hans livlösa tillstånd. Dessvärre valde jag utefter pris och närhet och inte efter rykte, erfarenhet och kvalitet, så det är väl det som grämer mig mest nu och gör samvetet lidande. Igår kväll kelade jag extra med honom och innan vi for idag på förmiddagen så klappade jag honom försiktigt och gav honom en lätt puss på pannan innan jag satte honom i buren, på en handduk. Jag trodde sen att jag skulle få komma till en reception, lämna katten och betala medan de går in till något klinikrum där bakom så jag kunde vänta tills de kommer tillbaka med buren. Men så blev det inte... För det första så fanns där ingen reception, så den dåligt svensktalande veterinären tog emot direkt i klinikrummet som låg i omedelbar anslutning till den minimala hallen. Jag bad nu att få gå ut då jag INTE ville se dödsögonblicket ELLER döden efteråt! Jag klappade Kasha en sista gång, kämpade emot en tår och gick tveksamt ut. Det kändes nu som en evighet i hallen utanför och jag fick en känsla av att jag var en mördare, en svikare och en falsk beskyddare som lämnade honom därinne att bli avrättad, men jag visste och jag påminde mig om att det måste bli så här medan jag nästan kunde spy av ångest. Sedan ropade den dumma idioten in mig igen (!?) - för att betala PÅ BÄNKEN DÄR MIN LIVLÖSA DÖDA KATT NU LÅG MED ÖPPNA ÖGON! (???) Hur osmakligt är inte det? Och nu kom det värsta - han SKJUTER BORT Kashas kropp med en nonchalant armrörelse precis som när man skjuter bort skräp och papper på ett bord, för att jag skall trycka på kortbetalningsdosan, som han ställt alldeles bredvid min döda katt! Vem gör så??? Varför tror han att jag bad om att få gå ut??? Jag var som paralyserad av ångest och sorg, men också förolämpning och ilska och jag kunde inte ens se på honom, medan jag försökte att inte se på lilla Kasha som bara låg där... livlös.
Jag försökte samla mig, och gav nu Kasha en sista försiktig puss på pannan, lade min hand på hans kropp och försökte acceptera och smälta den vidriga situationen som inte alls blev som jag hade velat och hoppats på, medan jag var fly förbannad på idioten som just "avrättat" honom på detta respektlösa sätt. Veterinären säger ingenting med han ger mig kvittot på Kashas avlivning, så jag får fram "Jaha då var det klart då? Kommer han kremeras nu?"... och han säger kort "Ja det kommer han", innan han ställer tillbaka kortdosan på skrivbordet och går ut, samtidigt som mig. Jag kastar en sista blick över axeln på Kasha som låg där på bordet, undanskuffad som skräp, medan han stänger dörren. I bilen kunde jag inte hålla emot tårarna. Det blev ju inte alls som jag hade velat... Jag kommer ALDRIG sätta min fot där igen, eller rekommendera någon att använda detta ställe! Så här ska man inte behöva se sitt husdjurs sista stund. Just nu önskar jag mer än något att jag hade någon som älskade mig, som bara fanns där, då ensamheten känns extra jobbig i stunder som dessa. Det är hemskt att ta farväl av en vän. Men nu är det gjort och nu sover han i alla fall.
Hej då lilla Kasha... jag saknar dig redan. Vi ses i Nangijala.
Två fåglar - ett möte
Jag satt härom dagen en sen eftermiddag på en bänk i parken och funderade, som jag ofta gör i ensamma stunder, över livet. Tankar om hur fort tiden går och hur många möten och relationer man upplevt genom åren, som nu är som bortblåsta, vilka människor man glömt och vilka man minns, avlöste tankar om arbete, ekonomi, framtid och drömmar... Vädret var så där precis på gränsen mellan sommarvärme och vårkyla och vindarna susande som vanligt i löven, när jag noterar en ensam fågel på en gren. Jag tänkte, undrar om den också sitter där och funderar över saker... på sitt sätt. En stund senare kom en annan fågel och satte sig bredvid. De såg ut att ha bra sällskap av varandra när de emellanåt flög i cirklar runt träden och kvittrade tillsammans. Men så plöstligt, utan förvarning, så flög den nyligen anlända fågeln iväg igen och lämnade den andra kvar i vad som jag kunde svära på såg ut som förvåning och besvikelse när den såg sin vän försvinna över trädtopparna. Vad ville egentligen den där fågeln och varför dök den upp, bara för att försvinna igen efter så kort tid? De såg ju ut att trivas så bra ihop?
