Chris-hantering

Träffade en av mina halvbröder härom dagen... den som är mest lik mig i fråga om personlighet och främst erfarenheter. Vi träffas inte särskilt ofta, mer än på den årliga släktträffen, och vi har väl aldrig pratat så djupt och öppenhjärtligt som vi gjorde nu, vilket är synd. Men, alla har vi våra liv... i alla fall i denna ålder. Vi tycks hur som helst onekligen dela EXAKT samma öde när det gäller kvinnor och det var faktiskt, mitt i all tragik, rätt skönt att få ta del av hans syn på det hela med relationer och svenska kvinnor. Det var ju en glasklar bekräftelse på att jag inte är ensam, ens inom släkten, om att få ta emot så mycket psykisk misshandel från det motsatta könet.

Vi kom snart fram till det faktum att vi båda tycks lida av samma fenomen... vi blir offer för vad som kan kallas "energitjuvar". Det skall finnas en bok i ämnet, skriven av Ingalill Roos, som går att köpa på Bokus. Jag har själv inte läst den, men det är ingen raketforskning det handlar om, utan egentligen ganska självklara om än tråkiga personlighetsdrag som säkert många känner igen från folk i sin omgivning. Bror beskrev sin ex-fru och åtskilliga av de händelser som fick honom att se henne på detta sätt och jag kunde ganska lätt och snabbt dra paralleller till flera av de kvinnor jag träffat - bland annat och främst till den senaste naturligtvis. Så i vårt fall handlar våra erfarenheter av energitjuvar i första hand om de kvinnor vi haft relationer med även om ämnet i sig också kan gälla vänner, arbetskamrater, familj, etc...

 

Bror beskrev sina erfarenheter av kvinnor likt insektsdrottningar som har sina tentakler ute och letar drönare (män/killar) som de kan suga energi ifrån, för att själva bli starka(re). Jag kallar det nog hellre radar för enkelhetens skull :p Hur som helst... kontentan är att en kvinna som lever som energitjuv har oftast i grund och botten ganska- eller till och med väldigt- dåligt självförtroende. Hon behöver därav ständigt bekräftelse på att hon är bra, fin, duktig, sexig, vacker eller vad det nu må vara som brister i hennes tro på sig själv. Denna osäkerhet får henne att behöva styrkan från en man (eller vad nu läggningen säger) för att känna sig starkare. Det gör att hon dras till män som utstrålar säkerhet, styrka, tillgivenhet och lugn. En klippa att luta sig emot, samla kraft och energi ifrån helt enkelt. Det handlar om någon som i sin personlighet älskar att: ta hand om, beskydda, hjälpa och stötta, och någon som utstrålar just detta. Både bror och jag är sådana och vi mår båda som bäst när vi är i sådan roll att vi får känna oss: behövda, efterlängtade, oersättliga, unika och älskade. Vi trivs båda i rollen som den starke som skyddar den svage, den givande som ger till den behövande... Det får oss att känna oss som prinsen som rider in i sagan och räddar prinsessan från den onda draken. Tuffa, starka och självständiga kvinnor skrämmer oss, då vi inte känner oss behövda.

Problemet är bara att i slutändan är det precis tvärtom... och när VI blir den skadade, den svage och den behövande - då finns ingen hjälp att tillgå. Allra minst från den vi gett all vår energi till - den vi älskat så villkorslöst och djupt att vi satt hennes välbefinnande i första hand. Detta är resultatet av att när energitjuven har uppnått den maximala nivån av bekräftelse, stöd och kärlek - då behövs inte längre energigivaren. Alternativt när givaren är dränerad och slut på energi, så kommer tjuven att vända ryggen till när behovet är utmätt eller slut. Det kan till exempel utlösas av en konflikt som energitjuven inte är intresserad av att lösa. I de flesta fall kan nu kvinnan i fråga istället leva ett tag på den energi hon hunnit få, och behovet av mannen som gav henne all sin kraft är nu mest ett irriterande minne ur det förflutna som hon helst av allt vill glömma och radera från historiken. Kanske för hon skäms, har dåligt samvete eller bara för hon inte bryr sig helt enkelt. Energitjuvar är ofta, i min tolkning, inte bara narcissister och i värsta fall rent av sociopater, men också relationsanarkister. Det gör att deras kärlek bara är tillfällig, flyktig och kanske inte ens unik... och lika lätt som den kommer, kan den kastas bort, trots att den tidigare förkunnats så starkt i processen när kvinnan förför mannen på alla sätt som bara en kvinna kan...



Problemet för energitjuven är dock att energin med stor sannolikhet kommer ta slut igen, och det som en gång gjorde hennes behov av stöd, kärlek och bekräftelse så stort, kommer snart komma till ytan på nytt. Kraften hon fick är inte evig och hon kommer behöva söka efter en ny källa till energi... eller "han" naturligtvis, om vi vänder på könen, och snart är radarn igång igen och en ny partnar hamnar i blickfånget.Likt en vampyr så kommer energitjuven i regel att alltid behöva hämta mer energi från en ny källa när den gamla är dränerad, förbrukad eller på annat sätt avklarad. Att lösa konflikter, reda ut problem, förlåta och försonas ingår inte i hennes vokabulär och är helt ointressant. Nya äventyr väntar...

Det som förbryllar mig tveklöst mest av ALLT i fråga om alla människor som på något sätt gör andra illa är bristen på SAMVETE! Att medvetet göra en annan människa illa är något som för mig kräver en ansenlig mängd av brist på respekt. Det vill säga att personen i fråga verkligen förtjänar det. Men att skada en annan människa som man tidigare haft en nära relation med är för mig lika obegripligt som att klubba ihjäl sälungar. Hur sover folk på nätterna, hur har man samvete att inte bry sig om andra, hur kan man sätta sina egna känslor före allt annat? Hur kan man frivilligt såra någon man påstått sig älska? Känner de ALDRIG någon empati för någon annan? Ingen skuld? Ingen ånger? Medmänsklighet? Jag förstår verkligen inte vad kvinnor av idag (i mitt fall tjejer under 30) har för syn på kärlek och vänskap. Alla kvinnor jag brytt mig om och i synnerhet de få jag verkligen älskat har varit som Othellobrickor; vtt eller svart - inga gråskalor, och de är alltid vita som änglar i början för att bli en skugga av koncentrerad svart hat på slutet, och jag står mig lika frågande varje gång; VAD gör jag för fel? Men felet är kanske så banalt enkelt att jag bara attraherar de som behöver mig "för mycket" och endast tillfälligt istället för "lagom" och för alltid... och när jag gett den mängd kärlek och energi som de önskat, så behövs jag inte längre och de letar istället upp något nytt äventyr medan jag fastnar i en ny depression med ensamhet, isolering, ångest, sorg och saknad. Och efter månader eller till och med år av långsam rehabilitering och återgång till vardagsstyrkan, så börjar allt om igen när jag springer på nästa energitjuv... 

Så hur ska man urskilja demonerna från änglarna när de vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att få mig att tro att just DE är annorlunda... Hur ska jag veta att en kvnna som uppvaktar mig mer än någon annan gjort, som ger mer kärleks- och ömhetsbevis och närmare vänskap än jag någonsin upplevt från en och sama person, som säger att hon älskar mig, mina föräldrar och mina husdjur, som menar att hon alltid vill vara en del av mitt liv. Hur fn ska jag ens kunna föreställa mig att även hon är en tickande bomb som briserar vid första konflikten?... Men jaja, det är i alla fall tryggt att veta att man inte är ensam om denna olyckliga lott i livet. Tack bror för ditt stöd och din insikt. Tillsammans kanske vi kan bära våra kors en smula lättare, hur triviala våra problem än kan te sig för andra.

Det är verkligen INTE min tid just nu... Det är vackert med all snö, men WTF!... det räcker nu!!! Känns som man har NOG med problem än att behöva en jävla MAMMUT för att ta sig till jobbet. Snön får vintern att bli ljusare och julen att bli så vacker och stämningsfull som den ser ut på alla julkort... men allvarligt? När hade vi så här mycket snö och så här KALLT sist? 10 000 f.kr? Enough is enough... fast det är klart, vore jag lycklig så kanske allt bara skulle vara vackert och inspirerande, istället för svinkallt, halt, knöligt och jobbigt? Varför föddes jag som korkad romantiker? Jag vill vara ett egoistiskt känslokallt svin som sätter mig själv före alla andra...Vad har jag gjort för ont för att bli så förudmjukad av den dagliga vardagen egentligen? Inte nog med att jag går igenom en förbannat jobbig depression igen, inte nog med att jag fick inbrott i bilen för ANDRA gången nyligen och blev tvungen att köpa larmsystem för 5000 kronor. Nu händer DETTA också...

Jag kommer lika stressad som vanligt i min vanliga morgonrutin till garaget härom dagen runt 06:25, larmar av, öppnar bak, stoppar in Sauron, kastar in väskan och sätter mig bakom ratten. Virden om nyckeln och.... wjium, wjium, wjium.... wjium......... wjium...... prrrr... rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.... tick! Det var det batteriet det!!! Det är SVINKALLT med 23 minusgrader och hela instrumentpanelen är täckt med en hinna av frusen imma. De glittrar till och med kring bilens övriga vinylinredning, och där sitter jag på mitt kalla arsle... JAHOP, precis vad jag behövde! Det tog 5 timmar och cirka 2000 kronor för nytt batteri innan jag var på jobbet som vanligt den dagen...

NÄR ska det vända? När börjar livet... när kommer lyckan? När???

Kan bli ett passande par? Mer passande än The Player and The Loser, antar jag...

Det känns ganska B att inte kunna handla i sin "favoritbutik" mer, spelnörd som man är. Hennes emotionella sprängradie når ju lite överallt har jag förstått med ett gråtande ex lite här och var, och tydligen har hon hookat upp med killen i spelbutiken nu... Hon kan få vilken jvla snubbe hon vill med sin magiska charm och bländande leende, men hon var tvungen att ragga upp någon som jobbar JUST PRECIS där jag handlar? Men jaja, det angår väl inte mig så klart! Jag är ju bara ett patetiskt "ex"... om ens det - man är väl inte ett par bara för man säger att man älskar antar jag. Men om jag hade varit henne så hade jag garanterat gått någon annan stans och skaffat fresh meat. Känns bara så förbannat onödigt när hon vet att jag handlar där och halvt om halvt känner killen. Hade till och med tänkt bjuda hem honom och hans kollega på en grabbig spel- och filmkväll framöver. Det känns ju ganska oaktuellt nu... Tur man har SÅ mycket vänner så det inte gör något... Fuck!

Köpte Guitar Hero i somras, delvis för hennes/vår skull, och det råkade vara av just honom. Och just han var också den enda som jag officiellt sett råkade referera till henne som min flickvän inför, när vi dejtade. På den tiden tyckte hon det var gulligt så klart och gav mig ett "naaw, men älskling då, sa du det? Va glad jag blir". Pffft, eller hur! Men "livet förändras och jag är mogen nog att acceptera det" som hon sade nu i sin smått sociopatiska inställning till relationer och kärlek. Ja jävlar, det är fantastiskt. Om man skulle fiska vithaj så behöver man nog bara doppa min stortå i Atlanten så kommer varenda hajjävel att simma i ringar runt mig! Har inte spelat Guitar Hero EN enda gång sedan hon försvann, trots att det är skitkul. Hon har dödat min livslust på alla plan. Jag kan inte dejta för jag litar inte på kvinnor, jag kan inte ha s*x för jag dejtar inte, jag kan inte ha vänner för jag är så deprimerad, och jag kan inte umgås med någon för jag har inga vänner. Jag har så många Moment 22 i mitt liv att jag får nog kalla det Moment 222...  

Var inne härom veckan och pratade om bland annat just det spelet och att jag ska sälja trummorna eftersom bara "mitt ex" spelade på dem. Konstigt att det då kommer fram liksom... han såg lite obekväm ut när han nämnde hennes namn: "Du menar ********?" varpå jag fick en chock och förra veckans frukost kom och hälsa på i halsgropen. Men det kvittar nog när man är en narcissist som hon, utan hänsyn till någon annans känslor. På sätt och vis beundrar jag nästan hennes ondska... Den är så ren, så koncentrerad och så obeveklig. Den för henne genom livet och forcerar alla hinder med full kraft utan en tanke på vem, vad och vilka den skadar. Jag önskar så innerligt att jag var likadan. I'm such an IDIOT som inte lyssnade på mig själv och behöll mina dörrar stängda. Släpper man en gång vampyren över sin tröskel så är det ju kört liksom. Men, jag gluttade på mitt hjärtas dörr och in kommer 14 kg sprängdeg och mitt hjärta hänger nu likt spaghetti carbonara från väggar och tak.

Jaja, jag får väl köpa mina spel någon annan stans i fortsättningen än i butiken som ligger 5 min från min dörr... inte mer med det. Jag tänker i alla fall inte stå och deala med en potentiell buksvåger liksom, även om de nu "bara är vänner" som det brukar heta. Jag vet vilken makt hon har över alla killar och män. Iofs kvittar det, för det är inte det som är grejen. Det är hennes utlovade men bortblåsta VÄNSKAP och saknaden efter glädjen hon och hennes son gav både mig och min familj som smärtar mest, inte hennes uttorkade kärlek. Men allt är ju ändå åt helvete så vad gör ett problem extra... I guess. 

I morrn är första dagen av en vecka med 72 timmar arbete - ensam. Stimulerande tanke! Jag älskar mitt liv, som en eremit i min grotta i skogen. Jag kanske borde söka jobb på ett tivoli så man får träffa folk? Gröna Lund kanske? Hm nej det går ju inte, hon jobbar ju tvärs över gatan, hah...

...is full.
Som väntat så kom reaktioner på Valentin-dagens lååånga blogginlägg... De flesta (av de få som hört av sig) har valt att maila istället för att kommentera och andra som har kommenterat har jag valt att inte publicrea då de bland annat innehåller hennes namn. SÅ dum är jag inte :p

En fråga var: "Så, har du glömt ditt ex nu då?". Dvs min ex-sambo. Självklart inte, men man älskar människor på olika sätt, inte sant? Man älskar (förhoppningsvis) sina föräldrar, familj och syskon på ett sätt, sina vänner på ett annat sätt och sina husdjur på ett sätt. Precis som man kan älska en partner på olika sätt från partner till partner. Jag kommer aldrig glömma min ex-sambo, och jag minns ännu andra fd kärlekar som om det var igår, fast det gått över 10 år eller mer. Men jag brukar säga att, för mig, så märks det först EFTER en relation exakt på vilket sätt och hur mycket jag älskat. Jag har en annan fd sambo som jag i princip aldrig tänker på, trots att vi också levde ihop i flera år. Men där var nog i ärlighetens namn det mesta av relationen baserad på attraktion (för mig) än vad det var kärlek till hennes personlighet. Vi var MYCKET olika. Det såg och kände jag först en tid efter det tog slut dock, när blindheten släpper. 

Drygt 13 år sedan tog en annan långvarig relation slut... Fram tills dess att jag träffade min ex-sambo 2005 så kan ingenting mäta sig med den gemenskap jag hade med henne. Märkligt nog hade de båda namn som började med "J". Idag är hon gift (tror jag) och har en eller två barn om jag hört rätt. Roligt för henne, och inget som stör mig alls. Men visst minns jag henne, för hon är bland det bästa jag haft i fråga om det som är viktigast av allt i en relation - personkemin. Jag är glad för hennes skull och jag hoppas hon får ett fortsatt lyckligt liv. Relationen med den senaste sambon, som större delen av denna blogg handlat om de senaste 2 åren är ännu för färsk för att se på fullt samma friska klara sätt. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände för mig själv att jag faktiskt kommit över henne och att det ändå känns bra att veta att hon har det bra. Det tog cirka 1½ år, men det gick, och det var precis DÅ, när jag började bli redo för något nytt som det hände - jag mötte fröken A. Därav det senaste, och mycket omfattande, blogginlägget om "Queen of Ice"...



Vad jag vill minnas på ålderns höst, och vad jag vill att de få som är intresserade av mitt liv skall förstå, är att jag anser att jag har förvärvat mig rätten att känna mig misslyckad, bitter och cynisk över relationer, vänskap och kärlek. Det är viktigt att förstå och påpeka att anledningen till detta inte ligger hos EN tjej/kvinna, utan i MÄNGDEN av dem alla. Det är inte EN som har gjort mig så här illa, det är vikten av alla misstag, all ångest och all sorg TILLSAMMANS. Om en boxare blir knockad i en match kanske det inte gör honom så mycket. Går han hundra matcher och blir knockad i samtliga så kanske hans självförtroende och välmående inte är det bästa?

Hela mitt liv har jag fått kämpa med dåligt självförtroende. I skolan var jag den som ingen ville dansa med på klassfesterna och jag var nästan 20 år när jag kysste en tjej för första gången. Efter varje kraschad relation så har jag känt mig misslyckad, ful och äcklig och enda sättet att få plåster på såren har varit att skaffa nytt. Nytt i MÄNGDER! Ju fler jag hade ju mer växte mitt självörtroende och för varje gång jag hade en seriös relation som misslyckades, ju större blev behovet av tröst efteråt. När jag inte hade någon var jag den fula ankungen, när jag hade någon var jag en svan. Det blev en ond cirkel som drog ned mig i ett missbruk. Det spelade ingen roll hur mycket komplimanger jag fick eller hur kär en tjej verkade vara. Jag kunde inte glömma att jag i grund o botten kände mig ful och misslyckad, konstig och annorlunda. Så jag behövde mer... Om jag hade fler tjejer och mer närhet så kanske jag kunde intala mig att jag duger? Och till slut hade jag haft så många att missbruket blev en överdos. Jag slutade föra anteckningar när jag hade passerat cirka... 50-55, på samma papper. Sen blev det post-it lappar och liknande... med säkert 10-15 till. Det är många många år och flera relationer sedan. 90% var som sagt tröst för de andra 10 procenten, varav bara 2-3% verkligen betytt något meningsfullti längden... Märk dock - jag har aldrig sårat någon, åtminstone inte vad jag vet och definitivt inte medvetet!

Men jag är inte stolt över mitt liv... Min ex-sambo var slutet på min brokiga emotionella resa och efter henne SVOR jag att ALDRIG öppna mitt hjärta för NÅGON igen förrän jag kände att jag träffat någon som inte bara är allt jag någonsin kunnat drömma om, men också någon jag kan lita på till 110%. Det spelade ingen roll hur jobbigt det var, jag gav mig F-N på att klara mig ensam och restaurera mig själv från grunden. Först DÅ skulle jag kunna ge min kärlek till någon istället för att bara ta emot tröst. Det tog mig i runda slängar 1½-2 år att bygga upp den styrka som jag vid 37 års ålder fick raserat med ett SMS eller två från fröken A. Så... du som sitter där med din sambo, barn och familj och har så mycket kärlek omkring dig så du inte vet vart du ska göra av den - SHUT UP - jag tror jag har rätt att vara precis så förbannat bitter, cynisk och less som jag är, faktiskt :p

Min svarta bok, som jag hade svurit på att inte uppdatera mer, fick ett tillägg som jag hade gett vad som helst för att inte tillföra... Jag känner mig emotionellt våldtagen.

Jag vaknar ensam, till ljudet av en knarrig radioröst... Ögonen söker sig till de röda siffrorna i mörkret... 05:30. Min kropp är i samma dvalliknande tillstånd som alltid vid denna omänskliga tidpunkt på morgonen, och hjärnan gör sitt bästa för att tvinga alla 85 kilo upp ur sängen medan kroppen bara vill ligga kvar under täcket och sova bort en stund till av detta tomma monotona liv.

Jag sträcker på mig och drar en djup suck. Tankarna börjar mala på en gång... lyckliga minnen blandas med de smärtsamma slut som alltid följt dem. Jag har svårt att koncentrera mig på vad jag borde - att komma upp och göra mig redo att möta ännu en dag. 5 minuter blir till 10 minuter. Jag fastnar i samma tankar jag hade kvällen innan, dagen innan och morgonen innan. Det finns inga svar, bara teorier, gissningar och antaganden, och de bubblar i mitt huvud likt en överkokt soppa. En sån där som rinner över kanten och bränner sig fast i plattan under.

Jag torkar världsvant och snabbt bort en liten tår i ena ögat, intalar mig själv att jag inte är ett vrak, reser mig ur sängen och viker upp persiennen. Utanför är världen lika mörk och kall som den var innan jag somnade några timmar tidigare. Jag kliver över min enda vän, som sover på golvet. Han är fyrbent, hårig och kan inte prata, men han sviker inte. En snabb dusch får mig att tillfälligt vakna till. På med boxers, långkalsonger, strumpor, skyddsbyxa, "brottarlinne", t-shirt, skjorta, slips, natotröja, bälte och jacka. När jag nu känner mig som en astronaut av alla kläder är det dags att mata odjuren. Tre katter som brölar likt zombies från Day of the Dead ska dela på 500g kattmat. Vattenskålen fylls, på med kängorna, häng på brickan på bröstet och över alltsammans - jackan. Jag ser in i lägenheten och får ångest över hur stökigt mitt hem är och tänker; "I morgon, då ska jag städa..." Med en sista titt i spegeln försöker jag återigen intala mig själv att jag är stark, att ja är macho, att jag klarar detta, att jag inte behöver någon, att kvinnor ändå bara är egoistiska svin som jag mår bättre utan, att livet är helt okej så här... "Tänk på barnen i Afrika" liksom...




Jag öppnar dörren till sovrummet där min hund knappt öppnat ögonen ännu. Han lyfter huvudet och ser på mig som jag vore dum i huvvet när jag står där 06:15 på morgonen, i min måndräkt, redo att "försvara rikets säkerhet", i min gråa bunker, i skogen, utanför det obemannade berget med servrar, dit ingen människa färdas i onödan... Vi lufsar iväg genom snön och minusgraderna till garaget, där min nyligen larmförsedda bil står och väntar. Jag förundras över hur jag också blivit tvungen att betala 5100kr bara för att minska risken att nästa f*tta som bryter sig in i min bil kommer undan. Bryta sig in kan de ju fortfarande göra, men nu har jag i alla fall en chans att hinna ned och skära av deras öron med en smörkniv, och jag försöker numera intala mig att det är värt 5100 f-ing kronor... för att andra inte kan låta bli sådant som inte är deras... När man inte har något att vara glad över, så har man i regel i alla fall något att vara upprörd över. Känslor råder det ingen brist på.

Bilen lämnar garaget och jag åker lika ensam som när jag vaknade de 2,5 milen till mörkret i Grödinge. 30 minuter senare, runt 06:58 är jag framme och löser av nattvakten. Vi talas vid i en par minuter om vad som bör sägas angående tjänsten. 07:05 är jag ensam igen och har 12 timmar framför mig innan hemgång. Med en stillsam blick låter jag ögat vandra genom skogen utanför staketet. Inte ett ljud hörs - och då menar jag inte ETT enda ljud. Man kan till och med höra när snön ramlar i små puffar från träden, 25 meter bort. Det är är verkligen knäpptyst och längre än så här från civilisationen har jag aldrig varit i en arbetssituation. Med en historia som vakt på ett 10-tal ställen liknar detta ingenting jag varit på förut. Egentlligen är det ett förhållandevis bra jobb, med mycket frihet och förmåner... men utan ett socialt liv blir det snart ett fängelse... och jag har på sin höjd 5% av vad som borde vara ett normalt genomsnittligt socialt liv.

Timmarna går sin stillsamma gång. Jag gör mina ronder och tittar till anläggningen och alla maskiner, jag svarar i telefonen de få gånger den ringer, tar emot mail och besöksanmälningar, i den lilla skara de kommer. Ibland kommer ingen hit på flera dagar, och när de väl dyker upp så ser de ändå inte mig. Jag ser dem, men de ser inte mig bakom mina skottsäkra spegelglas. Jag får till och med kommunicera genom en telefon, med folk som står 1½ meter framför mig, för att de skall höra mig. I regel händer dock ingenting... och när man inte gör något annat så kommer ofrånkomligt tankarna tillbaka. Tankarna på livet och alla de tjejer/kvinnor som funnits där. Vilka som betytt något, vilka som inte gjort det, vilka som sårat mig och vilka man knappt minns. Samma tankar som jag har varje morgon, har jag också varje dag. Det blir så när man inte har någon att prata med, om något över huvud taget.

Snön faller utanför och jag känner en blandning av beundran för hur vacker naturen är, men också ångest över att jag inte har någon att dela sådana små tankar med. Ingen ringer och jag ringer ingen. Alla vänner har flyttat, skaffat barn, gift sig, köpt hus, osv. Man växer isär, och även vänner som funnits där i närmare 20 år är numera borta, upptagna med sina egna liv. Jag känner mig som den sista människan på jorden. Alla andra har sitt, och jag har... mitt? Jag har bekanta, dvs kompisar som man träffar ibland för man har något gemensamt, som vårt filmintresse. Man ses, köper/äter mat, knaprar kanske lite godis och ser en film eller två. Sen skiljs man åt igen. Eller så pratar man passionerat en stund om de få triviala intressen man har gemensamt. Men... det är skillnad på kompisar och vänner. En sann och nära VÄN är för mig någon man aldrig tröttnar på. Någon som aldrig tröttnar på dig. Någon som man kan och TÖRS vara sig själv med. Man kanske inte är spegelbilder av varandra, men man kompletterar varandra och man mår bra i varandras sällskap. Man ger energi och man FÅR energi... man TAR den inte. Man kan prata om vad som helst, tråkiga saker såväl som roliga saker. Man finns där och stöttar varandra och gör livet lite enklare när det är som värst. Man hjälper varandra att skingra tankar och skratta när man egentligen inte orkar. Man delar glädje OCH sorg och man söker lösa eventuella problem ihop. DET är en sann vän och någon sådan finns inte längre i mitt liv...




Jag är hemma igen runt 20:30. Hunden är rastad och dagen är snart över. Lägenheten är lika tom, tyst och ovälkomnande som den var när jag lämnade den 14 timmar tidigare. Det finns ingen som hälsar på mig och är glad för jag kommit hem. Det finns ingen som vill höra hur min dag varit eller som kan berätta om sin. Det finns ingen att laga mat med eller till, så ut ur kylen kommer på sin höjd en blodpudding eller falukorv. Kanske några köttbullar och lite snabbmakaroner... men alltför ofta blir det en fryspizza som smakar som modellera. Jag slår på TVn och inbillar mig att det ska kompensera för mänskligt sällskap. Jag äter min degiga pizza som egentligen mer ser ut som en överkörd spya, zappar på TVn och undrar hur det kunde bli så här. Samma fråga som jag ställer mig varje kväll. Kvällarna och dagarna är exakt likadana, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Det enda som skiljer är när jag lägger mig, och när jag går upp. Om jag sedan är ensam en hel dag i Huddinge eller i Grödinge... det är inte så stor skillnad mer än att det ena är ett centrum och det andra är skogen.

Jag känner hur magen gnäller över den fantasilösa maten, hur hjärtat slår ojämt och hur blodtrycket leker Let's Dance medan stressnivån står som en dirigent och viftar med armarna. Jag tänker på att jag snart är 40 (!!!) år gammal, men ändå inte är ens i NÄRHETEN av att bilda familj. Jag tänker på hur jag haft fler tjejer än alla mina vänner, kompisar och bekanta tillsammans, men att jag är snart den ENDA som står utan partner. Det finns gamla kompisar ur mitt förflutna, som man växte upp med och tänkte "han... ojoj, han lär nog få svårt att hitta någon". Samme person har nu kanske hus, fru och barn. Vad har jag? En ARMÉ av korta ytliga förbindelser och några längre misslyckade relationer där jag ALLTID blivit lämnad utan ett endaste ord som förklaring... Jag har miljoner teorier om vad som är fel på mig - varför ingen kan älska mig - men jag har inte ETT enda svar. Ingen har någonsin förklarat för mig varför de inte vill ha mig. De flesta är bara arga, de säger att jag borde veta, att de hatar mig och att de inte vill ha med mig att göra mer. Samtliga har de innan förkunnat sin kärlek till mig 10-falt mer än jag gjort till dem. Är det det som är felet? Är jag seg? För försiktig? För feg? För tråkig? För snäll, för elak? Eller är jag för lång, för kort, för ljus, för mjuk, för hård... ? Har vi för lite sex? För mycket sex? Har jag fel intressen? Säger jag fel saker? Bryr jag mig för mycket... eller för lite? Klämmer jag fel på kaviartuben??? Vad är det för FEL på mig? Något måste det ju vara eftersom alla vill leka, men ingen vill stanna?




Jag har nu varit hemma i cirka 3½ timme och klockan är redan förbi den där punkten när man borde sova. Men... jag stannar uppe ett tag till, bara för att "fira" att jag överlevt ännu en dag. Jag ser inte alls fram emot morgonen, när jag vet att jag kommer vakna till samma helvete som jag somnat ifrån kvällen innan. Av ren överlevnadsinstinkt så tvingar jag mig själv att borsta tänderna, byta om, stänga av TVn och krypa ned i samma jvla stora tomma säng som jag i morse klev upp ur. Jag har på hela dagen knappt yttrat ett enda ord till en levande själ.

Jag tänker nu på henne igen... Jag tänker på allt hon sade under vår korta tid tillsammans. Hur hon kom in i mitt liv, PRECIS när jag börjat finna styrkan att leva igen. PRECIS när jag börjat komma över min ex-sambo och att leva utan henne. Hur hon lyssnade på mina historier om mina ex och hur hon såg på mig med sina mjuka ängalika ögon medan jag förklarade att jag inte vågar rusa in i någon relation med huvudet före, SPECIELLT inte när det finns barn med i bilden, som hennes son. Jag tänker på hur hon påpekade att mina föräldrar skulle bli de bästa svärföräldrar en kvinna någonsin kunde önska, hur hon lät mig träffa hennes son så mycket att jag utvecklade faderskänslor för honom som växte för varje gång jag såg honom. Hur hon kunde ta min hand i sin, fast jag egentligen inte vågade, hur hon lade sitt huvud på mitt bröst när vi skulle sova och fick mig att känna mig som om någon lindande in min trasiga själ i bommul och strök salva på alla mina sår. Hur hon bet sig i tungan när hon log emot mig med finurlig blick. Hur hon förförde mig på sätt likt ingen annan gjort så länge jag kan minnas och fick mig att rysa av välbehag bara av att se henne. Hur hon sade att hon älskade mig och hur hon tog hand om min hund som om han vore hennes egen! Hon fyllde så många tomrum i mitt liv och hon fick mig att långsamt läka, att sakta våga tro på framtiden igen, att öppna mitt hjärta och tillåta mig själv att älska igen... Hon fick mig att leva genom att bara FINNAS där när jag behövde någon som mest. Jag är en sådan tragisk människa som anser att man är aldrig rik, oavsett hur mycket man har, förrän man har någon att dela allt med. Hon fick mig att tro och lita på att hon var den som skulle vända trenden och aldrig svika. Det tog tid, men mina känslor kom till slut fullt ut, utan hämningar och kontroll. Hon var inte längre bara bland det vackraste jag sett - hon var den jag ville satsa resten av mitt liv på och jag skäms när jag tänker på att jag var så förblindad av kärlek att jag till och med kikade på möjligheten att fria till henne... något jag ALDRIG gjort förut.

DÅ... bara dagar senare, så lämnar hon mig. Den människa som under 4 månader gjort min sommar till den bästa på flera år, den som vaggat mig in i en tro att hon skall vårda mitt hjärta och alltid finnas där som min vän no matter what - hon sticker kniven i det hjärta som PRECIS hunnit läka under en process som tagit 1½ år... och därpå blir HON arg (!!!???) när jag förkunnar min besvikelse och anklagar henne för att ha ljugit om sina känslor och intensioner, och lekt med mig. Hon ringde varje dag innan detta, hon messade morgon, middag och kväll, vi sågs så gott som jämt, hon öste sin kärlek över mig och jag öppnade mig mer och mer i rädsla av att förlora vad som kan ha varit det bästa som någonsin kommer hända mig. Vi hade mer gemensamt än jag någonsin haft med någon annan och jag måste backa minst 13 år innan jag hittar något liknande ur min historia där SÅ mycket faktorer klaffade så bra. Jag älskade min ex-sambo djupt, men vi hade en del faktorer som var grova missanpassningar... bland annat åldern. Men i detta fall stämde allt så bra... Det fanns ingenting hos henne som jag inte tyckte om och ingenting som jag önskat ändra på. Hon hade rätt ålder, rätt intressen, rätt livserfarenhet och rätt personlighet - för att matcha mig till mer än 95%. Hon hade en sund inställning till livet, hon var oerhört ambitiös, omtänksam och omhändertagande - så som jag gärna vill tro att jag själv är. Hon var en underbar vän, sagolik partner och en fantastisk mamma till sin son. Hon charmade allt och alla, vart vi än var, och jag var så stolt över att hon valt just mig, av alla vrak hon hade kunnat fiska upp. Hon fick allt annat att blekna och mitt vardagliga liv att kännas meningsfullt igen. Men... som allt annat så var det bara tillfälligt, och jag var återigen ensam, hur overkligt och ofattbart det än kändes.




Klockan har nu passerat 01 och jag börjat bli stressad över bristen på sömn. Men tankarna lämnar inte mitt huvud, lika lite nu som någon annan tid på dygnet... Varför blev hon så arg över att jag blev arg? Varför var det så lätt för henne att stänga av sina känslor, att putta bort mig och att ångra sig, och varför kunde hon inte förklara för mig hur hon tänker? Varför ger man så mycket kärlek till någon som behöver det så mycket som jag, om man inte haft för avsikt att stanna? Hon visste hur sårad jag var sedan tidigare, och ändå gjorde hon så här? Det verkade vara lika lätt att dra sig ur vår relation som det var för henne att påbörja den. Vad ville hon egentligen med mig från början? Hon sade vid ett tillfälle att "jag har lätt för att tycka om folk och att visa det"... Jaha ja... man tackar. Själv har jag svårt för att tycka om och svårt för att visa det. Guess why!? Hon behöver ju inte vara ensam. Hon kan få vem hon vill, när hon vill, hur hon vill och vart hon vill. Det kan inte jag... Någon som hon behöver inte veta hur det känns att vara ensam, eller att vara så kräsen med sin omgivning att man isolerar sig, trots sin ensamhet. Moment 22 är mitt öde.

Jag tänker på tiden efteråt, hur vi efter några veckor av hårda ord - via sms naturligtvis, då hon som alla andra kvinnor vägrar prata öga mot öga - kommer fram till en "lösning". Vi kommer överens om att försöka vara vänner - den där klassikern som ALDRIG fungerat för mig. Men för en gångs skull så ville jag verkligen försöka. Livet är för mig inget spel där man byter spelmarker så fort någon spelar dåligt. Man pratar om problemen och LÖSER dem, men jag har ALDRIG träffat en kvinna som VILL lösa problem. Alla mina relationer har slutat där första grälet tar vid, oavsett vad som förorsakat det. Inte ens när jag torde ha RÄTT att bi arg, så får jag det utrymmet. Då är jag bara en idiot som förtjänar allt. Men, då hon och hennes son var det enda som hade betytt något i mitt liv på så oerhört länge, så köpte jag läget...




Klockan är nästan 2 på natten när jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på något alls. Att rensa huvudet och bara somna. Men jag hör alla hennes lovord... hur hon lät tiden gå, medan jag väntade på henne. Veckorna blev till månder. Hon pratade om film, tv-spel, middagar, massage, bowling, biljard och hundpromenader, men inget av detta hände trots att vi bodde 400 meter från varandra, i en lägenhet dit jag hjälpte henne flytta under sommaren när vi träffades. Hon lät mig vänta i 6 månader, medan hon var upptagen med annat, och när hon slutligen i januari flyttade återigen, denna gång till en annan kommun, så meddelar hon mig en kväll, via SMS givetvis, att hennes "liv ser annorlunda ut nu", och att "vi nog inte bör ha mer kontakt"! bara så där... POFF, så var det sista jag hade kvar av henne borta. Det var nu ANDRA gången hon svek mig, och jag stod HELT utan verklighetsanknytning. Det var jobbigt att förlora hennes kärlek, men att förlora hennes RESPEKT - det går knappt att beskriva. Allt kändes som en mardröm och jag väntade bara på att vakna. Panikångest blandades med ett svart hat och hämndbegär. Samma känsla av chock, separationsångest och depression sköjde över mig på samma sätt som det gjort alldeles för många gånger i mitt liv nu, och plötsligt var allt tillbaka på ruta 1. Jag hade INGENTING och jag såg framför mig nya år av mörker när jag försöker klättra upp ur den avgrund som jag kastats ned i så många gånger nu.

Jag kände mig kränkt, sviken, lurad och bortspelad... nu som så många gånger förr. Jag kommer ihåg varenda ord jag sade i ilska och hur hon återigen svarade med OERHÖRD aggression, som om man är en IDIOT för man inte vill bli behandlad som en leksak! Som om man ska lägga sig ned o dö utan protest... vända andra kinden till. Som om man inte har den minsta rätt att bli arg när man blir sviken. Jag krävde en förklaring... och jag fick till slut något som lät: "Okända människor kommer fram till mig och frågar saker som DU sagt, då lackar jag ur". Det var allt jag fick innan alla "lämna mig ifred nu", "lägg ned", "glöm mig och gå vidare" etc. Det avrundades slutligen med att hon hatar mig och att jag toppar hennes hatlista för all framtid. Great! När man begår ett brott så får man i regel ett straff. Jag ser inte riktigt rimligheten i att jag skall få ett livstidsstraff för att jag tydligen har sagt något i ilska till någon ovidkommande obetydlig idiot till person som inte ens känner henne, och som har det osedvanligt dåliga omdömet att söka upp henne och berätta om något jag sagt när jag varit upprörd. Inte konstigt att folk frågar om henne när de såg oss ihop varje dag. Det var inte JAG som ville hålla handen jämt redan från början i vår relation... Om jag gör någon illa så skäms jag och ber om förlåtelse. När kvinnor gör mig illa så ska jag bara hålla käft och "vara mogen nog att acceptera att livet förändras" som hon så enkelt summerade det. Jag har inget minne alls av att jag skulle ha sagt något till någon som kunde härledas direkt till henne som person. Eller... så ville hon bara snabbt bli av med mig för att hon inte längre hade något behov av mig. Min energikälla var kanske tom? Kanske hade hon bara hittat nya vänner, nya killar och nya leksaker så jag var ivägen? Eller... så har en fjäder blivit en höna. Jag beundrar i alla fall nästan människor som kan ta så lätt på relationer som de framställt som så viktiga.




Jag tänker på alla kvinnor jag träffat... Jag minns inte deras namn, men jag minns deras ansikten och deras ord. En del lovade mig allt, andra lovande mig inget. En del stannade länge, andra stannade bara en stund. Men alla är dem nu bara minnen ur mitt förflutna. Tillfälliga stopp på resan genom livet. 90% av dem har varit tröst för 10% av de andra. Av dessa är det en försvinnande liten mängd som jag verkligen älskat i ordets sanna betydelse. Man kan bestiga många berg, men det är få som når upp över molnen liksom. Att vara attraherad och förälskad i någon är inte samma sak som att älska. Jag har haft tur att födas i en trygg familj med kärleksfulla underbara föräldrar, men mitt liv med det motsatta könet har bara varit en rad av misstag, felbedömningar, chansningar och framför allt - tröst. De få som verkligen har betytt något för mig i långa loppet är också naturligtvis de som sårat mig mest. I regel har de också besvarat kritik med ohämmad aggression och fientlighet, och varje gång jag varit sårad har jag sökt tröst hos andra. Det har nu gått så långt att det inte längre fungerar, utan ger istället motsatt effekt. Ju fler jag träffar, desto mer värdelös känner jag mig.

Jag blir sååå less när jag matas med samma klyschor överallt. "Mist en och det står dig 1000 åter", "Det finns fler fiskar i havet", "Hon är inte den enda". "Häng inte upp dig på det", "Låt inte detta tynga ned dig", "Du är värd bättre", "Ta dig i kragen", "Det finns andra", osv... Jag vet att folk i regel menar väl, men oftast kommer detta från människor som själva har någon sedan många många år, som själva slipper leva i ett osynligt fängelse, som inte vet hur det känns att ha haft så många men ännu inte den rätta. Folk säger "ödsla inte din energi på de som inte förtjänar det". Men vem förtjänar det då? De som verkar vara en bra vän eller den som har varit en bra vän? Alla kan ju uppenbarligen svika och glömma, när som helst. Varför kan andra vara vän med ex, men inte jag? Inte ens när jag försöker så självuppoffrande som jag kan. Jag tror på förlåtelse och försoning, men det verkar ingen annan göra. Jag är ju ett levande bevis på att om man alltid skall ta avstånd från de som man kommer i konflikt med, så kommer man till slut få stå ensam kvar... och jag är så förbannat trött på att starta nya relationer och ta farväl av gamla. Jag blir sällan kär och när jag älskar så gör jag det inte för stunden. Om jag kan förlåta, varför kan inte dom det? Varför är det rå LÄTT för kvinnor att älska, hata och glömma? Förmodligen för att kvinnor av idag VET att de inte behöver satsa allt på ett kort... de kan bara skaffa en ny man, när de känner för det, för män kommer alltid vara slavar under kvinnans charm.



Detta kan ha varit mina föräldrars sista chans att få se mig lycklig. Om inte med en partner, fru eller familj, så åtminstone med en bästa vän. Jag ville så gärna att de skulle få se mig må bra. Men hon kunde inte låta bli att charma oss alla, förföra mina sinnen och lämna mig lika lätt som hon fann mig. Hon var den första som fick mig att vilja leva igen på väldigt länge och jag saknar henne 24/7, men vad tjänar det till... lika lite som jag kan göra något åt det. Det är bara att börja om från början igen och acceptera sitt öde - hon bryr sig inte ett skit om de vrakspillror hon lämnar efter sig... precis som en äkta narcissist. Jag minns när vi var nybekanta, ganska kort efter vår första dejt på Valborgsmässoafton, hur hon brukade referera till sina ex som ganska misslyckade, skumma, elaka och falska individer som hade gjort henne illa på diverse klassiskt manér... bland annat otrohet naturligtvis, men också andra mer eller mindre ofattbara saker. Jag tänkte redan då att bara tanken på att någon man skulle vara otrogen mot henne verkade lika troligt som att någon skulle lämna en middag på Cafe Opera för att gå till en korvkiosk. Hon beskrev några av dem och visade även bilder på en del varvid jag också förundrades över varför någon kvinna skulle välja bort en man som en av dessa ståtliga vältränade före-dettingar, som dessutom beskrevs av henne som mycket snäll och omtänksam. Han hade tydligen till och med friat till henne... Redan nu ringde varningsklockor... larmsignaler som sade att något måste vara fel med hennes inställning till relationer och män, men jag var ändå som förblindad av hennes värme gentemot mig och hur hon fick mig att känna mig utvald, älskad, omyckt och BEHÖVD. Jag borde ha vetat bättre. Speciellt när hon vid flera tillfällen refererade till sig själv som "Queen of Ice". Jag skrattade mest då, eftersom hon för mig var varmare och mer kärleksfull än någon jag någonsin mött. Men numera känner jag mig som en idiot... hon gav mig ju egentligen redan då ganska klara indikationer på att hon är en player. Kanske ofrivillig sådan förvisso, men ofrivillig eller inte - det gör PRECIS lika ont att bli sviken av någon man gett sitt hjärta, sin tillit och sina drömmar när man redan är så trasig som jag...

Jag tror inte längre på kärlek som något heligt, vackert och evigt. Det är bara en fantasi och en dröm skapad av fiktion i romaner och på film. I verkligheten förlåter man inte, man förstår inte... man bråkar, hatar och skiljs åt, och man skaffar nytt. NYTT NYTT NYTT... det är det som gäller. Laga inte. Kasta, släng, hata och glöm! Det finns nytt... nytt, nytt, nytt! Kärlek är en tillfällig relation baserad på ett bäst-före-datum med okänd utgång. Men för eller senare tar det alltid slut - alltid. Vad är det då egentligen för vits med allt? Livet har lärt mig att många kvinnor bär på anlag av sociopati och narcissism, och folk undrar varför jag är singel? Kanske borde jag lyssna på mina manliga bekanta som tycker jag ska vara glad för all "pussy" jag fått genom åren? Kanske ska jag acceptera att mitt liv mer liknar Hugh Hefners än filmhjältens som rider iväg i solnedgången med prinsessan? Men jag vill inte ha alla "de 1000 som står dig åter", jag vill bara ha EN. Jag vill åldras med någon jag älskar, som älskar mig tillbaka... That's all.




Klockan är 02:30 och jag känner mig tom på kraft när min kropp till slut tvingar mig att somna. Jag vet att jag kommer vakna i samma tomma säng, med samma tankar, samma ångest och samma ensamhet. Dag ut och dag in... Jag vet också att jag - förr eller senare - kommer träffa någon igen, men hur - HUR - ska jag kunna lita på henne och hennes ord? Och när? Är det när hon sagt att hon älskar mig första gången, eller hundrade gången? Är det efter 4 månader eller efter 3 år? Varför ska jag gå in i en ny relation när jag måste öppna mitt hjärta för att göra det? Varför ska jag göra mig sårbar när jag inte längre har plats för fler sår? Varför säger folk att de älskar, när det bara är ord? Varför lovar människor saker när löften är tomma? Varför tog hon luften från mina vingar, när allt jag ville var att ha en VÄN som inte sviker. Varför hatar HON MIG när det är JAG som blivit sviken? Varför måste hon odla hat om JAG kan förlåta HENNE? Varför var hon tvungen att göra mig så illa, när det krävdes så lite att göra mig glad? Vad är det som gör hennes liv så mycket bättre av att mitt är sämre? Mår hon bra av att jag mår dåligt? Varför kan jag inte bara sluta tänka, sluta känna och sluta bry mig... Jag vill vara som dom - utan skuld, utan ånger, samvete, empati och känslor. Jag vill inte vara jag mer. Det räcker nu.

I morgon är en ny dag. Undrar vad den för med sig? Oh yes... that! Men jaja, jag vet.. jag ska rycka upp mig, spotta i nävarna, va glad för allt jag har, omfamna livet och ta nya tag. Jag vet...