Chris-hantering

Träffade en av mina halvbröder härom dagen... den som är mest lik mig i fråga om personlighet och främst erfarenheter. Vi träffas inte särskilt ofta, mer än på den årliga släktträffen, och vi har väl aldrig pratat så djupt och öppenhjärtligt som vi gjorde nu, vilket är synd. Men, alla har vi våra liv... i alla fall i denna ålder. Vi tycks hur som helst onekligen dela EXAKT samma öde när det gäller kvinnor och det var faktiskt, mitt i all tragik, rätt skönt att få ta del av hans syn på det hela med relationer och svenska kvinnor. Det var ju en glasklar bekräftelse på att jag inte är ensam, ens inom släkten, om att få ta emot så mycket psykisk misshandel från det motsatta könet.

Vi kom snart fram till det faktum att vi båda tycks lida av samma fenomen... vi blir offer för vad som kan kallas "energitjuvar". Det skall finnas en bok i ämnet, skriven av Ingalill Roos, som går att köpa på Bokus. Jag har själv inte läst den, men det är ingen raketforskning det handlar om, utan egentligen ganska självklara om än tråkiga personlighetsdrag som säkert många känner igen från folk i sin omgivning. Bror beskrev sin ex-fru och åtskilliga av de händelser som fick honom att se henne på detta sätt och jag kunde ganska lätt och snabbt dra paralleller till flera av de kvinnor jag träffat - bland annat och främst till den senaste naturligtvis. Så i vårt fall handlar våra erfarenheter av energitjuvar i första hand om de kvinnor vi haft relationer med även om ämnet i sig också kan gälla vänner, arbetskamrater, familj, etc...

 

Bror beskrev sina erfarenheter av kvinnor likt insektsdrottningar som har sina tentakler ute och letar drönare (män/killar) som de kan suga energi ifrån, för att själva bli starka(re). Jag kallar det nog hellre radar för enkelhetens skull :p Hur som helst... kontentan är att en kvinna som lever som energitjuv har oftast i grund och botten ganska- eller till och med väldigt- dåligt självförtroende. Hon behöver därav ständigt bekräftelse på att hon är bra, fin, duktig, sexig, vacker eller vad det nu må vara som brister i hennes tro på sig själv. Denna osäkerhet får henne att behöva styrkan från en man (eller vad nu läggningen säger) för att känna sig starkare. Det gör att hon dras till män som utstrålar säkerhet, styrka, tillgivenhet och lugn. En klippa att luta sig emot, samla kraft och energi ifrån helt enkelt. Det handlar om någon som i sin personlighet älskar att: ta hand om, beskydda, hjälpa och stötta, och någon som utstrålar just detta. Både bror och jag är sådana och vi mår båda som bäst när vi är i sådan roll att vi får känna oss: behövda, efterlängtade, oersättliga, unika och älskade. Vi trivs båda i rollen som den starke som skyddar den svage, den givande som ger till den behövande... Det får oss att känna oss som prinsen som rider in i sagan och räddar prinsessan från den onda draken. Tuffa, starka och självständiga kvinnor skrämmer oss, då vi inte känner oss behövda.

Problemet är bara att i slutändan är det precis tvärtom... och när VI blir den skadade, den svage och den behövande - då finns ingen hjälp att tillgå. Allra minst från den vi gett all vår energi till - den vi älskat så villkorslöst och djupt att vi satt hennes välbefinnande i första hand. Detta är resultatet av att när energitjuven har uppnått den maximala nivån av bekräftelse, stöd och kärlek - då behövs inte längre energigivaren. Alternativt när givaren är dränerad och slut på energi, så kommer tjuven att vända ryggen till när behovet är utmätt eller slut. Det kan till exempel utlösas av en konflikt som energitjuven inte är intresserad av att lösa. I de flesta fall kan nu kvinnan i fråga istället leva ett tag på den energi hon hunnit få, och behovet av mannen som gav henne all sin kraft är nu mest ett irriterande minne ur det förflutna som hon helst av allt vill glömma och radera från historiken. Kanske för hon skäms, har dåligt samvete eller bara för hon inte bryr sig helt enkelt. Energitjuvar är ofta, i min tolkning, inte bara narcissister och i värsta fall rent av sociopater, men också relationsanarkister. Det gör att deras kärlek bara är tillfällig, flyktig och kanske inte ens unik... och lika lätt som den kommer, kan den kastas bort, trots att den tidigare förkunnats så starkt i processen när kvinnan förför mannen på alla sätt som bara en kvinna kan...



Problemet för energitjuven är dock att energin med stor sannolikhet kommer ta slut igen, och det som en gång gjorde hennes behov av stöd, kärlek och bekräftelse så stort, kommer snart komma till ytan på nytt. Kraften hon fick är inte evig och hon kommer behöva söka efter en ny källa till energi... eller "han" naturligtvis, om vi vänder på könen, och snart är radarn igång igen och en ny partnar hamnar i blickfånget.Likt en vampyr så kommer energitjuven i regel att alltid behöva hämta mer energi från en ny källa när den gamla är dränerad, förbrukad eller på annat sätt avklarad. Att lösa konflikter, reda ut problem, förlåta och försonas ingår inte i hennes vokabulär och är helt ointressant. Nya äventyr väntar...

Det som förbryllar mig tveklöst mest av ALLT i fråga om alla människor som på något sätt gör andra illa är bristen på SAMVETE! Att medvetet göra en annan människa illa är något som för mig kräver en ansenlig mängd av brist på respekt. Det vill säga att personen i fråga verkligen förtjänar det. Men att skada en annan människa som man tidigare haft en nära relation med är för mig lika obegripligt som att klubba ihjäl sälungar. Hur sover folk på nätterna, hur har man samvete att inte bry sig om andra, hur kan man sätta sina egna känslor före allt annat? Hur kan man frivilligt såra någon man påstått sig älska? Känner de ALDRIG någon empati för någon annan? Ingen skuld? Ingen ånger? Medmänsklighet? Jag förstår verkligen inte vad kvinnor av idag (i mitt fall tjejer under 30) har för syn på kärlek och vänskap. Alla kvinnor jag brytt mig om och i synnerhet de få jag verkligen älskat har varit som Othellobrickor; vtt eller svart - inga gråskalor, och de är alltid vita som änglar i början för att bli en skugga av koncentrerad svart hat på slutet, och jag står mig lika frågande varje gång; VAD gör jag för fel? Men felet är kanske så banalt enkelt att jag bara attraherar de som behöver mig "för mycket" och endast tillfälligt istället för "lagom" och för alltid... och när jag gett den mängd kärlek och energi som de önskat, så behövs jag inte längre och de letar istället upp något nytt äventyr medan jag fastnar i en ny depression med ensamhet, isolering, ångest, sorg och saknad. Och efter månader eller till och med år av långsam rehabilitering och återgång till vardagsstyrkan, så börjar allt om igen när jag springer på nästa energitjuv... 

Så hur ska man urskilja demonerna från änglarna när de vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att få mig att tro att just DE är annorlunda... Hur ska jag veta att en kvnna som uppvaktar mig mer än någon annan gjort, som ger mer kärleks- och ömhetsbevis och närmare vänskap än jag någonsin upplevt från en och sama person, som säger att hon älskar mig, mina föräldrar och mina husdjur, som menar att hon alltid vill vara en del av mitt liv. Hur fn ska jag ens kunna föreställa mig att även hon är en tickande bomb som briserar vid första konflikten?... Men jaja, det är i alla fall tryggt att veta att man inte är ensam om denna olyckliga lott i livet. Tack bror för ditt stöd och din insikt. Tillsammans kanske vi kan bära våra kors en smula lättare, hur triviala våra problem än kan te sig för andra.