50-100 ggr/dagen
Så ofta kopplar mitt HELVETES SATANS JÄVLA FÖRBANNADE SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIITINTERNET ned sig, per dag! Ja mitt mobila alltlså... från Telesnor... jag menar Telenor. Skaffa ALDRIG Telenor som leverantör säger jag bara. Supporten må vara hur snäll som helst, men när de ställer idiotfrågor som "har du kollat om sladden är i" typ, då vill man ju bara döööda långsamt - med en smörkniv!
Hur jvla lätt är det att arbeta med sin laptop när skiten kopplar ned heeela jääävla tiden! Jag blir SINNESJUK! Och detta betalar man för.... fy fan! I wanna kill someone!
Hur jvla lätt är det att arbeta med sin laptop när skiten kopplar ned heeela jääävla tiden! Jag blir SINNESJUK! Och detta betalar man för.... fy fan! I wanna kill someone!
Skriet från vildmarken
Omg...
När jag gick av mitt pass i förrgår, exakt vid klockan 19:00, så hördes plötsligt ett hjärtskärande skrik, nej VRÅL, från den kolsvarta skogen utanför skyddsområdet. Utan att tänka så greppar jag Sauron och en MagLite och rusar in i skogen för att möta upp vad som jag tänkte kanske kunde vara en kvinna som höll på att bli våldtagen, eller vad som helst. Någon mådde i alla fall förbannat illa i detta ögonblick skulle jag tippa. Våldtäckt räcker nog inte... det lät mer som om någon fick se sina egna inälvor, så att säga, och jag tänkte att nu djävlar ska jag göra skäl för lönen...
Hjärtat pumpa på max och Sauron sprang så fort att jag snubblade var 10:e meter. Väl inne i den kol- och då menar jag KOL-svarta skogen så tystnade plötsligt skriken. Det hördes kanske 10-12 vrål, och sedan kom tystnaden. Total tystnad, och där stod vi. Jag ropade, men ingen svarade. Allt man hörde nu var vinden som fick grenarna att knaka här och där. Lampan kastade skuggor överallt och man tyckte sig se saker bakom varje träd. Sauron fick upp det ena spåret efter det andra, och efter 15 minuter av inget annat än svart skog så gav jag upp. Vad det än var som skrek, så är var det nu dött - stendött, och jag kände en stor besvikelse att inte kunnat hjälpa. Men vid närmare eftertanke så borde det väl mer logiskt sett varit ett djur, och inte en människa. Frågan är bara vad för slags djur, och vad i helvete det var som kunde få det att skrika som om det höll på att flås levande...
Kanske var det ett rådjur, en älg, en räv eller kanske en privatägd häst eller varför inte en ko. Det finns ju en del bondgårdar runt omkring skyddsområdet... men vad var det som dödade djuret i sådana fall, och hur?
När jag gick av mitt pass i förrgår, exakt vid klockan 19:00, så hördes plötsligt ett hjärtskärande skrik, nej VRÅL, från den kolsvarta skogen utanför skyddsområdet. Utan att tänka så greppar jag Sauron och en MagLite och rusar in i skogen för att möta upp vad som jag tänkte kanske kunde vara en kvinna som höll på att bli våldtagen, eller vad som helst. Någon mådde i alla fall förbannat illa i detta ögonblick skulle jag tippa. Våldtäckt räcker nog inte... det lät mer som om någon fick se sina egna inälvor, så att säga, och jag tänkte att nu djävlar ska jag göra skäl för lönen...
Hjärtat pumpa på max och Sauron sprang så fort att jag snubblade var 10:e meter. Väl inne i den kol- och då menar jag KOL-svarta skogen så tystnade plötsligt skriken. Det hördes kanske 10-12 vrål, och sedan kom tystnaden. Total tystnad, och där stod vi. Jag ropade, men ingen svarade. Allt man hörde nu var vinden som fick grenarna att knaka här och där. Lampan kastade skuggor överallt och man tyckte sig se saker bakom varje träd. Sauron fick upp det ena spåret efter det andra, och efter 15 minuter av inget annat än svart skog så gav jag upp. Vad det än var som skrek, så är var det nu dött - stendött, och jag kände en stor besvikelse att inte kunnat hjälpa. Men vid närmare eftertanke så borde det väl mer logiskt sett varit ett djur, och inte en människa. Frågan är bara vad för slags djur, och vad i helvete det var som kunde få det att skrika som om det höll på att flås levande...
Kanske var det ett rådjur, en älg, en räv eller kanske en privatägd häst eller varför inte en ko. Det finns ju en del bondgårdar runt omkring skyddsområdet... men vad var det som dödade djuret i sådana fall, och hur?
Back on Track
Äntligen har man kommit igång med Saurons träning tack vare en ny bekant på jobbet som är just hundförare =D
Nu har jag flera gånger efter tydliga instruktioner lagt ut spår och låtit Sauron spåra. Detta är något han har ett mycket stort medfött intresse för, så att få leka så här mycket och samtidigt imponera på husse var uppskattat, för oss båda. Jag är grymt imponerad av min lille grabb som de senaste två gångerna inte vek av en tum från spåret, trots medvind. Tyvärr markerade han iofs efter halva spåret - förmodligen efter vilt, och vek därefter av med nya säkra steg. Men men, en bra början får man säga... =) Detta ska vi träna mycket på, och nästa vecka blir det Securitas hundklubb en par vändor. Skönt att skingra tankarna.
Nu har jag flera gånger efter tydliga instruktioner lagt ut spår och låtit Sauron spåra. Detta är något han har ett mycket stort medfött intresse för, så att få leka så här mycket och samtidigt imponera på husse var uppskattat, för oss båda. Jag är grymt imponerad av min lille grabb som de senaste två gångerna inte vek av en tum från spåret, trots medvind. Tyvärr markerade han iofs efter halva spåret - förmodligen efter vilt, och vek därefter av med nya säkra steg. Men men, en bra början får man säga... =) Detta ska vi träna mycket på, och nästa vecka blir det Securitas hundklubb en par vändor. Skönt att skingra tankarna.
Cleaning day!
Snabbinlägg: Så här 2 dygn senare efter den senaste emotiella käftsmällen och vänskapsförlusten, så är det dags att ta tag i saker o ruska av sig dammet. Inget blir ju direkt bättre av att leva i förfall, för fan vad det ser ut här hemma. Jag är helt övertygad om att Sauron, Simba, Mozart och Kasha har en pakt ihop om att skita ned så mycket de bara kan. De bygger dammråttor fortare än min dammsugare säger "swoosh" och "slurp", och Sauron envisas med att pinka på sina framben varje gång vi är ute, men endast de gånger han är nyduschad naturligtvis... Och sen är det X antal saker här hemma som jag vill slänga o röja upp kring, så varför gör jag inte det? Suck, jag som var en pedant en gång i tiden.
Det är i sånna här lägen det är bra att få besök. En kompis o hennes kompis är på väg hit, och plötsligt så har man dammsugit, tvättat, bäddat rent, skurat golv, diskat och allt möjligt annat "skoj". Man borde ta hem besök oftare så kanske man orkade städa oftare. Nu ska saker slängas. Ut med den gamla, in med det nya... och livet börjar om igen, typ.
*försöker tänka positiii.... * Äsch, vem försöker jag lura. Blä!
Tillbaka till tvättstugan...
Det är i sånna här lägen det är bra att få besök. En kompis o hennes kompis är på väg hit, och plötsligt så har man dammsugit, tvättat, bäddat rent, skurat golv, diskat och allt möjligt annat "skoj". Man borde ta hem besök oftare så kanske man orkade städa oftare. Nu ska saker slängas. Ut med den gamla, in med det nya... och livet börjar om igen, typ.
*försöker tänka positiii.... * Äsch, vem försöker jag lura. Blä!
Tillbaka till tvättstugan...
Ondskan
090210, kl 23:30...
Ikväll bekände djävulen sin sanna färg, ännu en gång.
Allting var 10 gånger värre än jag trodde och 100 gånger värre än jag kunnat föreställa mig. Jag har varit med om MYCKET i mitt liv när det gäller det motsatta könet. Men jag har aldrig träffat någon som först klättrat över mina känslomässiga murar - gång på gång, även efter alla mina försök att backa ur relationen tll en ren vänskapsnivå, bara för att sedan SKRATTA åt mig (!!!???) när jag är ledsen över att allt gått åt helvete ännu en gång!? Wtf? Ska man gråta... eller ska man skratta tillbaka? Jag trodde det bara var galna makthavare i usla komedi-B-filmer som skraffade så när de tryckte på den röda inglasade knappen som skickar deras atombombsmissiler till fienden...
Hela situationen är så absurt obegriplig att jag inte fattar själv att det verkligen just har hänt!!! Först är man bästa vänner, sedan är man mer än så, tror man... och sedan är man - fiender? Jag trodde inte man kunde bli sämre behandlad än vad mitt X gjorde mot mig med sin tystnad, men detta... wow! Tystnad och ignorans är egoistiskt, kallt och empatilöst. Men att skratta... jeeez... det är ju fan bara rent sadistiskt och sjukt. Det är förbluffande att det gick så här långt, och jag skäms över att jag haft så fruktansvärt dåligt omdöme. Jag borde ha tillräckligt med livserfarenhet för att lyssna på varningssignalerna i mitt inre. Om något verkar för bra för att vara sant - så är det också det. Under ytan, lurar alltid djävulen.
Klockan är mycket, och det har varit en lång dag med många jobbiga insikter och beslut. Jag undrar om hon sover nu... hängandes upp o ned i någon grotta, insvept i sina egna vingar likt en kokong...
Wow, I'm such a loser!
Ikväll bekände djävulen sin sanna färg, ännu en gång.
Allting var 10 gånger värre än jag trodde och 100 gånger värre än jag kunnat föreställa mig. Jag har varit med om MYCKET i mitt liv när det gäller det motsatta könet. Men jag har aldrig träffat någon som först klättrat över mina känslomässiga murar - gång på gång, även efter alla mina försök att backa ur relationen tll en ren vänskapsnivå, bara för att sedan SKRATTA åt mig (!!!???) när jag är ledsen över att allt gått åt helvete ännu en gång!? Wtf? Ska man gråta... eller ska man skratta tillbaka? Jag trodde det bara var galna makthavare i usla komedi-B-filmer som skraffade så när de tryckte på den röda inglasade knappen som skickar deras atombombsmissiler till fienden...
Hela situationen är så absurt obegriplig att jag inte fattar själv att det verkligen just har hänt!!! Först är man bästa vänner, sedan är man mer än så, tror man... och sedan är man - fiender? Jag trodde inte man kunde bli sämre behandlad än vad mitt X gjorde mot mig med sin tystnad, men detta... wow! Tystnad och ignorans är egoistiskt, kallt och empatilöst. Men att skratta... jeeez... det är ju fan bara rent sadistiskt och sjukt. Det är förbluffande att det gick så här långt, och jag skäms över att jag haft så fruktansvärt dåligt omdöme. Jag borde ha tillräckligt med livserfarenhet för att lyssna på varningssignalerna i mitt inre. Om något verkar för bra för att vara sant - så är det också det. Under ytan, lurar alltid djävulen.
Klockan är mycket, och det har varit en lång dag med många jobbiga insikter och beslut. Jag undrar om hon sover nu... hängandes upp o ned i någon grotta, insvept i sina egna vingar likt en kokong...
Wow, I'm such a loser!
Den andre mannen
Det är lite lustigt faktiskt... ja faktiskt!
Vilket då? Ja mitt liv så klart... eller mitt så kallade liv. Jag vet att denna blogg är mer eller mindre trist, svart, dyster och oinspirerande domedagsprofetia från en bitter gammal jävla surkart som sett för mycket elände till så kallade personligheter. Men å andra sidan... vem fan tvingar dig att läsa den? ;)
Idag mår jag dock rätt bra, fast jag egentligen mår skit. Det känns lite som att kräkas samtidigt som man skrapar fram en vinst på Triss (kan jag tänka mig). Jag kräks för jag återigen, till slut och äntligen förstått och verkligen begripigt att jag blivit lekt med, utnyttjad och emotionellt våldtagen. Jag ser dock en vinst i den insikten. Do I make sense? Jag menar, som med mitt ex till exempel... Efter en del studier i psykologi så har jag förstått att det är fullkomligt livsfarligt att försätta någon i sådan vanmakt som hon gjorde - att dumpa mig efter 3 år utan en enda jävlaste tillstymmelse till förklaring, empati eller stöd. Jag vet nu varför jag reagerade så okontrollerbart hårt som jag gjorde. Jag vet och jag förstår allt efter konstens alla regler. Chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nytänkandefas... Allt finns där. Men utan förklaringar så letar hjärnan efter egna förklaringar och i värsta fall kan detta leda till en psykos. Det vill säga att man fastnar i någon av faserna för en längre tid och får vanföreställningar och mår bara allmänt totalt jävla SKIT! Det var tacken jag fick av henne efter våra år tillsammans... hon blev inget annat än en egoistisk, elak och totalt empatilös demon, hur mycket jag än älskade henne innan detta. Och med DEN insikten är det fan så mycket lättare att komma över någon kan jag säga. Stockholmssyndromet är definitivt inget för mig liksom.
Vad har detta då för effekt på nästa dam jag faller för. Ja hon behöver ju självklart inte ens såra mig särskilt djupt för att dessa gamla sår skall slitas upp! Och vad gör då just denna dam... som jag efter 1 år av ångest och tvivel på kärlekens existens, äntligen faller för? Ja man behöver inte gå in på detaljer kanske, men smärtan känns ju igen. Vem fan tycker om att bli behandlad som en patetisk krälande idiot som man kan ta för givet, oavsett vad man gör med eller mot denne? Ingen med självaktning antar jag, och är det något jag försöker ha trots allt, så är det självaktning. Jag tänker inte acceptera att bli behandlad som skit av någon som får en att så som en prins ena dagen och som en skabbig råtta nästa dag, innan det börjar om igen. Jag må vara en trist person ibland, med begränsad äventyrlighet och impulsivitet, men är det något jag är så är det omtänksam, kärleksfull och drömmande. Men den kärlek jag drömmer om finns inte för mig här. Efter alla misslyckade skattletningar så får jag bara upp skräp. Det skiner och blänker som FAN i början, men när man väl bestämmer sig för att börja putsa på den finaste pokalen man tror sig hitta, så är det lik förbannat samma jävla skrot i alla skattgömmor ändå. Egoistiska, elaka och förbluffande smärtsamma upplevelser förmedlade av demoner i änglakläder. Ett brustet hjärta kanske? Aha, du har redan fått ett? Jaja, men ta ett till fan, det är gratis. Varchegoooo!!!!
Ser man rent krasst till de relationer jag haft så finns det också en röd tråd. När jag är i en relation så mister jag ALLTID min dam till en annan man/kille. Det kan ta 1 månad, 6 månader, 1 år eller 3. Men det händer alltid förr eller senare. Det i sig är ju ganska "kul" bara det. Men sen kan man också väga in att när JAG är den andre mannen, då är det lik förbannat INTE jag som "vinner" i slutändan. Då går damen i fråga alltid tillbaka till den förste mannen. Vad säger det om mig? Är jag ful? Är jag fet? Luktar jag illa? Är jag kass "i sängen"? Uppenbarligen inte eftersom de ändå kommit till mig av fri vilja och kanske till och med överöst mig med värme och bekräftelse på min fantastiska förmåga att få dem att känna sig som princessor, under just "poleringsfasen" liksom. Men... sen händer det. De träffar någon annan, alternativt de går tillbaka till den andre. Fatta att man blir liiite bitter, cynisk och kall?
Jag är så FÖRBANNAT trött på att vara snäll... Vill inte vara en dörrmatta mer, eller en busshållplats, ett spa, ett motell eller en bensinstation. Jag är värd mer än så God dammit! Någonstans måste det fan finnas någon som inser det. Kanske på Mars? Har hört att man kan flytta dit typ om 50 år. Kanske kan få dela mina sista 4-5 år med ngn gammal marsian där iaf... Ja fy fan, F this shit, I'm outta here!
