Ondskan
090210, kl 23:30...
Ikväll bekände djävulen sin sanna färg, ännu en gång.
Allting var 10 gånger värre än jag trodde och 100 gånger värre än jag kunnat föreställa mig. Jag har varit med om MYCKET i mitt liv när det gäller det motsatta könet. Men jag har aldrig träffat någon som först klättrat över mina känslomässiga murar - gång på gång, även efter alla mina försök att backa ur relationen tll en ren vänskapsnivå, bara för att sedan SKRATTA åt mig (!!!???) när jag är ledsen över att allt gått åt helvete ännu en gång!? Wtf? Ska man gråta... eller ska man skratta tillbaka? Jag trodde det bara var galna makthavare i usla komedi-B-filmer som skraffade så när de tryckte på den röda inglasade knappen som skickar deras atombombsmissiler till fienden...
Hela situationen är så absurt obegriplig att jag inte fattar själv att det verkligen just har hänt!!! Först är man bästa vänner, sedan är man mer än så, tror man... och sedan är man - fiender? Jag trodde inte man kunde bli sämre behandlad än vad mitt X gjorde mot mig med sin tystnad, men detta... wow! Tystnad och ignorans är egoistiskt, kallt och empatilöst. Men att skratta... jeeez... det är ju fan bara rent sadistiskt och sjukt. Det är förbluffande att det gick så här långt, och jag skäms över att jag haft så fruktansvärt dåligt omdöme. Jag borde ha tillräckligt med livserfarenhet för att lyssna på varningssignalerna i mitt inre. Om något verkar för bra för att vara sant - så är det också det. Under ytan, lurar alltid djävulen.
Klockan är mycket, och det har varit en lång dag med många jobbiga insikter och beslut. Jag undrar om hon sover nu... hängandes upp o ned i någon grotta, insvept i sina egna vingar likt en kokong...
Wow, I'm such a loser!
Ikväll bekände djävulen sin sanna färg, ännu en gång.
Allting var 10 gånger värre än jag trodde och 100 gånger värre än jag kunnat föreställa mig. Jag har varit med om MYCKET i mitt liv när det gäller det motsatta könet. Men jag har aldrig träffat någon som först klättrat över mina känslomässiga murar - gång på gång, även efter alla mina försök att backa ur relationen tll en ren vänskapsnivå, bara för att sedan SKRATTA åt mig (!!!???) när jag är ledsen över att allt gått åt helvete ännu en gång!? Wtf? Ska man gråta... eller ska man skratta tillbaka? Jag trodde det bara var galna makthavare i usla komedi-B-filmer som skraffade så när de tryckte på den röda inglasade knappen som skickar deras atombombsmissiler till fienden...
Hela situationen är så absurt obegriplig att jag inte fattar själv att det verkligen just har hänt!!! Först är man bästa vänner, sedan är man mer än så, tror man... och sedan är man - fiender? Jag trodde inte man kunde bli sämre behandlad än vad mitt X gjorde mot mig med sin tystnad, men detta... wow! Tystnad och ignorans är egoistiskt, kallt och empatilöst. Men att skratta... jeeez... det är ju fan bara rent sadistiskt och sjukt. Det är förbluffande att det gick så här långt, och jag skäms över att jag haft så fruktansvärt dåligt omdöme. Jag borde ha tillräckligt med livserfarenhet för att lyssna på varningssignalerna i mitt inre. Om något verkar för bra för att vara sant - så är det också det. Under ytan, lurar alltid djävulen.
Klockan är mycket, och det har varit en lång dag med många jobbiga insikter och beslut. Jag undrar om hon sover nu... hängandes upp o ned i någon grotta, insvept i sina egna vingar likt en kokong...
Wow, I'm such a loser!
Kommentarer
Trackback
