Ful fisk?
Då har man nyligen överlevt ännu en högtid, denna gång i Alla Hjärtans Dag där det i synnerhet anses "normalt" att spendera sin tid med någon speciell. Speciella människor, och speciella kvinnor i synnerhet, lyser dock med sin frånvaro här. Den gränslösa bristen på äkta kärlek i mitt liv har periodvis plockat fram samma ångest som tidigare i livet gjorde mig till missbrukare av kvinnlig närhet - ett gravt missbruk som var mitt enda sätt att stärka ett labilt självförtroende. Jag vill inte hamna där igen, men för tillfället och sedan en tid tillbaka så är jag teoretiskt redan där, i den där världen där jag är ful, misslyckad och icke önskvärd! Där "alla" andra utom jag finner "den rätta", medan jag bara finner tillfälligt sällskap eller totalt relationsinkompatibla och emotionellt störda kvinnor. Där jag blir utnyttjad om jag är för snäll och utskälld och hatad om jag säger ifrån. Nej, detta är inte självömkan, det är uppriktig insikt i en söndertrasad tillit till kvinnor... Jag längtar så otroligt mycket efter ett normalt liv med samma drömmar som alla (de flesta) andra, men det tycks aldrig vara min tur. Jag är dock inte kroniskt deprimerad, men jag är ta mig fn kroniskt cynisk och negativ tills verkligheten ger mig något annat än motgångar för en gångs skull. Klagar jag mycket? Är jag neggig och tråkig? Well fack jo! Det här är min blogg och dagbok över ett jvligt märkligt liv pga ett bokstavligt talat fuckat förhållande till det kvinnliga könet. Vill du läsa om party, fylla, sex, mode och annan form av ytlighet så har du ca 500 000 andra bloggar att välja på ;) plus att detta som sagt är min personliga men öppna dagbok, och inte en läsarhungrig bloggportal som de flesta andra... Nu ska jag simma vidare mot öppna vatten, även om det är motströms.
