Chris-hantering

Det är ganska ironiskt att jag fick henne att sluta med droger, medan hon fick mig att börja.
Fy fan... dimman tätnar...

Älta inte, är den uppenbara uppmaningen till någon som fastnat i en nedåtgående spiral som mig, om man själv står utanför problem som detta. Jag skulle nog själv bagatellisera detta också, om det inte hänt så många gånger innan. Men att ständigt hamna i samma sista varje gång man öppnar sitt hjärta gör att man måste leta orsaker och förklaringar till varför. Speciellt när de inte kommer från källan. I motsats till föregående inlägg så fylls också mina tankar av allt hon gjorde för att övebevisa mig om att hon inte ljög för mig. Det kunde tex låta så här:

"Vill verkligen du ska sluta tveka på mig. Jag vet att jag är en idiot ibland, men gör det inte med flit. Skulle aldrig med mening såra dig eller göra dig illa. Du är min framtid, tveka aldrig på det. Hur mkt vi än bråkar. Älskar dig!"

Skrevs 5 dagar innan hon låg i någon annans säng. Så ja... jag kanske borde tveka nu ändå? Fy fan, jag är verkligen en patetisk, lättlurad, blind idiot! Nu är frågan vad jag måste göra för att glömma dessa intensiva månader av lögner, och hur lång tid det kommer ta. Är förbannat trött på att mitt liv ALLTID ska bestå av återhämtningstid efter någon narcissistisk player som utnyttjat min godtrohet. Och folk undrar varför jag är bitter och cynisk?

Sorgen är enorm, men förnuftet växer också sig allt starkare... kanske är det därför jag sitter här och skriver av mig istället för att kn*lla av mig, som hon. Har nyligen fått veta lite mer om fröken falsk och hennes nya kärlek, vem han är och varit som person. Jag är inte förvånad att hon valt honom, alls. De är från samma destruktiva värld och hur jag ens kunde inbilla mig att hon faktiskt ville vara en del av min "ospännande" trygga tråkiga värld utan alla äventyr och fester är ofattbart naivt. En gång en XXX alltid en XXX och hon kommer alltid dras till killar/män som är som honom och utnyttja de som är som mig... En sak är iaf säker, ingen kan ljuga som hon. Åtminstone inte så sanslöst ofta och intensivt. Jag har själv varit med när hon ljugit för familj och vänner, även om det varit "vita" lögner och bagateller. Men det märks ändå tydligt hur enkelt och naturligt det är för henne att ljuga. Det är som om hela hennes liv kretsar kring att ständigt skapa sin egen modifierade verklighet oavsett hur mycket av den som är baserad på lögner, som om den enklaste vägen ur alla obekväma eller pressade situationer alltid vore att dra en lögn. Men som sagt, jag är en tragisk patetisk drömmare och obotlig romantiker så några mjuka blickar, varma ord och ömma kyssar senare så låter jag mig luras av samma falskspel igen. Låt oss se på vidden av min egen dumhet, för vem i sina sinnes fulla bruk skulle gå omkring i tron att man är älskad om man blivit behandlad på detta sätt. Låt oss kalla detta en "reminder" som jag kan se tillbaka på under alla de stunder jag kämper emot separationsångesten, sorgen och saknaden...


* Hon svek OFTA löften. I regel när det handlade om att ses en speciell dag eller tid då hon kunde försvinna spårlöst, för att sedan dyka upp med alla möjliga historier om varför hon försvann. 

* Hon är vän med och träffar ibland sina ex, trots att hon beskrivit dem som våldsamma omogna idioter som utnyttjat henne både fysiskt och psykiskt. Och när dessa möten skett har fler fall av misshandel inträffat, men bryter hon med dem? Nej!

* Hon har vänner som är min direkta motsats; kriminella och våldsamma män med drogproblem som står utanför samhällets normer och regler. Många av dem har också siktet inställt på henne, oavsett grad av seriositet. Hon menade att det är deras problem om de vill ha henne eftersom hon inte vill ha dem. Att de ringer och SMSar 25 ggr om dagen verkade inte besvära henne.

* Hennes mobiltelefon piper i stort sett var 5:e minut, dygnet runt, och varenda gång hon var med mig så svarade hon oavbrutet på samtal och SMS. Men när hon var med andra så svarade hon nästan aldrig när jag sökte henne. Jag minns många långa promenader där våra samtal ofta fick pausas pga allt blippande.

* Hon vägrade låta mig träffa hennes familj. Varken mor, bror eller styvfar. Att ringa dit var förbjudet. Hon var inte heller särskilt intresserad av att umgås med mina föräldrar.

* Hon dolde mig från omvärlden, både för sina vänner och alla kontakter online. Jag fick ofta stämma träff med henne där ingen kunde se oss och undvika att promenera tillsammans där hennes vänner kunde befinna sig. För de ytterst få som visste att jag existerade så var jag bara en vän.

* Dessa fåtal vänner som kände till mig, föraktar mig. Delvis för jag är en "vakt", dvs lika illa som polis. Men säkerligen också delvis för hon snackat skit om mig, när hon varit irriterad och arg på mina klagomål och misstankar om det ena och det andra.

* Hon kallade ibland en del av sina vänner för "nötter, idioter, falska" osv, när hon pratade om dem med mig. Ändå umgicks hon oftast mer med dem än med mig.

* Hon berättade gärna om sina studier och ville gärna ha min hjälp med att plugga inför skrivningar etc, men hon visade inget som helst intresse för mitt jobb och vad jag gjorde om dagarna.

* Hon hindrade inte sin väninna från rota runt i min dator och snoka bland privata mappar med bilder och dokument och deltog antagligen aktivt, både i dator och i lådor och drog sina egna slutsatser av vad de fann.

* På 3 månader sov hon över 3 gånger. Hur mycket klockan än var så ville hon av olika skäl alltid åka hem för att sova och det fanns en uppsjö med orsaker som lades fram som förklaringar.

* Kramar, pussar, kyssar och annan intimitet skedde alltid på hennes villkor, inte mina.

* Hon "tjatade" ofta om att jag skulle börja arbeta heltid igen, så hon kunde ta hand om min hund på egen hand om dagarna. Detta erbjudande var också orsaken till att jag sökte tjänsten. När jag sedan började så var hon här hemma större delen av dagarna med min hund, men utöver ett undantag så var hon alltid borta när jag kom hem. Hon var till och med borta just exakt den dagen hon lovat att vara här strax innan julafton, vilket blev sista gången jag accepterade hennes svek. Bortförklaringen var att hon ville överraska mig med en present (yeah right).

* Hon sade ofta att hon skulle gå under och krossas om jag försvann, att hon skulle göra vad som helst om jag bara var en del av hennes liv. Hon sade att jag inte skulle tvivla på henne, att hon visste om att hon kunde bete sig illa men att det aldrig var med mening. Hon kallade mig sin framtid. Men när dagen kom då vi skildes åt, så visade hon inte en min. Hon rörde inte en fena och fällde inte en enda tår. Det enda hon verkade bry sig om på slutet, var just min hund.

* Det största beviset om hennes lögner måste ändå vara att varje gång hon svek mig och jag blev besviken ledsen och arg, så svarade hon direkt med sanslösa aggressioner, utskällningar och hat. Sällan med ursäkter.

* Varje gång hon gjorde mig svartsjuk så sade hon att det var otroligt jobbigt att jag inte litade på henne och att jag "alltid ska tro saker", dvs misstänka henne för otrohet. Men 3 dagar efter hon var min (vilket hon uppenbarligen eg aldrig var) så blev hon ändå någon annans...


Listan kan göras längre, men för att inte skämma ut mig själv för mycket, så får det räcka...
Vem som helst kan säga "Jag älskar dig", men det är i en persons handlingar som kärleken syns på allvar. Varför skulle det annars kallas just kärleksbevis. Min enda tröst är att det lär vara tekniskt omöjligt att ha sådan otur att man någonsin springer på en ännu mer falsk kvinna. För en vecka sedan hade jag både jobb, kärlek och hund. Snart finns ingenting kvar, pga henne. Men, jag måste ändå erkänna att det är jobbigt att hata någon man älskat.

De hade säkert en romantisk kväll/natt tillsammans igår... suck! Kvinnor är otroliga med sina erövringståg som rasar fram genom ett landskap av kåta män som inget annat vill än att kliva på i nästa station. Jag gav henne månader av respekt, ömhet och kärlek men kastades ändå av i farten med ett ynka "Förlåt". Men inser nu i alla fall att det enda hon förmodligen varit ute efter ifrån början är min hund, som också var orsaken att hon "fann" mig. Ironiskt nog är hon nu också orsaken till att jag på ett eller annat sätt tvingas förlora honom. Hon fick mig att lita på henne och att hon alltid skulle finnas där vid min sida som min bästa vän och partner i livet. (Jag vet, jag är en naiv dåre!). Det var pga henne som jag tog denna tjänst och backar jag ur nu efter den redan börjat, så kommer jag få sparken. Nu när hon lekt färdigt med mig och redan skaffat en ny kille så står jag där utan hundvakt och utan en trygg framtid för min hund. Antingen ska jag omplacera honom, där han tvingas leva utan vare sig husse eller matte som han älskar och är van/trygg med, och under resten av hans liv tvingas jag undra hur han mår och hur han har det. Eller så ska jag överväga att låta honom somna in... allt för att någon inte kunde hålla sina löften när det hade varit så enkelt att aldrig börja med lögnerna ifrån början över huvud taget. Hon hade lika gärna kunnat säga att hon bara var intresserad av att vara hans dagmatte och inget annat. Det var trots allt det jag frågade första gången vi möttes och jag såg hur god hand hon hade med honom. Men av någon anledning så ville hon leka med mina känslor i 3 månader innan verkligheten blev för uppenbar. Suck, vilket jävla hundliv man lever... Vill inte skiljas från min bebis, men vad fn ska jag göra? Jag kan ju inte ha henne här när jag vet att hon är hans numera och att risken finns hon tar hit honom när jag är på jobbet. Vill inte veta vad som kan hända i min säng *spy*. Är så förbannat trött på att få mitt liv förstört av kvinnors lögner, leva med konstant ångest och känsla av att vara fel, misslyckad och inte räcka till. Och denna gång drabbar det även min älskade hund... Vad kan jag säga lilla gubben, mamma ville inte längre vara med oss.


Lilla "Sajon" - när han var 1½ mån gammal. Vad ska det bli av dig gubben? :'/

Det är verkligen pinsamt vilken obotlig romantiker och patetisk lättlurad drömmare jag är. Även in i det sista försökte jag leva på hoppet att det fanns någon liten ynklig strimma av godhet i hennes hjärta. Att i alla fall nånting av allt hon sagt och gjort var sant och äkta. Jag försökte till och med att skiljas från henne "som vänner" och med respekt för varandra, även gentemot henne trots att hon krossat mig, bara för att visa att jag verkligen är godhjärtad och vill hennes bästa och för en LITEN stund så verkade det finnas förståelse, ömhet och känslor kvar i henne. Men idag erkände hon ännu fler obekväma sanningar som också delvis förklarar varför jag hela tiden haft en känsla av obehag och osäkerhet kring andra män, trots alla hennes vackra ord och ömhetsbevis. I torsdags lät hon mig komma hem till en tom lägenhet och endast en liten PostIt-lapp som sade, "Förlåt!". Det var allt jag fick efter 3 månader... ett ord, och hon var borta, och redan nu ikväll ligger hon i armarna på sin nya kille/man. Någonstans måste man ge sig själv en fet käftsmäll och skrika VAKNA och se verkligheten för vad den är! Hon är inte och hon har aldrig varit min, och jag är dummare än jag själv ens vågad föreställa mig som faktiskt trodde det, trots allt som pekade på motsatsen. Nåväl, nu vet jag i alla fall sanningen och att det inte finns något att kämpa för. Hon är hans nu, och jag var bara en hållplats på vägen. Kärleken är kanske inte alltid blind, men den kan i alla fall göra en blind...

"Any man can love a million women, but it takes real love, for a man to love a woman
in a million ways"

Ingen kan iaf klandra mig för att jag inte gav mitt allt, det gjorde jag. Men man kan inte tvinga någon att älska en tillbaka... Så, flyg lilla sparvöga! Jag hoppas du uppskattar din nyvunna frihet - den sista gåva jag kunde ge dig, och jag hoppas också att din nya kärlek förtjänar den du är, när du är som bara du kan vara. Jag hade gett dig mitt liv och min oändliga kärlek till mitt sista andetag, om du bara hade velat ha det. Men... jag är inte den du drömmer om.

Då var halva julafton avklarad, och återigen går den i den förlorade kärlekens tecken X, som i X-mas. Suck! det där med att "go slow" och ta ett steg i taget blev visst inget av med. Inte heller hennes ord om att jag aldrig skulle tvivla på hennes kärlek mer, oavsett hur mycket vi bråkar. Men nu är hon borta och hennes saker med... Julen 2007 blev man lämnad av exsambon och julen 2011 var det dags igen nu. Idag på självaste julafton fick vi det det berömda slutgiltiga snacket. Det där som är sista sidan i en historia och sista spiken i en kista. Under några stressiga minuter på telefon så öppnade hon sig och erkände att hon inte älskar mig, men att det finns "känslor". Det var en viss tröst att höra mitt bland all panikångest av att ännu en gång fått alla sina drömmar krossade, även om det är en ganska klen tröst. Man kan ju ha känslor för sitt husdjur, sina möbler eller rent av sin bil också, men det får väl duga. Förhoppningsvis så har hon iaf haft lite starkare känslor innan när hon öste ömhetsbevis och närhet i alla möjliga former över mig, även om de kanske inte skulle räknas som äkta kärlek. Men jag hoppas iaf att det fanns något där mer än bara en kärlek till min hund och jag hoppas hon inte gör och säger vissa saker med lätthet, som hon gjort med mig.

Jag inser dock, precis som hon, att vi inte fungerar ihop givetvis! Det går inte att ha en relation där den ena partnern glömmer eller sviker löften gång på gång, samt skapar situationer som föder extrem svartsjuka, och när den andra partnern svarar med besvikelse och ilska så möts detta med stark aggression och hat, även om det bara är tillfälligt. I min erfarenhet så finns det alltid en orsak till hur människor agerar i olika situationer och relationer. Hon har ofta pratat om sina ex som våldsamma omogna idioter som utnyttjat henne både fysiskt och psykiskt. Trots detta är hon vän med dem och träffar dem ibland. Men när jag gör något "fel" som att svara på bortglömda eller inställda möten med besvikelse och ilska, så svarar hon alltid med ett direkt avståndstagande och extrem kyla, innan vi kanske lugnar ned oss. Jag erkänner att kärlek gör mig till en extremt svag idiot och får jag inte tillräckligt med uppmärksamhet, ömhetsbevis och trygghet så börjar jag tvivla direkt och blir jvligt jobbig med mina misstankar och osäkerhet! Detta är en ofrånkomlig skada av alltför mycket i det emotionella bagaget med flickvänner som alltid varit otrogna och lämnat mig för andra killar, hur mycket de än sagt att de älskar mig. Jag är helt enkelt van med att alla tjejer går från kille till kille och däremellan kan de få var och en att känna sig som den utvalde och drömmarnas man - det kunde iaf jag. Både med henne och andra innan henne. Men, det slutar alltid med att de tröttnar och att de försvinner, ofast i armarna på någon annan.

Denna gång handlar det om en "vän" så klart. En som hon beskrivit som en ung man som inget annat vill än att vinna sin exfru och sitt barn tillbaka, även om jag genom sunt förnuft antagit att det borde finnas ett annat intresse från hans sida också. Ibland undar jag om tjejer låtsas vara naiva och blinda, eller om de faktiskt inte begriper att 99% av alla killar vill erövra tjejer som ser bra ut. Lilla vacker är galet vacker och jag vet av erfarenhet att killar flockas runt henne som bin runt honung, så varför skulle han vara annorlunda bara för han kommer med en historia om att efterstäva en återförening med sin familj. Kanske är det så enkelt att min fd (vad det nu är) bara inte vill att jag ska flippa ut av svartsjuka innan de har funnit varandra på allvar? Svårt att veta och som vanligt kan jag bara anta - något som hon hatar. Men det är onekligen sjukt jobbigt att se, höra och känna hur lätt hon tar på detta och hur enkelt hon stänger av känslor, blir kall och återgår till ruta ett. Jag önskar så innerligt att jag var likadan...

Men ändå... de stunder jag varit säker på hennes kärek till mig så har ingenting annat varit ett problem! Varken hur ofta eller sällan vi ses eller vem hon umgås med och när, och det vet hon! Men sen kommer tyvärr alltid nya perioder där hon glömmer bort (?) vad hon lovat mig, och då försvinner all min säkerhet, trygghet och tillit direkt och ersätts av osäkerhet, avgrundsdjup svartsjuka och ångest. För ingenting kan få en att känna sig SÅ värdelös som när någon man älskar finner kärleken på annat håll. Nåväl, kanske visar det sig snart vilken relation de har egentligen, men med tanke på att hon höll mig mer eller mindre fullständigt hemlig i 3 månader så är det ingen garanti heller... suck. Själv är jag numera förpassad till "The Friend Zone" - vänskapszonen - där jag får sitta i utvisningsbåset och se på när hon går vidare i livet. Antingen det, eller ingening. Det är lite som att välja mellan att dö och att dö =/

Men samtidigt, hur kan jag egentligen förvänta mig att en så ung kvinna ska vara redo för de krav jag ställer på ett förhållande. I hennes ålder ska man festa, supa, prova sig fram med både saker och ting, och dejta killar så klart. Inte binda sig och bilda familj med någon kärlekskrank "gubbe" som mig. Nåväl, här kan man ju inte sitta en julafton. Nu får det bli fest hos gamla vänner... Merry fucking X-mas!

Då var man hemma igen efter kvällens äventyr. Tur det finns några enstaka människor som i alla fall kan bjuda på sällskap och omtanke ibland och vara trevliga när andra inte kan det. Tack, det var skönt att skingra tankarna och slippa vara ensam med sina jobbiga funderingar hela kvällen. Det är bara så absurt att det ENDA jag begärde av henne var att hon skulle sluta ljuga, lura mig och svika sina löften. Hade hon gjort det så hade det inte funnits något att bråka om, men det var tydligen för mycket begärt och efter varje tid av närhet och kärlek så sviker hon mig igen och igen och igen, som om det vore en obotlig sjukdom hon inte kan bli frisk från. Allt medan hon ALLTID ställer upp för sina manliga "vänner" som ringer och SMSar 20 ggr om dagen... Men bakom den vackra masken döljer sig ofast en djävul. Jag är bara tillräckligt idiotisk att gå på vackra ord och löften, så jag får väl skylla mig själv. "Du är min framtid, tveka aldrig på det. Hur mkt vi än bråkar. Älskar dig!" blev ganska snabbt till "Dra åt helvete! Lämna mig ifred!". Är inte kärleken underbar... Fy fan. Är så förbannat trött på att bli STRAFFAD för mina känslor! Önskar så innerligt att jag också var hjärtlös, egoistisk och känslokall och att jag sket fullständigt i de jag påstått mig älska. Imorrn är det julafton igen, där man ska vara go och glad... *spy*

Då var det dags igen - ännu ett förhållande är officiellt helt över, och som vanligt är det på hennes initiativ efter att jag kritiserat hennes sätt att hantera min kärlek och mina känslor. Precis som andra innan henne så visar hon INGET annat än hat, avsky, kyla, arrogans och bestämdhet. För henne finns INGET att resonera om, för i hennes värld är allt VITT eller SVART - det existerar inga gråskalor och så fort en känslomässigt svag man som jag opponerar sig mot hennes sätt att KONSTANT ljuga och svika sina löften så svarar hon bara med hat och avståndstagande. Det absurda i allt är att hon vägrar erkänna att hon inte har några känslor utan som vanligt heter det att det är mitt beteende som driver henne ifrån mig, trots att jag i min naivitet ändå förlåtit henne 240 ggr för alla svek och brutna löften. Jag skulle hellre veta sanningen, att hon inte älskar mig och att hon kanske redan har en ny kärlek, istället för alla ömhetsbevis som ALLTID följs av svek. Vem är hon egentligen? Vad ville hon egentligen med mig? Varför låtsas älska någon när det är så uppenbart att man inte gör det? Dessutom kallar hon mig psykiskt sjuk, i behov av vård, samt våldsam för jag puttade ut henne genom ytterdörren efter hon så här dagen innan julafton hämtat sina saker, stått i hallen och visat upp sitt ansikte av is medan hennes andra killar ringer och smsar som ivriga bin som söker honung... Ställer man detta i relation till att hennes ex-pojkvänner slagit henne "på riktigt" och hon förlåtit dem gång på gång, så undrar man vart hon har sina prioriteringar. Man skadar inte det man älskar - eller gör man det?

Jag har ALLTID ställt upp för henne... Jag har gett henne pengar när hon har haft knapert, presenter för att pigga upp och visa min kärlek, fyllt på hennes mobil med pengar, lagat mat till henne, skjutsat när hon behövt det, eller åkt 4 mil om kvällarna bara för att ta en promenad med henne. Jag har erbjudit henne mitt hem, min kärlek och min framtid. Men så FORT hon sviker ett löfte till mig och så fort jag reagerar över detta, så vänds hennes attityd mot mig till hat, avsky, avståndstagande och fullständig kyla! Är det kärlek??? Knappast va! Hon är som alla andra och hon dras bara till riktiga svin och/eller kriminella män med drogproblem och utan framtidsutsikter. DET är hennes typ av män, så vad i helvete ville hon med mig egentligen? Eller är det så enkelt att pengarna, stödet som fanns där vid behov, mitt hem och min hund kanske var tillräckligt för att hon skulle låtsas som jag var mannen i hennes liv? Herre jösses så lättlurad jag är, trots min alldeles för stora erfarenhet... jag är en idiot som fortfarande trott på kärleken när jag har XX exempel på att den inte finns. Iaf inte för mig. Jag ger det några dagar från nu, om ens det, sen är hon i någon annans armar och säger samma saker hon sade till mig. Saker som gäller för stunden, så länge det känns kul. Hon är den mest känslokalla, manipulativa och skickligaste player jag träffat och man undrar hur många fler hon lekt mig innan mig, eller komma leka med efter mig... men det angår ju förståss inte mig längre, som ligger i återvinningsbehållaren redan. Hon sitter kanske redan och skrattar och berättar historier om hur lättlurad och patetisk jag är som trodde på hennes lögner om att hon älskade mig. Att hennes vänner och hennes beundrare hatar mig, är ju i alla fall allmänt känt. Kvinnor vill ha män som dominerar dem hårt och kallt, annars gör de samma sak själva!

Någon gång i livet hade det vart trevligt att få uppleva äkta kärlek och någon som älskar en på riktigt, och som uppskattar den kärlek man har att ge. Men men... hennes stil har ALLTID varit "my way or the highway!". Nu är det hög tid att återgå till det enda jag är van med, och det enda livet erbjuder mig. Tillfälliga förbindelser utan krav som iaf på sikt kan dämpa sorgen efter en förlorad kärlek, även om just denna aldrig var äkta. Den dag jag förstår vad kvinnor vill ha, kommer garanterat aldrig komma...

Då sitter man här igen, framför tangenterna, med huvudet, kroppen och själen full av känslor och tänker på någon som verkar ha allt annat än samma djupa tankar. Livet hänger som ett stort blött jävla cirkustält ovanför mig, skuggar allt ljus och droppar iskallt vatten över hela mig. Jag är så trött så jag kan kräkas, men kan inte sova ordentligt. Nya jobbet tar knäcken på mig... 1000 nya saker att lära sig, superlånga dagar som aldrig tycks ta slut och en kvinna jag älskar mer än livet självt som, utöver den mest nödvändiga kontakten, undviker mig som en svår och jobbig grej, medan mina tankar går till henne dygnet runt. Behovet av närhet, ömhet, sällskap och omtanke är större än någonsin, men det finns ingen där. Vart är hon som sagt så många gånger att hon älskar mig, eller är det bara jag som tycker de orden är allvarliga och unika och inget man ska slösa med? Behovet att sortera tankar, få dem UR min förbannade skalle och helst glömma dem med tiden är därför ännu större. Därav skriver jag, eftersom ingen ändå skulle orka lyssna på skiten. Kanske borde jag inte skriva mer blogg om mina känslor, för det är ju bara ett evigt ältande om misslyckade förhållanden, sorg och saknad, ny kärlek och förlorad kärlek igen. Men å andra sidan, så är det ju faktiskt MIN blogg, min dagbok, och mina personliga anteckningar om mitt patetiska sk kärleksliv. De få som känner till denna adress får väl skylla sig själva för de simmar i min skit :p

En sak är i alla fall säker! Av alla jag mött i hela mitt galna liv så har ingen varit så svår att förstå sig på som lilla fröken vacker är. Hon säger en sak och gör en annan, eller gör en sak men säger en annan och plöstligt gör hon exakt som hon säger, och säger exakt det hon gör. Men det slutar alltid med att cirkeln sluts igen och man är tillbaka i förvirringens centrum där man känner sig värdelös, fel, besvärande, irriterande, ivägen och otillräcklig... medan man undrar om hon funnit lyckan på annat håll. Och allt detta händer alltid precis innan man kände sig älskad av en ängel och var 100% säker på hennes kärlek! Ingen har någonsin tidigare kunnat växla så snabbt och plötsligt från att vara fullkomligt underbar med otroliga ömhets- och kärleksbevis till att bli totalt iskall, avståndstagande och distanserad och när jag kritiserar fenomenet så blir det bara ännu mer tydligt. Men hur är man tyst när det gör så ont och hur inser man när det är dags att ge upp? Att behålla hennes kärlek är som att fånga en fjäril mellan händerna...

Jag står fast vid min övertygelse:

Women ignore the ones that adore them,
adore the ones who ignore them,
hurt the ones that love them,
and love the ones that hurt them?

Hon är vacker som en dröm, vi har haft hundratals stunder av glädje och kärlek och hon har varit min bästa vän i månader nu. Det finns ingen som hon och jag älskar henne gränslöst mycket, men det är nog också just precis det som är problemet. Det är "för mycket" och hon backar mot friheten med tydliga steg som alla andra också gjort innan henne de få gånger jag öppnar dörren till mitt hjärta och blir någon annan än den där jag inte vill vara. Kvinnor säger att de drömmer om den perfekta mannen som tar hand om dem, är kärleksfull, ömsint och romantisk. Men i realiteten är det bara svinen som får "behålla" sina partners. Ingen vill ha en kärleksfull "mes" som mig, så är det bara. Det säkraste sättet att förlora en kvinna, är att älska henne. Så det är lika bra att inse att jag är gjord för andra saker än kärleksrelationer. Nu ska jag trycka på den satans knappen dygnet runt... förr eller senare kanske även jag kan bli kall och kontrollerad. Det vore hemskt skönt.

En sak har jag lärt mig - man ska ALDRIG bråka via sms! :p
Tack för du fortfarande finns i mitt liv lilla fröken vacker! Du är värd att kämpa för, du är värd alla problem, alla missförstånd och all smärta som varit, för glädjen du ger när vi är tillsammans är omätbar och mitt liv vore tillbaka på ruta 1 om du inte fanns. Vi ska klara detta och en dag kommer det bara vara du och jag och en resa till paradiset. Det får ta den tid det tar, för du är verkligen värd all väntan. Det finns ingen som du.

...den man älskar"


"Om du bara ska vara negativ och klaga så håll dig jävligt långt borta" var det senaste jag fick från henne, i ett sms. För som vanligt så pratar vi så gott som aldrig i telefon, annat än de gånger hon sade det var ok, precis som alla de gånger hon inte ville ses med mig ute för någon hon känner kunde se oss tillsammans. Hennes omåttliga irritation, ilska och hat över att jag mår dåligt när hon undviker mig är ofattbart stor och hon kan till och med håna mig för att jag saknar henne. När hon är arg är jag inte vatten värd och ska man behålla lugnet så gör man bäst i att aldrig anmärka på någonting i hennes skiftande beteende mot mig...

För mig är kärlek ganska okomplicerat att definiera egentligen. För mig är kärlek en vilja att vara tillsammans med en annan människa så mycket som möjligt. Älskar man någon så vill man vara med den personen så ofta och så mycket man bara kan, eftersom personen gör ens liv bättre - inte sämre och man tröttnar aldrig på dennes sällskap. Hon har inte velat, eller som hon sagt, haft tid för mig på flera veckor nu medan hon umgåtts flitigt med andra. Speciellt en man som sprider rykten om att han håller på att "fixa henne" (suck). Och hon har gett mig alla möjliga anledningar till varför hon inte har tid för mig, trots att hon ändå påstått att hon älskar mig och saknar mig? Det är 24 timmar på ett dygn, så ville hon verkligen vara med mig så skulle hon vara det de stunder hon kunde. Och när hon till slut och mycket plötsligt lämnade mig så fick jag en hel drös av "förklaringar" från topplistan nämnd nedan - främst att det var för min "egen skull" naturligtvis.

Det finns också ett uttryck som heter "Man skadar inte den man älskar", vilket jag anser är helt korrekt. Det sista jag vill när jag älskar någon är att såra denne och jag kan gå till världens ände för att göra henne lycklig. Ändå har hon sårat mig så många gånger att jag tappat räkningen och allt handlar i princip om hennes återkommande kyla och förmåga att få mig att känna mig oönskad, ivägen, jobbig, krävande, till besvär och framför allt att inte räcka till - att inte kunna leva upp till hennes ideal eller önskan och dröm om hur en man skall vara. Hon får mig att känna mig fullständigt värdelös medan jag är ganska övertygad om att hon i djupet av sitt hjärta saknar andra i sitt liv, som inte ens behandlat henne väl och att jag kanske främst varit en tröst och trygghet. Något att falla tillbaka på när andra gjort henne illa. Min erfarenhet säger mig att de män som kvinnor drömmer om mest, är de män som behandlar dem sämst och det är svårt att inte få för sig att det "bästa" sättet att förlora en kvinna är att älska henne. Av alla de XX antal tjejer jag mött i mitt liv så är det dom som jag brytt mig minst om som tyckt om mig som mest (?) och de får jag har älskat är de som gjort mig riktigt illa. Så jag är väl precis lika självdestruktiv när man tänker efter och jag älskar någon som inte känner samma sak tillbaka. Kärleken är nog verkligen blind. Men visst, jag gör så gott jag kan för att "hålla mig jävligt långt borta", för det verkar vara den enda gåva jag har kvar att ge henne. Så, klick klick klick... jag trycker på den förbannade knappen hela tiden och jag gör allt jag kan för att motarbeta, minska och döda mina känslor så hon ska slippa dem.

Pratade med en gammal bekant igår och kom självklart ganska snart in på relationer. Både de hon haft och de jag haft sedan vi sist hade kontakt. Inga namn eller utpekningar, bara att skumma på ytan för att utbyta erfarenheter. Senare mot kvällen satt jag som vanligt i djupa tankar angående detta och det misslyckande som ska föreställa mitt kärleksliv med alla de emotionella djupdykningar jag gjort i bassänger utan vatten, så att säga. Mitt i all tragik och självkritik så började jag forma en lista i huvudet med de mest klassiska kommentarer man fått i samband med att man blivit dumpad, och trots de blandade känslorna av sorg, ilska, saknad, aggressioner, svek och hämndbegär mixat med seglivade minnen av kärlek, vänskap och omtanke, så måste jag erkänna att det finns en smula komik i hur många klassiska klyschor det finns att välja på när någon gör slut med någon, oavsett kön liksom. Den här listan handlar inte om någon specifik person eller att någon sagt allt detta till mig i detalj. Det är bara en lista på vad min överflödiga erfarenhet av spruckna relationer har att bidra med till en sådan här samling av fraser som brukar följa efter klassiska meningen: ”Vi måste prata!” och de tankar jag har kring dem…

1. ”Det är inte du, det är jag! Det är mig det är fel på och du kan få någon mycket bättre än mig.”
(Men jag tycker inte det är något fel på dig och jag vill inte ha någon annan än dig?)

 

2. ”Jag är inte redo för, eller klarar inte av, ett förhållande just nu. Jag måste fokusera på skola/jobb/familj (el vad det nu kan vara) och jag har så många saker just nu att tänka på.”
(Jag trodde i min enfald att man i en kärleksrelation gav varandra glädje och styrka att klara av livets problem bättre, inte att allt blir jobbigare?)

 

3. ”Det har gått alldeles för fort mellan oss.”
(Det kanske är delvis för att du sade att du älskar mig, vill flytta ihop och bilda familj med mig?)

 

4. ”Jag behöver tid att spendera med andra, som mina vänner, som är viktiga för mig.”
(Vänner är viktiga för alla och dem ska man vara rädd om, men jag ser inte varför ett bra och stabilt förhållande där man litar på varandra skulle behöva påverka vänskapen med andra?)

 

5. ”Det här gör mer ont för mig, än det gör för dig, tro mig.”
(Så varför gör du det då? Är du självplågare??)

 

6. ”Vi har kommit varandra så nära att du blivit som en bror för mig.”
(Så det är en nackdel att komma varandra nära i ett förhållande?)

 

7. ”Jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig glömma tiden vi hade tillsammans.”
(Du trivs bara bättre som ensam/singel trots att du ”alltid kommer älska mig”?)

 

8. ”Du är underbar och perfekt som du är. Den som får dig kommer vara den lyckligaste på jorden.”
(Så du vill inte vara lyckligast på jorden?)

 

9. ”Jag älskar dig, men jag vill inte såra dig mer.”
(Så då sårar du mig 10 ggr mer genom att lämna mig, fast du älskar mig?)

 

10. ”Jag hoppas vi fortfarande kan vara vänner.”
(Den klassiska avrundningen innan man hamnar i ”vänskapszonen” eller alternativt aldrig mer hörs av gör mer ont än den tröstar! Hur är man "bara vän" med någon man älskar?)

 

Det är en fin egenskap att vilja trösta någon istället för att bara brutalt klippa banden undan ett ord, men dessvärre är det mesta man får höra i regel något som är som hämtat ur denna lista. Märkligt, allt jag egentligen har önskat mig av ett förhållande är att älska en kvinna som älskar mig lika mycket tillbaka. Någon som är mottaglig för all den kärlek jag har att ge. Någon som inte tröttnar, någon som inte ger en 100 anledningar att vara svartsjuk, någon som inte skäms för mig och gömmer mig för sina kompisar och framför allt någon som inte placerar en i samma vänskapsfack som de flesta andra som i slutändan bara trånar efter respektlösa killar/män som behandlar dem som skit. Men jag tror Oscar Wilde hade rätt… kvinnor älskar att förtryckas, och därför tappar de känslorna för män som tar hand om dem, ger mycket kärlek och förväntar sig lika mycket tillbaka. Och med tanke på hur svårt jag själv har att få känslor för någon över huvud taget och hur otroligt sällan det händer numera, så kan man inte känna annat än uppgivenhet inför det faktum att livet inte kan erbjuda mig något annat än kvantitet före kvalitet. Den lilla kvalitet jag finner har alltid ett ”bäst före-datum” och efter en kort tid av närhet och kärlek erbjuds man bara vänskapszonen, om ens det.

It takes a couple seconds to say Hello, but forever to say Goodbye
– är ett ganska träffande uttryck. Undrar hur lång tid det kommer ta denna gång...

Jag skulle inte vara svartsjuk... om det inte fanns något att vara svartsjuk på. Simple as that!

Det var en gång en skorpion som ville ta sig över en kraftigt strömmande bäck. Skorpionen insåg självklart att den inte kan simma, men medan den stod där och funderade så fick den syn på en groda som satt på en sten en bit ut i vattnet. "Hallå, herr Groda, tror du att du skulle kunna hjälpa mig?" frågade skorpionen. Grodan svarade instinktivt "Det beror på vad det gäller?". "Jag skulle behöva ta mig över bäcken och jag undrar om jag kanske skulle kunna få rida på din rygg medan du simmar över?" säger skorpionen. Grodan ser förvånad ut och säger försiktigt "Men du är en skorpion, du kan ju sticka mig?". "Varför skulle jag göra det, då kommer jag ju inte över bäcken, plus att jag skulle drunkna om du inte kan bära mig?" svarar skorpionen. Grodan funderar en stund och tycker det låter logiskt varvid han simmar mot strandkanten och låter skorpionen kliva upp på hans rygg. Hennes vassa ben gör lite ont på grodans rygg, men han håller sitt löfte och börjar simma mot andra sidan medan skorpionen tackar ödmjukt för hjälpen. Men halvvägs ut i det strömmande vattnet känner grodan en stark smärta mitt i ryggen, vrider på huvet och ser hur skorpionen just drar ut sin tagg med droppande gift från spetsen. Grodan säger med ångest och förtvivlan "Varför gjorde du så? Nu kommer vi ju båda att dö!?". Skorpionen ser med en tom blick på grodan och svarar uppgivet "Det ligger i min natur, jag kan inte rå för det". Sekunden senare sjönk de båda under ytan, och försvann...

Undrar om hon tänker på mig?...