Chris-hantering

Det är verkligen pinsamt vilken obotlig romantiker och patetisk lättlurad drömmare jag är. Även in i det sista försökte jag leva på hoppet att det fanns någon liten ynklig strimma av godhet i hennes hjärta. Att i alla fall nånting av allt hon sagt och gjort var sant och äkta. Jag försökte till och med att skiljas från henne "som vänner" och med respekt för varandra, även gentemot henne trots att hon krossat mig, bara för att visa att jag verkligen är godhjärtad och vill hennes bästa och för en LITEN stund så verkade det finnas förståelse, ömhet och känslor kvar i henne. Men idag erkände hon ännu fler obekväma sanningar som också delvis förklarar varför jag hela tiden haft en känsla av obehag och osäkerhet kring andra män, trots alla hennes vackra ord och ömhetsbevis. I torsdags lät hon mig komma hem till en tom lägenhet och endast en liten PostIt-lapp som sade, "Förlåt!". Det var allt jag fick efter 3 månader... ett ord, och hon var borta, och redan nu ikväll ligger hon i armarna på sin nya kille/man. Någonstans måste man ge sig själv en fet käftsmäll och skrika VAKNA och se verkligheten för vad den är! Hon är inte och hon har aldrig varit min, och jag är dummare än jag själv ens vågad föreställa mig som faktiskt trodde det, trots allt som pekade på motsatsen. Nåväl, nu vet jag i alla fall sanningen och att det inte finns något att kämpa för. Hon är hans nu, och jag var bara en hållplats på vägen. Kärleken är kanske inte alltid blind, men den kan i alla fall göra en blind...