Tantfrisyren
De flesta decennium har sina varianter av mode i både form av kläder och hår. 80-talet är väl kanske bland det töntigaste i människans historia... Men är det något som liksom överlevt samtliga stilar och perioder så måste det vara TANTFRISYREN!? Alltså... jag bara fattar inte? Finns det någon oskriven lag att när en kvinna passerar 45-50 så ska hon automatiskt klippa och forma håret till en klump stålull? Eller i bästa fall en svamp?
Igår, på väg hem från jobbet så passerade jag två äldre par. Kanske 50-årsåldern ungefär. Männen såg ut som män i allmänhet gör, men båda kvinnorna hade frisyrer som direkt för tankarna till politiker och dylikt. Varför vill man medvetet se både äldre och stelare ut? I just don't get it...
Ibland kan triviala tankar va rätt intressanta ändå... or not! Haha :p
Igår, på väg hem från jobbet så passerade jag två äldre par. Kanske 50-årsåldern ungefär. Männen såg ut som män i allmänhet gör, men båda kvinnorna hade frisyrer som direkt för tankarna till politiker och dylikt. Varför vill man medvetet se både äldre och stelare ut? I just don't get it...
Ibland kan triviala tankar va rätt intressanta ändå... or not! Haha :p
Relationsrealiteten
Fick en par personliga kommentarer på de senaste inläggen. Valde att inte publicera dem. De handlade båda om "vad är det som gör ditt ex så jvla speciell egentligen?". Antar att man syftar till allt som skrivits om henne. Tja... är man så obegripligt fascineradad av mitt växelvarma liv så man har streckläst min stundtals rätt dystra blogg så tror jag nog att man fattat det. Om inte så kan jag förstå att man undrar. Och då de mest djupgående och personliga berättelserna plockades ut till en "hemlig" bloggadress bakom denna, så kanske det ändå är lika bra att en gång för alla förklara varför hon för alltid kommer spöka i mitt huvud...
Det handlar till största delen om allt vi gick igenom tillsammans, och framför allt hennes tid inlåst på sjukhuset med förlorad verklighetsanknytning. Jag har aldrig någonsin upplevt en liknande situation i någon relation och när ett förhållande sätts på sin yttersta spets det sättet... då inser man verkligen hur mycket man älskar någon, oavsett vad som händer. Så tills man upplevt och gått igenom något liknande själv så tycker jag man ska hålla jvligt låg profil, and shuddefuggup! :p
Jag har gått vidare, det har jag verkligen och jag är fn stolt över det. Men minnesarkivet kommer alltid finnnas där, med alla obesvarade frågor. Även om jag så finner mig själv gift och med flera barn i framtiden. Hon kommer finnas i mina tankar så länge jag lever, hur lycklig jag än är av andra orsaker. Vissa saker glömmer man bara inte, varken det goda eller det onda, hur gammal man än blir. Det är bara så synd att det skulle sluta som det gjorde och att man kommer en dag dö utan att få reda ut och dra streck. Glömma och förlåta, och kanske även umgås som de vänner som jag hört att man kan vara även efter att en relation tagit slut. Andra lyckas - inte jag. Men men... man kan ju faktiskt gå, även när man haltar liksom. Till slut lär man sig bara att ignorera haltandet och man kan le igen. And... that's all there is to say.
God damn, jag är så djup ibland! ;p
Det handlar till största delen om allt vi gick igenom tillsammans, och framför allt hennes tid inlåst på sjukhuset med förlorad verklighetsanknytning. Jag har aldrig någonsin upplevt en liknande situation i någon relation och när ett förhållande sätts på sin yttersta spets det sättet... då inser man verkligen hur mycket man älskar någon, oavsett vad som händer. Så tills man upplevt och gått igenom något liknande själv så tycker jag man ska hålla jvligt låg profil, and shuddefuggup! :p
Jag har gått vidare, det har jag verkligen och jag är fn stolt över det. Men minnesarkivet kommer alltid finnnas där, med alla obesvarade frågor. Även om jag så finner mig själv gift och med flera barn i framtiden. Hon kommer finnas i mina tankar så länge jag lever, hur lycklig jag än är av andra orsaker. Vissa saker glömmer man bara inte, varken det goda eller det onda, hur gammal man än blir. Det är bara så synd att det skulle sluta som det gjorde och att man kommer en dag dö utan att få reda ut och dra streck. Glömma och förlåta, och kanske även umgås som de vänner som jag hört att man kan vara även efter att en relation tagit slut. Andra lyckas - inte jag. Men men... man kan ju faktiskt gå, även när man haltar liksom. Till slut lär man sig bara att ignorera haltandet och man kan le igen. And... that's all there is to say.
God damn, jag är så djup ibland! ;p
Kvinnokompatibilitet
Det ska vara ett ord tycker jag! :p
Tror jag varit inne på detta förut, men det tål att upprepas, så shit the same liksom.
Är inte kärlek bra konstigt egentligen? Först är man främlingar som möts. Sen blir man vänner, och plötsligt är man oskiljaktiga som två delar av en helhet och kan knappt andas utan varandra. Sen blir man ovänner, och därefter är man... främlingar igen, och i värsta fall fiender? Kärlekens kretslopp? Och det verkar som att vill man bilda en familj, så får man helt enkelt passa på just där i mitten. Ja alltså just där efter att relationen har fördjupats, och innan den spricker. För spricker gör det ju alltid, förr eller senare. I regel har det spruckit förr mer än senare för mig. Men slutet kommer alltid... just förr eller senare.
Så vad är egentligen vitsen med att gå in i en relation? Mår ju ganska bra idag faktiskt, fast jag inte har någon relation på det djupare planet. Är egentligen väldigt ensam rent krasst sett, men jag vet också att det är helt mitt eget fel, för jag orkar helt enkelt inte lufta luren o ringa mina vänner. Jag bara jobbar... och dagarna bara går och blir till veckor och månader. Ekorrhjulet spinner. Men ensam är ju stark, så... det är lugnt. Dessutom är jag ju helle ensam än "kompromissumgås" som jag brukar säga. Ska det va, så ska det va ordentligt. Men i ärlighetens namn tror jag inte att jag någonsin kommer att hitta någon partner som det håller med, som det blir något riktigt och äkta med, som man verkligen kan spendera resten av sina dagar med. Det är nog bara inte mitt öde helt enkelt. Jag är nog inte kvinnokompatibel... Ironiskt att jag skall äga 50% av en dejtingsajt... och 100% av en splitter ny dubbelsäng, haha.
Men ja, hur många jag än träffar, så blir det aldrig... rätt. Antingen så är hon notoriskt otrogen, eller så är hon psykiskt sjuk, eller så har hon en livssituation som inte passar med min, eller så... BAH! I'm SICK of it :p Det kanske är så enkelt att det är mig det är fel på - bara. Någon sade: "Hon var det bästa som hänt mig - men var jag det bästa som hänt henne?". Tål att tänkas på... both ways. Kälek är ju som magneter. Det gäller att hålla rätt ända mot varandra.
Nu ska jag va dutti o stäääda! ;p
"Livet är inte de dagar som gått...
...utan de dagar man minns".
En smula torr klyscha och ett väldigt uttjatat citat, jag vet... men fortfarande så obevekligt rätt. För det är ju så det är. I alla falll för mig. Jag kan inte fatta att livet går så fort. Dagar, veckor, månader och år... allt bara flyger förbi. Och vad är det man minns mest? Är det det man vill glömma eller det man vill minnas? En del saker minns jag som igår, andra har fallit i glömska, helt eller delvis.
Det jag minns mest av mitt liv, på gott och ont, är ofrånkoligt fortfarande mina år med min fd sambo. Jag minns den tiden precis lika bra nu, som jag gjorde när allt tog slut för 1½ år sedan. Jag både vill minnas, samtidigt som jag vill glömma, men det går inte. Denna blogg kom egentligen till på grund av henne. Jag har alltid haft ett stort behov av att uttrycka mig i skrift. Bild och skrift, men nu var det länge sedan man hade kraft och tid att varken måla eller teckna. Så skrivandet har fått ta över, kanske man kan säga...
Det var dock länge sedan jag "blogga" nu. Dels hatar jag det ordet (vem har hittat på det eg?) och dels vill jag inte förknippas med något som spritt sig till den absolut värsta fjortiseliten i Sverige. Numera finns det så mycket blondinbloggar på internet så man bara vill skjuta sig och vakna på nytt i en framtid där ingen kan födas utan ett visst värde i IQ. Fy fn, det är så jvla pinsamt att se alla dessa fjortisdrägg som viker ut sig på nätet och verkligen TROR att de ska bli kända för något annat än just detta. Det är skillnad på att vara sexig med finess, känsla och smak... och att bara kasta ut 3000 bilder i veckan tagna under usla ljusförhållanden i ett skitigt badrum hemma hos mamma o pappa (som inget vet om dotterns prostituering på nätet). De har till och med hitat in på fuc*ing YouTube med sina sk videobloggar. De brukar gå ut på något i stil med: "Hei bloggen (drar fingrarna genom håret), ida ha ja köpt ny väska..... mmm... aaaa... (drar fingrarna genom håret) så här ser den uuut. (drar fingrarna genom håret) MMm... sen... aaaa.... vad ska ja seja meeer.... (drar fingrarna genom håret) aaaa.... mmm.... det finns värsta snygga sminket nu på HM ba... mm... köp det. Man få värsta snygga läpparna... o så.... mmm... (drar fingrarna genom håret) aaaa. Seeen... såå...... aaa..... har lite ont i huvvet ida.... ser ut som fan... som ni ser (drar fingrarna genom håret o plutar med munnen).... men jag älskar er ändååå... mmmm.... okej, puss puss älsklingar, så ses vi (drar fingrarna genom håret och gör plutmun). Puss".
Wtf? Kan det bli mer pinsamt, plågsamt och... UÄÄÄÄH! De tror på fullaste allvar att de har FANS? Prova några tusen kåta snubbar med k*ken i handen... Är det fans? Man tappar ju all tro på mänskligheten. Vart finns tjejerna som kan KOMBINERA ett utseende med en fuggin jvla hjärna som FUNGERAR 24/7??? Nackskott säger jag! Jag beundar skönhet som alla andra, och även jag tänder så klart på en het kropp... men jag HATAR och ser verkligen NED på ointelligens. Det är fn oansvarigt att tro att man ska kunna glida genom livet enbart baserat på att 2500 snubbar vill spätta på en bara för man är "snygg". Vad fn händer när de är 35-40 o inte länge ser ut som skyltdockor då? Vad ska de göra då? For fuggs sake - grow a brain & get a job, och planera din framtid. Nu låter jag som en ettrig farmor, men det är ju fn sant.
Hur som helst, det är bland annat därför som jag lessnat på att "bloggbajsa", även om det från o till känts ett stort behov att skriva av sig. Som alltid är det dock bara för mig själv, även om jag gör det öppet. Läs om du vill, eller skit i det.... det gör mig detsamma. This is just me :p
Så vad fick mig att "fatta pennan" just idag då... den1:a augusti, efter en alldeles för snabbt förbifluten sommar och semester?... tja, HON så klart, vad annars. På 1½ år har jag försökt dejta 2 ggr. Den ena visade sig vara ett totalt psycho med grava narscississtiska och paranoida inbillningssjuka störningar och den andra lever ett liv som inte alls synkar med mitt. De är båda smärtsamt vackra, men som alla vuxna vet så bygger man inte en relation på det. Och oavsett dem och vad jag känt eller känner för dem, eller någon annan nu eller i framtiden, så kan jag inte fly från det faktum att jag aldrig kommer kunna glömma Henne. Det är dock inte längre ett problem av den livsförändrande magnitud som det var - då, när marken rämnade under mina fötter och jag föll handlöst i ett svart bottenlöst hål. Idag har det blivit en del av mig och jag har ju till och med lyckats prata med henne öga mot öga under en kort stund för några månader sedan, utan att reagera ens i närheten av hur jag hade föreställt mig att reagera. Idag är alla minnen, all ångest, all hat och all kärlek sammansatt till ett välsorterat arkiv i mitt huvud, likt en mapp med ett olöst mysterium djupt nere i en källare hos någon hemlig polismyndighet. Den finns där o samlar damm. Olöst, men sorterad. DÄR är jag idag och mitt liv må vara totalt annorlunda nu mot då, men jag kan leva med det och jag har allt under kontroll. Även detta. Numera har jag fast anställning, mycket bra lön, en underbar hund och en ny fräsch bil... men ja...där stannar det väl antar jag. När jag hade henne så kändes det som jag hade ALLT, trots att jag inte hade något alls av nyss nämnda... men jag har accepterat att livet är så, och med acceptans kommer styrka. Med styrka kommer självständighet och med självständighet kommer lugn. Det behöver inte vara behagligt, men det är acceptabelt.
Jag såg henne igen, igår. Denna gång online, och inte "på stan". Nu liksom då så kändes det bra att kunna se henne utan att låta känslor ta över mina motoriska funktioner som förr. Varken mörka som ljusa. Hur egoistiskt hon än valde att avsluta allt och vilka urdjävligt jobbiga konsekvenser det än fick så måste jag vara tacksam för den, som jag upplevde det, underbara tid vi hade innan allt blev fel. För jag vet inte om jag någonsin kommer uppleva en relation på det sättet igen. Jag kan säkert älska igen, visst. Men det kommer vara på ett annat sätt och med en annan sorts kärlek. Ett hjärta behöver inte vara låst och stängt för alltid, bara för det är brustet, och jag vet att man kan älska på nytt. Men jag tror också att i vissa fall så kommer ofrånkomligt vissa delar av ens hjärta att envist hålla kvar minnen som man tar med sig när man lämnar detta liv, oavsett om man funnit en ny kärlek eller ej.
Hon är inte längre en del av mitt liv och kommer med största sannolikhet aldrig att vara det igen, ens som enbart min vän. Jag önskar inget hellre än att umgås med henne så där enkelt och okomplicerat som vi alltid gjorde, men det är nog bäst så här. I alla alll för henne... Men trots allt, så önskar jag bara henne allt gott och av den lilla stund jag "såg henne" igår så förstod jag att hon lever precis som hon vill nu. Hon är fri som en fågel och kan flyga vart hon vill, när hon vill, och med vem hon vill, hur ofta hon vill... utan någon som ställer frågor och krav, och hon mår bra av det. Det är så här hon är, och inte som hon var. Det inser jag nu. Att se henne glad och välmående ger mig ett konstigt lugn, blandat med en stolthet över att jag faktiskt kan tänka så osjälviskt ändå... trots all smärta ma tagit sig igenom. I slutändan är alltid kärleken större än hatet... antar jag.
Fy fn så töntigt det låter, men who cares. Jag har inget macho-ideal att leva upp till. I know I'll kick your ass anyway, hah ;) Ta vara på era liv och njut av lyckan när de är hos er. Det är det bästa tips jag kan ge. En dag måste du lära dig att leva utan den. INGET varar för evigt. Så är det bara.
Nu ska jag träna med hunden...
En smula torr klyscha och ett väldigt uttjatat citat, jag vet... men fortfarande så obevekligt rätt. För det är ju så det är. I alla falll för mig. Jag kan inte fatta att livet går så fort. Dagar, veckor, månader och år... allt bara flyger förbi. Och vad är det man minns mest? Är det det man vill glömma eller det man vill minnas? En del saker minns jag som igår, andra har fallit i glömska, helt eller delvis.
Det jag minns mest av mitt liv, på gott och ont, är ofrånkoligt fortfarande mina år med min fd sambo. Jag minns den tiden precis lika bra nu, som jag gjorde när allt tog slut för 1½ år sedan. Jag både vill minnas, samtidigt som jag vill glömma, men det går inte. Denna blogg kom egentligen till på grund av henne. Jag har alltid haft ett stort behov av att uttrycka mig i skrift. Bild och skrift, men nu var det länge sedan man hade kraft och tid att varken måla eller teckna. Så skrivandet har fått ta över, kanske man kan säga...
Det var dock länge sedan jag "blogga" nu. Dels hatar jag det ordet (vem har hittat på det eg?) och dels vill jag inte förknippas med något som spritt sig till den absolut värsta fjortiseliten i Sverige. Numera finns det så mycket blondinbloggar på internet så man bara vill skjuta sig och vakna på nytt i en framtid där ingen kan födas utan ett visst värde i IQ. Fy fn, det är så jvla pinsamt att se alla dessa fjortisdrägg som viker ut sig på nätet och verkligen TROR att de ska bli kända för något annat än just detta. Det är skillnad på att vara sexig med finess, känsla och smak... och att bara kasta ut 3000 bilder i veckan tagna under usla ljusförhållanden i ett skitigt badrum hemma hos mamma o pappa (som inget vet om dotterns prostituering på nätet). De har till och med hitat in på fuc*ing YouTube med sina sk videobloggar. De brukar gå ut på något i stil med: "Hei bloggen (drar fingrarna genom håret), ida ha ja köpt ny väska..... mmm... aaaa... (drar fingrarna genom håret) så här ser den uuut. (drar fingrarna genom håret) MMm... sen... aaaa.... vad ska ja seja meeer.... (drar fingrarna genom håret) aaaa.... mmm.... det finns värsta snygga sminket nu på HM ba... mm... köp det. Man få värsta snygga läpparna... o så.... mmm... (drar fingrarna genom håret) aaaa. Seeen... såå...... aaa..... har lite ont i huvvet ida.... ser ut som fan... som ni ser (drar fingrarna genom håret o plutar med munnen).... men jag älskar er ändååå... mmmm.... okej, puss puss älsklingar, så ses vi (drar fingrarna genom håret och gör plutmun). Puss".
Wtf? Kan det bli mer pinsamt, plågsamt och... UÄÄÄÄH! De tror på fullaste allvar att de har FANS? Prova några tusen kåta snubbar med k*ken i handen... Är det fans? Man tappar ju all tro på mänskligheten. Vart finns tjejerna som kan KOMBINERA ett utseende med en fuggin jvla hjärna som FUNGERAR 24/7??? Nackskott säger jag! Jag beundar skönhet som alla andra, och även jag tänder så klart på en het kropp... men jag HATAR och ser verkligen NED på ointelligens. Det är fn oansvarigt att tro att man ska kunna glida genom livet enbart baserat på att 2500 snubbar vill spätta på en bara för man är "snygg". Vad fn händer när de är 35-40 o inte länge ser ut som skyltdockor då? Vad ska de göra då? For fuggs sake - grow a brain & get a job, och planera din framtid. Nu låter jag som en ettrig farmor, men det är ju fn sant.
Hur som helst, det är bland annat därför som jag lessnat på att "bloggbajsa", även om det från o till känts ett stort behov att skriva av sig. Som alltid är det dock bara för mig själv, även om jag gör det öppet. Läs om du vill, eller skit i det.... det gör mig detsamma. This is just me :p
Så vad fick mig att "fatta pennan" just idag då... den1:a augusti, efter en alldeles för snabbt förbifluten sommar och semester?... tja, HON så klart, vad annars. På 1½ år har jag försökt dejta 2 ggr. Den ena visade sig vara ett totalt psycho med grava narscississtiska och paranoida inbillningssjuka störningar och den andra lever ett liv som inte alls synkar med mitt. De är båda smärtsamt vackra, men som alla vuxna vet så bygger man inte en relation på det. Och oavsett dem och vad jag känt eller känner för dem, eller någon annan nu eller i framtiden, så kan jag inte fly från det faktum att jag aldrig kommer kunna glömma Henne. Det är dock inte längre ett problem av den livsförändrande magnitud som det var - då, när marken rämnade under mina fötter och jag föll handlöst i ett svart bottenlöst hål. Idag har det blivit en del av mig och jag har ju till och med lyckats prata med henne öga mot öga under en kort stund för några månader sedan, utan att reagera ens i närheten av hur jag hade föreställt mig att reagera. Idag är alla minnen, all ångest, all hat och all kärlek sammansatt till ett välsorterat arkiv i mitt huvud, likt en mapp med ett olöst mysterium djupt nere i en källare hos någon hemlig polismyndighet. Den finns där o samlar damm. Olöst, men sorterad. DÄR är jag idag och mitt liv må vara totalt annorlunda nu mot då, men jag kan leva med det och jag har allt under kontroll. Även detta. Numera har jag fast anställning, mycket bra lön, en underbar hund och en ny fräsch bil... men ja...där stannar det väl antar jag. När jag hade henne så kändes det som jag hade ALLT, trots att jag inte hade något alls av nyss nämnda... men jag har accepterat att livet är så, och med acceptans kommer styrka. Med styrka kommer självständighet och med självständighet kommer lugn. Det behöver inte vara behagligt, men det är acceptabelt.
Jag såg henne igen, igår. Denna gång online, och inte "på stan". Nu liksom då så kändes det bra att kunna se henne utan att låta känslor ta över mina motoriska funktioner som förr. Varken mörka som ljusa. Hur egoistiskt hon än valde att avsluta allt och vilka urdjävligt jobbiga konsekvenser det än fick så måste jag vara tacksam för den, som jag upplevde det, underbara tid vi hade innan allt blev fel. För jag vet inte om jag någonsin kommer uppleva en relation på det sättet igen. Jag kan säkert älska igen, visst. Men det kommer vara på ett annat sätt och med en annan sorts kärlek. Ett hjärta behöver inte vara låst och stängt för alltid, bara för det är brustet, och jag vet att man kan älska på nytt. Men jag tror också att i vissa fall så kommer ofrånkomligt vissa delar av ens hjärta att envist hålla kvar minnen som man tar med sig när man lämnar detta liv, oavsett om man funnit en ny kärlek eller ej.
Hon är inte längre en del av mitt liv och kommer med största sannolikhet aldrig att vara det igen, ens som enbart min vän. Jag önskar inget hellre än att umgås med henne så där enkelt och okomplicerat som vi alltid gjorde, men det är nog bäst så här. I alla alll för henne... Men trots allt, så önskar jag bara henne allt gott och av den lilla stund jag "såg henne" igår så förstod jag att hon lever precis som hon vill nu. Hon är fri som en fågel och kan flyga vart hon vill, när hon vill, och med vem hon vill, hur ofta hon vill... utan någon som ställer frågor och krav, och hon mår bra av det. Det är så här hon är, och inte som hon var. Det inser jag nu. Att se henne glad och välmående ger mig ett konstigt lugn, blandat med en stolthet över att jag faktiskt kan tänka så osjälviskt ändå... trots all smärta ma tagit sig igenom. I slutändan är alltid kärleken större än hatet... antar jag.
Fy fn så töntigt det låter, men who cares. Jag har inget macho-ideal att leva upp till. I know I'll kick your ass anyway, hah ;) Ta vara på era liv och njut av lyckan när de är hos er. Det är det bästa tips jag kan ge. En dag måste du lära dig att leva utan den. INGET varar för evigt. Så är det bara.
Nu ska jag träna med hunden...
