Människor och hundmänniskor
Ja jag tycker givetvis om min hund, och min hunds ras, men jag är inte särskilt intresserad av hundar i allmänhet. Däremot är jag intresserad av människor och deras beteenden. Dels som individer och dels i grupp. Och en sak kan jag säga säkert efter ett halvår som nybliven hundägare - holy shit, va mycket idioter, tomtar och annat "löst folk" det finns i hundsvängen...
Nu sitter man här med halva vänsterarmen blålilaröd och bodigt bandagerad efter att ha slitit bort Sauron för 3e ggn från en ettrig Ridgeback i hundgården. Varenda jävla gång som någon går förbi med hund utanför gården så ska denna förbannade jycke börja skälla och visa aggressivitet. Det i sin tur triggar min hund, som blir aggro mot honom, och sedan är fajten igång. Nu har det hänt 3 ggr och denna gång fick min arm bli "tuggpinne" istället för att Sauron springer iväg med hans ena ben liksom. Vad ska man göra - 32 kg Ridge mot 45 kilo Rottis? Det bara blixtrar till och man försöker ingripa. "Kasta vatten" på dem säger någon. Visst, med vaddå - ska jag pinka på dem eller?
Sen har vi han, vad fan hette han... Thomas tror jag... en fet snubbe i övre medelåldern som kom kaxigt strosandes med sin Boxer på amfetamin härom dagen. Jag har lite lätt erfarenhet av Boxer, och ingen jag tidigaresett har haft ett så här pass nervöst uttryck i ögonen. Först får man plågsamt lyssna på hans töntiga macho-story om att hans hund hade bitit någon hund eller vad det var, och käkarna hade låst sig, så "de fick vara 5 MAN för att bända loss honom". HAHAHA, shiiit... det finns inget som heter "låsta käkar". Och om det nu gjorde det, vad tro ni då att effekten av att "bända loss" käkarna blir? Just de - KNAAAAK, och så sprack den käken. Haha... idiot. De låser inte käkarna och kastar nyckeln liksom - de håller fast av ren envishet! Sen började det med att jag sitter i lugn och ro och pratar med min tjejkompis medan Sauron lufsar runt i gården med sina kompisar (som inte inkluderar den nervösa Boxern) när jag plötsligt känner något blött på låret. Då står hundfan och PISSAR på mig!!!! Jävla äckelhund... nästa gång sparkar jag vett i fanskapet. Men nu skulle Allan Ball förklara det med att "han försökte nog dominera dig och testa dig"... Haha ja, låt gå för denna gång, men nästa gång han försöker "dominera" mig så ska jag plantera min sko i hans arsle så han fyger ut över stängslet så ska vi se vem som dominerar vem. ELLER så kanske det kan vara så att han egentligen "bara" ville pissa på bänken jag satt på och hade gjort det oavsett om någon satt där eller ej? Kanske kan det bero på att du som hundägare, din dumme fan, inte lärt din hund vart det är ok att pissa och inte? Sauron pinkar inte på bänkar i alla fall.
Kort därefter böjade sen hundfan kaxa mot min hund, men Sauron ignorerade mest och lekte vidare med sin lilla Amstaff-kompis. 2 minuter senare bestämmer sig Boxern för att plötsligt attackera Sauron när de båda under lek passerar i full galopp och biter Sauron över nosen så han börja blöda, varpå han tänder till på 1000 cylindrar och stoppar in halva hundkräket i käften. Vad gör ägaren när jag väl fått tag i Saurons halsband och separerat dem? Han lägger ned sin hund i full machostil och låter sedan hundfan VARA KVAR i gården? Wtf... jag kanske inte är någon Cesar Millan, men nog fan fattar jag att när en hund väl börjat visa aggressivitet så KOMMER det hända igen, om man inte tar en rejäl paus. 5 min senare var det igång igen, och vem började? Ja inte min hund i alla fall... Jag kan inte längre hålla käften och ber fetknoppen gå med sitt stycke hundpsycho. Han mumlar något macho och lunkar iväg...
Vad mer... Jo, i förrgår mötte jag fröken "jag är så snygg" och fröken "jag är ännu snyggare" med den enas Rottweiler, ca 4 månader äldre än Sauron. Så i ren nyfikehet så frågar jag om de vägt Ike, som han heter, nyligen. "Aaaah, fan asså... han väger typ 65 kilooo baaa... men han är så jälla smaaal asså så jag ska ge han litte proteiiin för att få upp hans viiikt då". Eeeeeeeh say what? Sauron, som ser ganska precis lika stor ut, är varken mager eller fet och han ligger just nu på cirka 44 kilo. Det finns ingen CHANS att Ike skulle väga 65 kilo, och i synnerhet inte som valp på 13 månader. HAHA kom igen för fan. Och när jag påpekar detta vänligt samt det faktum att en normal genomsnittlig vikt för en VUXEN Rottweiler - det vill säga en hund på mer än 2-3 år - är cirka 42-50 kilo för en tik och 50-55 kilo för en hane, så flippar den ena tjejen ur. "Men vaddååå assååå... ska man bantaaa dom då elleee" och kollar på sin kompis... "Det är ju typ som jag baa skulle säga till dig baaa, men hallååå du ba väger typ fö MYCKET asså... hem o bantaaa faaan". Eum, det var inte det jag sade, din intellektuellt handikappade och av killar bortskämda förortsslyna... jag sade att det är omöjligt att Ike väger så mycket, och det skulle i sådana fal vara dels onaturligt mycket och framförallt SKADLIGT mycket då en Rottweiler som väger 65 kg som 13-månaders valp förmdligen skulle landa på 75-85 kg FETT som vuxen. Det skulle innebära en kraftigt överviktig hund som går emot rasstandarden vilket garanterat skulle medföra ledproblem. Och ge hunden extra PROTEIN... jeeeees, den kan man u inte ens kommentera. Stoppa ned anabola på en gång vettja?
Aaaaah jag tål inte idioter som har fel, men som är så jävla envisa om att de har rätt, fast de inte har en aning om vad de pratar om. Dessa bortskämda brudar vet förmodligen inte ens vad SKK betyder eller SBK, eller MH eller HD/AD... eller... ja, de vet i alla fall inte vad deras hund väger eller bör väga. Är inte det lite som att skaffa barn och inte ens veta vad ens bebis bör väga i en viss ålder. Eller är det ok med en bebis på 12 kg, direkt ur muffen? Don't think so... :p
Och sen glömde jag nästan: Mini Cesar! Den utländske mannen som kommer till hundgården ibland med sina Sound of Music-ungar i tonåren som står i givakt bredvid honom. Allt medan han försöker apa efter allt han sett i det senaste avsnittet av Mannen som talar med hundar. Han säger "Tschhht" oftare än han säger något annat, medan hans lilla Schäfer inte fattar ett skit av vad han vill, allt medan jag och andra står och försöker hålla oss för skratt över denne stackars lille man. Sist stod han i 40 minuter utanför hundgården och dansade små steg runt sin hund, innan de vände och gick hem, eftersom hunden inte fatta ett skit av vad hans förvirrade Millan-wannabee-husse ville att han skulle göra...
Vad är sensmoralen då?
>>> Varför har så många hund, som inte bör ha hund!
Usch, nu blev det mycket hundprat från någon absolut inte vill misstas för hundmänniska... :p
Life's funny... sometimes.
Voff!
Nu sitter man här med halva vänsterarmen blålilaröd och bodigt bandagerad efter att ha slitit bort Sauron för 3e ggn från en ettrig Ridgeback i hundgården. Varenda jävla gång som någon går förbi med hund utanför gården så ska denna förbannade jycke börja skälla och visa aggressivitet. Det i sin tur triggar min hund, som blir aggro mot honom, och sedan är fajten igång. Nu har det hänt 3 ggr och denna gång fick min arm bli "tuggpinne" istället för att Sauron springer iväg med hans ena ben liksom. Vad ska man göra - 32 kg Ridge mot 45 kilo Rottis? Det bara blixtrar till och man försöker ingripa. "Kasta vatten" på dem säger någon. Visst, med vaddå - ska jag pinka på dem eller?
Sen har vi han, vad fan hette han... Thomas tror jag... en fet snubbe i övre medelåldern som kom kaxigt strosandes med sin Boxer på amfetamin härom dagen. Jag har lite lätt erfarenhet av Boxer, och ingen jag tidigaresett har haft ett så här pass nervöst uttryck i ögonen. Först får man plågsamt lyssna på hans töntiga macho-story om att hans hund hade bitit någon hund eller vad det var, och käkarna hade låst sig, så "de fick vara 5 MAN för att bända loss honom". HAHAHA, shiiit... det finns inget som heter "låsta käkar". Och om det nu gjorde det, vad tro ni då att effekten av att "bända loss" käkarna blir? Just de - KNAAAAK, och så sprack den käken. Haha... idiot. De låser inte käkarna och kastar nyckeln liksom - de håller fast av ren envishet! Sen började det med att jag sitter i lugn och ro och pratar med min tjejkompis medan Sauron lufsar runt i gården med sina kompisar (som inte inkluderar den nervösa Boxern) när jag plötsligt känner något blött på låret. Då står hundfan och PISSAR på mig!!!! Jävla äckelhund... nästa gång sparkar jag vett i fanskapet. Men nu skulle Allan Ball förklara det med att "han försökte nog dominera dig och testa dig"... Haha ja, låt gå för denna gång, men nästa gång han försöker "dominera" mig så ska jag plantera min sko i hans arsle så han fyger ut över stängslet så ska vi se vem som dominerar vem. ELLER så kanske det kan vara så att han egentligen "bara" ville pissa på bänken jag satt på och hade gjort det oavsett om någon satt där eller ej? Kanske kan det bero på att du som hundägare, din dumme fan, inte lärt din hund vart det är ok att pissa och inte? Sauron pinkar inte på bänkar i alla fall.
Kort därefter böjade sen hundfan kaxa mot min hund, men Sauron ignorerade mest och lekte vidare med sin lilla Amstaff-kompis. 2 minuter senare bestämmer sig Boxern för att plötsligt attackera Sauron när de båda under lek passerar i full galopp och biter Sauron över nosen så han börja blöda, varpå han tänder till på 1000 cylindrar och stoppar in halva hundkräket i käften. Vad gör ägaren när jag väl fått tag i Saurons halsband och separerat dem? Han lägger ned sin hund i full machostil och låter sedan hundfan VARA KVAR i gården? Wtf... jag kanske inte är någon Cesar Millan, men nog fan fattar jag att när en hund väl börjat visa aggressivitet så KOMMER det hända igen, om man inte tar en rejäl paus. 5 min senare var det igång igen, och vem började? Ja inte min hund i alla fall... Jag kan inte längre hålla käften och ber fetknoppen gå med sitt stycke hundpsycho. Han mumlar något macho och lunkar iväg...
Vad mer... Jo, i förrgår mötte jag fröken "jag är så snygg" och fröken "jag är ännu snyggare" med den enas Rottweiler, ca 4 månader äldre än Sauron. Så i ren nyfikehet så frågar jag om de vägt Ike, som han heter, nyligen. "Aaaah, fan asså... han väger typ 65 kilooo baaa... men han är så jälla smaaal asså så jag ska ge han litte proteiiin för att få upp hans viiikt då". Eeeeeeeh say what? Sauron, som ser ganska precis lika stor ut, är varken mager eller fet och han ligger just nu på cirka 44 kilo. Det finns ingen CHANS att Ike skulle väga 65 kilo, och i synnerhet inte som valp på 13 månader. HAHA kom igen för fan. Och när jag påpekar detta vänligt samt det faktum att en normal genomsnittlig vikt för en VUXEN Rottweiler - det vill säga en hund på mer än 2-3 år - är cirka 42-50 kilo för en tik och 50-55 kilo för en hane, så flippar den ena tjejen ur. "Men vaddååå assååå... ska man bantaaa dom då elleee" och kollar på sin kompis... "Det är ju typ som jag baa skulle säga till dig baaa, men hallååå du ba väger typ fö MYCKET asså... hem o bantaaa faaan". Eum, det var inte det jag sade, din intellektuellt handikappade och av killar bortskämda förortsslyna... jag sade att det är omöjligt att Ike väger så mycket, och det skulle i sådana fal vara dels onaturligt mycket och framförallt SKADLIGT mycket då en Rottweiler som väger 65 kg som 13-månaders valp förmdligen skulle landa på 75-85 kg FETT som vuxen. Det skulle innebära en kraftigt överviktig hund som går emot rasstandarden vilket garanterat skulle medföra ledproblem. Och ge hunden extra PROTEIN... jeeeees, den kan man u inte ens kommentera. Stoppa ned anabola på en gång vettja?
Aaaaah jag tål inte idioter som har fel, men som är så jävla envisa om att de har rätt, fast de inte har en aning om vad de pratar om. Dessa bortskämda brudar vet förmodligen inte ens vad SKK betyder eller SBK, eller MH eller HD/AD... eller... ja, de vet i alla fall inte vad deras hund väger eller bör väga. Är inte det lite som att skaffa barn och inte ens veta vad ens bebis bör väga i en viss ålder. Eller är det ok med en bebis på 12 kg, direkt ur muffen? Don't think so... :p
Och sen glömde jag nästan: Mini Cesar! Den utländske mannen som kommer till hundgården ibland med sina Sound of Music-ungar i tonåren som står i givakt bredvid honom. Allt medan han försöker apa efter allt han sett i det senaste avsnittet av Mannen som talar med hundar. Han säger "Tschhht" oftare än han säger något annat, medan hans lilla Schäfer inte fattar ett skit av vad han vill, allt medan jag och andra står och försöker hålla oss för skratt över denne stackars lille man. Sist stod han i 40 minuter utanför hundgården och dansade små steg runt sin hund, innan de vände och gick hem, eftersom hunden inte fatta ett skit av vad hans förvirrade Millan-wannabee-husse ville att han skulle göra...
Vad är sensmoralen då?
>>> Varför har så många hund, som inte bör ha hund!
Usch, nu blev det mycket hundprat från någon absolut inte vill misstas för hundmänniska... :p
Life's funny... sometimes.
Voff!
Hundförare light
Wohoo, det går bättre och bättre med hundträningen! Sauron blir mer och mer lydig och duktig. Nu kan han allt grundläggande bra som:
- Stanna
- Sitt
- Ligg
- Stanna kvar
- Vänta
- Hit / Kom hit
- Tass
- Fot
- Gå fot
- Gå runt
- Varsågod
- In / Ut
- Sök
Spåra går bättre och bättre och sök likaså. Snart är han tillräckligt gammal för att börja med skyddsträningen på allvar också =) Och om cirka 9 månader är det dags för uppkörning med RPS. Den tiden bör räcka för att slipa detta till perfektion. MH-test om 2-3 månader också... Det är mkt nu
Aktuell fysik, 9 mån:
- Mankhöjd: 66 cm
- Vikt: 44 kg
- Stanna
- Sitt
- Ligg
- Stanna kvar
- Vänta
- Hit / Kom hit
- Tass
- Fot
- Gå fot
- Gå runt
- Varsågod
- In / Ut
- Sök
Spåra går bättre och bättre och sök likaså. Snart är han tillräckligt gammal för att börja med skyddsträningen på allvar också =) Och om cirka 9 månader är det dags för uppkörning med RPS. Den tiden bör räcka för att slipa detta till perfektion. MH-test om 2-3 månader också... Det är mkt nu
Aktuell fysik, 9 mån:
- Mankhöjd: 66 cm
- Vikt: 44 kg
Narcissististen
Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist på empati. Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen vi alla bär på, känslan av att vilja vara omtyckt. Personer med denna störning utmärker sig genom krocken mellan två motsatta självbilder - den idealistiska bilden av sig själv som storslagen och grandios, gentemot känslor av skam och självhat. Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fler av följande:
Wow, tänk att jag lyckads hitta en så klockren diagnos, på mitt senaste misstag i den syndaflod av psykiskt sjuka tjejer jag träffat i mitt liv. Som en parantes måste jag säga att trots att jag är en så stark dockusåpa-hatare, så måste jag berömma den sk "Färjan-Hårkans" perfekta uttalande i tidningen om varför han är singel. "Det är så svårt att träffa någon som inte mår psykiskt dåligt. Alla mår så dåligt nu för tiden". Och det är PRECIS så det är! Jag har nästan aldrig haft en flickvän som inte mått mer eller mindre dåligt psykiskt, och då menar jag ifrån långt innan jag träffade henne. Jag är inte ful, jag är inte tråkig, jag är inte elak. Jag har inte svårt att träffa tjejer. Men ändå blir det bara fel...
Mitt ex, vars operation lyckligtvis gick bra nyligen... Jag kommer aldrig förstå hur hon kunde göra som hon gjorde mot mig, men det är trots det ofrånkomligt att efter så många år tillsammans inte minnas den hon var med värme, mer än man hatar den hon blev. Men hon mådde verkligen inte bra, och kanske är det delvis en orsak till att allt skedde på det obegripliga sättet det gjorde. Synd att det slutade så. Jag älskade verkligen att umgås med henne, innan katastrofen.
Men frågan är om inte mitt senaste misstag ändå är snäppet värre. I alla fall på kort sikt. Jag menar, vem fan skrattar hysteriskt åt någon man sårar - medvetet, som hon gjorde sista gången vi pratade. Vem gör så??? På snart 1½ år som singel, så har jag bara öppnat mitt hjärta på glänt 1 endaste jvla gång. Det som började med vänskap, blev långsamt djupare vänskap, tillit, kramar, närhet, kyssar och intimitet. I ett mycket lugnt tempo växte något fram, men trots varningssignalerna så valde jag att tänka att "kanske är det annorlunda denna gång. Kanske är hon ändå annorlunda". Men nej då fan, det var ju samma iskalla självcentrerade empatibefriade demon som alla andra, och så här lite i efterhand så skäms jag för mig själv för att jag anstängt mig att ens försöka föra en dialog med henne. Speciellt med tanke på hennes paranoida oförskämda anklagelser. Att prata med en sådan människa är alltid lönlöst och man gör bätre i att skära bort en svulst än att försöka klappa den godartad.
God damn, she played me GOOD. Och jag gick på allt. Jag var aldrig under alla månader vi kände varandra en del av hennes liv. Jag var ett redskap. Ett medel för henne att ta reda på mer om sig själv, vad hon vill, med vem hon vill det och när hon vill det. Ibland var det jag som gällde, ibland var det hennes "ex", eller vad fan han nu var egentligen. Ingen som vet. Allra minst hon. Men i 6 månader lät jag mig bli misshandlad. Stundom fick man ta del av hennes förförande charm, och stundom fick man ta del av hennes förödande påhopp, anklagalser och brutala erkännanden om vad hon kände eller inte kände. Saker som kunde ändra sig från en dag till nästa. Den ena stunden fick hon mig att känna mig som det bästa som hänt henne och vår vänskap kändes så otroligt stark. Och nästa stund så kunde hon säga vad som helst, hur mycket det än sårar. Men så länge saker sker efter hennes vilja, så kunde hon göra vad som helst, vem det än sårar och hur mycket det än skadar. Hon är en sådan människa som när hon ser något hon vill ha så tar hon det. När hon inte längre behöver något så kastar hon bort det - bara så där. No remorse - no doubt! Jag var en bricka i ett triangeldrama, och som jag sagt förut... oavsett om jag är den andre mannen, eller inte, så vinner aldrig jag i slutändan.
Man ser en förvirrad duvunge på marken. Man tar upp den, klappar den... den kuttrar och gosar in sig i din famn, ser på dig med sina underbara ögon och bara ligger där... och ditt hjärta blir så där varmt och blödigt. Sen plötsligt så... BITER DEN SKALLEN AV DIG, och spottar ut resterna på marken och flyger iväg!!! Haha va fan liksom... ja är så sjuuukt trött på alla dessa psykvrak som lyckas få mig att tro att de är annorlunda, att de har hjärta, att de vet vad de vill och att deras skitsnack inte ÄR skitsnack... *suck*
Det är framför allt EN sak jag skulle vilja veta när det gäller "Miss I"... och det är med vilken RÄTT hon tycker det är OK att beskylla en annan människa för stöld, när det helt och hållet saknas bevis. I fallet mitt ex så ville jag veta varför hon valde att lämna mig i inget annat än total tystnad. Men denna gång vill jag bara veta varför jag blir "automatiskt" anklagad för något jag inte gjort. Dessutom med tanke på mitt YRKE for fuck's sake! Om någon skulle läsa detta och undra vad fn jag pratar om så är det bara att bläddra nedåt så hittar man historien kring denna ofattbara händelse också... *suck*. Jag önskar fan det VAR jag så man i alla fall hade tjänat något på all jävla emotionell och psykisk misshandel... Jag gav, hon tog, jag fick - inget. Och var det något jag INTE gjorde, så var det att TA. Jag är inte som hon. Jag har både en själ och ett hjärta... hon har inget av det.
Nu sitter man på jobbet denna långfredag. Solen gassar och det känns verkligen att det är vår nu, igen. Men jag börjar allvarligt tröttna på att alltid komma hem till en tom lägenhet. Så what to do... Ska man ta någon random-bimbo igen bara för att slippa vara ensam? Eller ska man vänta på den där perfekta kvinnan, som ändå med stor sannolikhet kommer morpha till en fladdermus (!) innan kl slår 12? Eller vad? Jag har inga problem med att leva ensam. Jag har valt det själv, men det betyder inte att det är KUL. Vad som är KUL är att dela sin tid och sina upplevelser med en bästa vän. Det är det jag saknar. Det är det jag längtar efter... en bästa vän, inte en KK som knappt går att föra en konversation med. En tjej som är min absolut bästa vän, och livskamrat. Någon man kan lita på. Men vart FAN hittar man en som kommer utan ett bäst före datum, och utan farliga ingredienser. Vart hittar man intelligens, skönhet, självrespekt, mognad och barnasinne i samma person, totalt befriat från alla former av psykiska defekter som medför total egosim.
Look at me... bilden må vara några år gammal, men dels ser jag likadan ut och dels så hatar jag att ta bilder.. so bare with me. Jag ser lite sur ut o så, men man spyr väl ändå inte? Jag ser väl skapligt normal ut? Varför drar jag då bara till mig mestadels skit? Står det i mitt nylle "kiss here and then fuck up my life"?...
Nä, nu ska jag jobba... Life goes on. Happy Påsk :p
- Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
- Kräver stor beundran.
- Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
- Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
- Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
- Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
- Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.
Wow, tänk att jag lyckads hitta en så klockren diagnos, på mitt senaste misstag i den syndaflod av psykiskt sjuka tjejer jag träffat i mitt liv. Som en parantes måste jag säga att trots att jag är en så stark dockusåpa-hatare, så måste jag berömma den sk "Färjan-Hårkans" perfekta uttalande i tidningen om varför han är singel. "Det är så svårt att träffa någon som inte mår psykiskt dåligt. Alla mår så dåligt nu för tiden". Och det är PRECIS så det är! Jag har nästan aldrig haft en flickvän som inte mått mer eller mindre dåligt psykiskt, och då menar jag ifrån långt innan jag träffade henne. Jag är inte ful, jag är inte tråkig, jag är inte elak. Jag har inte svårt att träffa tjejer. Men ändå blir det bara fel...
Mitt ex, vars operation lyckligtvis gick bra nyligen... Jag kommer aldrig förstå hur hon kunde göra som hon gjorde mot mig, men det är trots det ofrånkomligt att efter så många år tillsammans inte minnas den hon var med värme, mer än man hatar den hon blev. Men hon mådde verkligen inte bra, och kanske är det delvis en orsak till att allt skedde på det obegripliga sättet det gjorde. Synd att det slutade så. Jag älskade verkligen att umgås med henne, innan katastrofen.
Men frågan är om inte mitt senaste misstag ändå är snäppet värre. I alla fall på kort sikt. Jag menar, vem fan skrattar hysteriskt åt någon man sårar - medvetet, som hon gjorde sista gången vi pratade. Vem gör så??? På snart 1½ år som singel, så har jag bara öppnat mitt hjärta på glänt 1 endaste jvla gång. Det som började med vänskap, blev långsamt djupare vänskap, tillit, kramar, närhet, kyssar och intimitet. I ett mycket lugnt tempo växte något fram, men trots varningssignalerna så valde jag att tänka att "kanske är det annorlunda denna gång. Kanske är hon ändå annorlunda". Men nej då fan, det var ju samma iskalla självcentrerade empatibefriade demon som alla andra, och så här lite i efterhand så skäms jag för mig själv för att jag anstängt mig att ens försöka föra en dialog med henne. Speciellt med tanke på hennes paranoida oförskämda anklagelser. Att prata med en sådan människa är alltid lönlöst och man gör bätre i att skära bort en svulst än att försöka klappa den godartad.
God damn, she played me GOOD. Och jag gick på allt. Jag var aldrig under alla månader vi kände varandra en del av hennes liv. Jag var ett redskap. Ett medel för henne att ta reda på mer om sig själv, vad hon vill, med vem hon vill det och när hon vill det. Ibland var det jag som gällde, ibland var det hennes "ex", eller vad fan han nu var egentligen. Ingen som vet. Allra minst hon. Men i 6 månader lät jag mig bli misshandlad. Stundom fick man ta del av hennes förförande charm, och stundom fick man ta del av hennes förödande påhopp, anklagalser och brutala erkännanden om vad hon kände eller inte kände. Saker som kunde ändra sig från en dag till nästa. Den ena stunden fick hon mig att känna mig som det bästa som hänt henne och vår vänskap kändes så otroligt stark. Och nästa stund så kunde hon säga vad som helst, hur mycket det än sårar. Men så länge saker sker efter hennes vilja, så kunde hon göra vad som helst, vem det än sårar och hur mycket det än skadar. Hon är en sådan människa som när hon ser något hon vill ha så tar hon det. När hon inte längre behöver något så kastar hon bort det - bara så där. No remorse - no doubt! Jag var en bricka i ett triangeldrama, och som jag sagt förut... oavsett om jag är den andre mannen, eller inte, så vinner aldrig jag i slutändan.
Man ser en förvirrad duvunge på marken. Man tar upp den, klappar den... den kuttrar och gosar in sig i din famn, ser på dig med sina underbara ögon och bara ligger där... och ditt hjärta blir så där varmt och blödigt. Sen plötsligt så... BITER DEN SKALLEN AV DIG, och spottar ut resterna på marken och flyger iväg!!! Haha va fan liksom... ja är så sjuuukt trött på alla dessa psykvrak som lyckas få mig att tro att de är annorlunda, att de har hjärta, att de vet vad de vill och att deras skitsnack inte ÄR skitsnack... *suck*
Det är framför allt EN sak jag skulle vilja veta när det gäller "Miss I"... och det är med vilken RÄTT hon tycker det är OK att beskylla en annan människa för stöld, när det helt och hållet saknas bevis. I fallet mitt ex så ville jag veta varför hon valde att lämna mig i inget annat än total tystnad. Men denna gång vill jag bara veta varför jag blir "automatiskt" anklagad för något jag inte gjort. Dessutom med tanke på mitt YRKE for fuck's sake! Om någon skulle läsa detta och undra vad fn jag pratar om så är det bara att bläddra nedåt så hittar man historien kring denna ofattbara händelse också... *suck*. Jag önskar fan det VAR jag så man i alla fall hade tjänat något på all jävla emotionell och psykisk misshandel... Jag gav, hon tog, jag fick - inget. Och var det något jag INTE gjorde, så var det att TA. Jag är inte som hon. Jag har både en själ och ett hjärta... hon har inget av det.
Nu sitter man på jobbet denna långfredag. Solen gassar och det känns verkligen att det är vår nu, igen. Men jag börjar allvarligt tröttna på att alltid komma hem till en tom lägenhet. Så what to do... Ska man ta någon random-bimbo igen bara för att slippa vara ensam? Eller ska man vänta på den där perfekta kvinnan, som ändå med stor sannolikhet kommer morpha till en fladdermus (!) innan kl slår 12? Eller vad? Jag har inga problem med att leva ensam. Jag har valt det själv, men det betyder inte att det är KUL. Vad som är KUL är att dela sin tid och sina upplevelser med en bästa vän. Det är det jag saknar. Det är det jag längtar efter... en bästa vän, inte en KK som knappt går att föra en konversation med. En tjej som är min absolut bästa vän, och livskamrat. Någon man kan lita på. Men vart FAN hittar man en som kommer utan ett bäst före datum, och utan farliga ingredienser. Vart hittar man intelligens, skönhet, självrespekt, mognad och barnasinne i samma person, totalt befriat från alla former av psykiska defekter som medför total egosim.
Look at me... bilden må vara några år gammal, men dels ser jag likadan ut och dels så hatar jag att ta bilder.. so bare with me. Jag ser lite sur ut o så, men man spyr väl ändå inte? Jag ser väl skapligt normal ut? Varför drar jag då bara till mig mestadels skit? Står det i mitt nylle "kiss here and then fuck up my life"?...
Nä, nu ska jag jobba... Life goes on. Happy Påsk :p
