Moved by you
Så har det till slut hänt igen då...
Trots all cynisk självinsikt och bitter livserfarenhet så tillät jag mig själv att för en liten stund lämna dörren till mitt hjärta på glänt. Bara för en liten liten chans att släppa in värme igen. Varför gör jag så, när jag vet bättre? När jag vet att det aldrig funkar och när jag bara så sent om härmdagen påminde mig själv om att stanna utanför allt som har med relationer att göra. Men ändå... vem kan motstå hennes charm?
"How can I stand here with you and not be moved by you"
(http://www.youtube.com/watch?v=8XxM_7887z4)
Djup vänskap mellan en kvinna och en man löper ofta stor risk att leda till något mer. När det gör det så blir nästan alltid någon sårad i slutändan. Men varför måste det alltid vara jag? Är kvinnor onda av naturen medvetet eller omedvetet? Är de skapta för att såra mig? Är jag skapt för att ständigt ge av mig själv till kvinnor som bara gör mig illa? Jag orkar inte vara en dörrmatta mer. Varför förtjänar inte jag lika mycket kärlek och respekt som någon annan... Jag har gjort mina fel i livet, och jag har mist människor som betytt mer för mig än de någonsin kommer förstå. Men har jag inte betalat nog för det nu? Varför måste jag alltid förlora eller tvingas lämna allt och alla som kommer mig nära? Varför är kvinnor så förbannat komplicerade... och varför är jag inkompatibel med dem alla. Jag är så trött på kvantiteten... var är kvaliteten? Den är aldrig där jag tror mig finna den. Nu får det fan räcka med misstag (igen). Suck... jag saknar mitt gamla liv.
Nä, sovdags... 12-timmars-pass igen om 7 timmar.
Trots all cynisk självinsikt och bitter livserfarenhet så tillät jag mig själv att för en liten stund lämna dörren till mitt hjärta på glänt. Bara för en liten liten chans att släppa in värme igen. Varför gör jag så, när jag vet bättre? När jag vet att det aldrig funkar och när jag bara så sent om härmdagen påminde mig själv om att stanna utanför allt som har med relationer att göra. Men ändå... vem kan motstå hennes charm?
"How can I stand here with you and not be moved by you"
(http://www.youtube.com/watch?v=8XxM_7887z4)
Djup vänskap mellan en kvinna och en man löper ofta stor risk att leda till något mer. När det gör det så blir nästan alltid någon sårad i slutändan. Men varför måste det alltid vara jag? Är kvinnor onda av naturen medvetet eller omedvetet? Är de skapta för att såra mig? Är jag skapt för att ständigt ge av mig själv till kvinnor som bara gör mig illa? Jag orkar inte vara en dörrmatta mer. Varför förtjänar inte jag lika mycket kärlek och respekt som någon annan... Jag har gjort mina fel i livet, och jag har mist människor som betytt mer för mig än de någonsin kommer förstå. Men har jag inte betalat nog för det nu? Varför måste jag alltid förlora eller tvingas lämna allt och alla som kommer mig nära? Varför är kvinnor så förbannat komplicerade... och varför är jag inkompatibel med dem alla. Jag är så trött på kvantiteten... var är kvaliteten? Den är aldrig där jag tror mig finna den. Nu får det fan räcka med misstag (igen). Suck... jag saknar mitt gamla liv.
Nä, sovdags... 12-timmars-pass igen om 7 timmar.
Tick tack
Löven faller utanför mitt fönster. Färgerna är vackra, men hånfulla. Det blåser kyliga vindar, och för varje dag som går så känns det som det blir kallare och blåsigare, mörkare och tristare. Vintern är snart här igen. Sedan jag började arbeta som anställd igen så går livet redan som en klocka. Tick tack. Man vaknar 05.30, går upp 05.45. Duschar och byter om till uniform. Drar i sig en kopp (nej inte kaffe), packar väskan med lunchlåda och går ned till bilen. 06.20 rullar man ut på vägarna för att vara på plats 06.55. Klockan 07 skriver man in i sig i datan och nattvakten går hem. Ljuset kommer och dagen går långsamt fram med ronderingar, telefonsamtal, datarutiner, eventuella besöksinsläpp, larmåtgärder och dylika bevakningsuppgifter. Man äter lunch och man räknar timmar. Ibland händer det mycket, ibland lite och ibland inte ett endaste dugg. 12 timmar senare, klockan 19 på kvällen, när mörkret återigen fallit, så är man klar att dödstrött återvända hem igen, till en tom lägenhet vid 19.40, med tre hungriga katter. Man äter middag, ser lite på TV, kanske tränar om man orkar, kanske tar ett bad, och sedan är det dags att sova igen... och allt börjar om. I alla fall tills man är ledig en par dagar Men det börjar alltid om, förr eller senare, med samma visa och samma rutiner på samma tider, och min lägenhet är alltid lika tom. Jag önskar jag inte var så kräsen med min omgivning, men jag kan inte kompromissumgås heller. Så ensamheten har en stor plats i mitt liv, även om det är självförvållat. Livet är en klocka, och man kan inte låta bli att hoppas att innan klockan stannar för gott, så skall pendeln återigen svinga med ett betydligt gladare och mer inspirerande ljud än det gjort detta år.
Tick tack...
Kvinnans makt
"I have the pussy - I make the rules"
Jag har funderat en hel del på detta de senaste åren... eller mer än så egentligen. Hm, när jag tänker efter så... alldeles för länge och för mycket faktiskt. Men är det inte så i alla fall att det är kvinnan/tjejen som har makten över den patetiske mannen/killen? Jag menar, se bara på nätet... En tjej registrerar sig som medlem på en community eller en sajt som till exempel Hotzone, Match, Mötesplatsen, SprayDate, Lunarstorm eller liknande för att söka kontakter. Men vart det än är och vad sajten än har för syfte, så händer i regel följande: Tjejen får EEEXTREEEMT mycket uppvaktning av killar på samma sajt. Det tjaaatas och smöööras direkt från deras håll om MSN och telefonnummer, och det delas också ofta ut godtyckligt som bröd för hungriga massor. Detta gäller i regel också skrämmande nog oavsett om tjejen i fråga är upptagen eller ej. "Man kan ju alltid prata med trevliga personer. Vi pratar ju bara", brukar det heta. Men att dessa personer sedan till 90% är killar, varav 99% av dessa killar har BETYDLIGT mer än "vänskap" i kikarn. Det verkar inte spela någon roll? För man "kan ju alltid prata"... eller? Man hamnar på MSN... efter ett tag byter man nummer... sedan är det inte långt till att träffas. Den ena efter den andra - ny på ny på ny...
De flesta tjejer nu för tiden verkar använda Internet som ett sätt att stärka sitt självförtroende. För oavsett om de är rent av fula, medelmåttiga, fräscha eller superheta, så kommer alltid killar att skriva till dem. Alla möjliga sorters killar, men dock killar - i määängder. Män är desperata och KRONISKT kåta - så är det bara, och det har jag sett otaliga bevis på, och de kommer göra ALLT i avsaknad av självrespekt för att få komma till. Oavsett om det är med en gris eller en skönhetsdrottning. Faktum är att jag har aldrig någonsin i hela mitt vuxna liv träffat en tjej som INTE tillåtit sig själv bli ett villebråd genom teknikens under. Är det inte gästboksmess, eller mail som rasar in genom Internet, så är det SMS i deras mobiltelefoner. Den moderna kvinnan låter sig mer än gärna uppvaktas DYGNET RUNT, om det så är online eller via telefon.
Men de älskar uppenbarligen att konstant omge sig av horminstinna tjurar som stångar sig blodiga för att få en chans att para sig. Detta gäller alltså oavsett om det handlar om en sambo, flickvän, dejt eller bara kompis. Alla tjejer är mer eller mindre likadana, om jag skall följa min egen trista statistik. Undantag lär självklart existera, men det är inget jag hittills sprungit på under mina 36 levnadsår. Tjejer av idag ÄÄÄLSKAAAR uppvaktning, i vilken desperat form den än kommer. Om så ett mail dimper in en tidig eftermiddag eller om mobiltelefonen ringer kl 03 på natten, så är det tydligen detta som är den nya given, och deras källa till energi - att ständigt ha en uppsjö beundrare som står på stand-by och bara inväntar tillfälle att avancera. Och så fort tjejen så önskar så kommer de gå, cykla, ta bil, buss, tåg eller flyg för att dyka upp som näste man till rakning, utan att blinka. Män kommer alltid vara slavar under kvinnans kropp, och fler och fler tjejer lär sig detta "tack vare" all desperat uppvaktning som regnar över dem.
"I have the pussy - I make the rules", och vi män krälar vid deras fötter för att få en bit av kakan...
Själv har jag varit singel i snart 1 år nu, sedan min fd livskamrat slet ut mitt hjärta, pissade på det och gick sin väg, och därigenom för alltid gav mig en ny definition av Julafton. Och faktum är att om man ser till riskerna och utbudet så lär jag förbli singel i vad som fortfarande känns som för evigt. Det finns kandidater, visst, men varför ska man stoppa huvvet i lejonets gap igen, när det helt enkelt inte längre existerar moral och trohet i det moderna samhället. Generella "moderna" tjejer av idag (och givetvis killar/män också) kan inte hålla sig till EN enda partner, och Internet och mobiltelefoner kommer definitivt vara och förbli framtidens absolut tveklöst största anledning till otrohet och spruckna relationer. Blir man sur på sin partner så tar det idag inte mer än en par timmar online så kan man ha telefonnummer och adress till en ny. Som tjej kan det räcka med en par minuter. Om jag någonsin mot förmodan väljer att lita på en kvinna igen, vilket är oerhört svårt efter det svek jag fick uppleva sist, så kommer jag kräva att hon raderar samtlig närvaro på Internets kontaktforum. Kan hon inte det - så är hon inte heller beredd att satsa på oss. Detta kommer dock aldrig hända, för "alla" tjejer vill någonstans ha Jokrar i leken. Säkra kort att dra fram ur ärmen när det behövs. Tro mig, jag vet vid det här laget. Så jag tror jag håller mig borta från all den där skiten ett bra tag till. Det finns ändå ingen som är värd allt jag har att ge... Så det så. Ensam är stark, mm.
Blä fan!
Jag har funderat en hel del på detta de senaste åren... eller mer än så egentligen. Hm, när jag tänker efter så... alldeles för länge och för mycket faktiskt. Men är det inte så i alla fall att det är kvinnan/tjejen som har makten över den patetiske mannen/killen? Jag menar, se bara på nätet... En tjej registrerar sig som medlem på en community eller en sajt som till exempel Hotzone, Match, Mötesplatsen, SprayDate, Lunarstorm eller liknande för att söka kontakter. Men vart det än är och vad sajten än har för syfte, så händer i regel följande: Tjejen får EEEXTREEEMT mycket uppvaktning av killar på samma sajt. Det tjaaatas och smöööras direkt från deras håll om MSN och telefonnummer, och det delas också ofta ut godtyckligt som bröd för hungriga massor. Detta gäller i regel också skrämmande nog oavsett om tjejen i fråga är upptagen eller ej. "Man kan ju alltid prata med trevliga personer. Vi pratar ju bara", brukar det heta. Men att dessa personer sedan till 90% är killar, varav 99% av dessa killar har BETYDLIGT mer än "vänskap" i kikarn. Det verkar inte spela någon roll? För man "kan ju alltid prata"... eller? Man hamnar på MSN... efter ett tag byter man nummer... sedan är det inte långt till att träffas. Den ena efter den andra - ny på ny på ny...
De flesta tjejer nu för tiden verkar använda Internet som ett sätt att stärka sitt självförtroende. För oavsett om de är rent av fula, medelmåttiga, fräscha eller superheta, så kommer alltid killar att skriva till dem. Alla möjliga sorters killar, men dock killar - i määängder. Män är desperata och KRONISKT kåta - så är det bara, och det har jag sett otaliga bevis på, och de kommer göra ALLT i avsaknad av självrespekt för att få komma till. Oavsett om det är med en gris eller en skönhetsdrottning. Faktum är att jag har aldrig någonsin i hela mitt vuxna liv träffat en tjej som INTE tillåtit sig själv bli ett villebråd genom teknikens under. Är det inte gästboksmess, eller mail som rasar in genom Internet, så är det SMS i deras mobiltelefoner. Den moderna kvinnan låter sig mer än gärna uppvaktas DYGNET RUNT, om det så är online eller via telefon.
Men de älskar uppenbarligen att konstant omge sig av horminstinna tjurar som stångar sig blodiga för att få en chans att para sig. Detta gäller alltså oavsett om det handlar om en sambo, flickvän, dejt eller bara kompis. Alla tjejer är mer eller mindre likadana, om jag skall följa min egen trista statistik. Undantag lär självklart existera, men det är inget jag hittills sprungit på under mina 36 levnadsår. Tjejer av idag ÄÄÄLSKAAAR uppvaktning, i vilken desperat form den än kommer. Om så ett mail dimper in en tidig eftermiddag eller om mobiltelefonen ringer kl 03 på natten, så är det tydligen detta som är den nya given, och deras källa till energi - att ständigt ha en uppsjö beundrare som står på stand-by och bara inväntar tillfälle att avancera. Och så fort tjejen så önskar så kommer de gå, cykla, ta bil, buss, tåg eller flyg för att dyka upp som näste man till rakning, utan att blinka. Män kommer alltid vara slavar under kvinnans kropp, och fler och fler tjejer lär sig detta "tack vare" all desperat uppvaktning som regnar över dem.
"I have the pussy - I make the rules", och vi män krälar vid deras fötter för att få en bit av kakan...
Själv har jag varit singel i snart 1 år nu, sedan min fd livskamrat slet ut mitt hjärta, pissade på det och gick sin väg, och därigenom för alltid gav mig en ny definition av Julafton. Och faktum är att om man ser till riskerna och utbudet så lär jag förbli singel i vad som fortfarande känns som för evigt. Det finns kandidater, visst, men varför ska man stoppa huvvet i lejonets gap igen, när det helt enkelt inte längre existerar moral och trohet i det moderna samhället. Generella "moderna" tjejer av idag (och givetvis killar/män också) kan inte hålla sig till EN enda partner, och Internet och mobiltelefoner kommer definitivt vara och förbli framtidens absolut tveklöst största anledning till otrohet och spruckna relationer. Blir man sur på sin partner så tar det idag inte mer än en par timmar online så kan man ha telefonnummer och adress till en ny. Som tjej kan det räcka med en par minuter. Om jag någonsin mot förmodan väljer att lita på en kvinna igen, vilket är oerhört svårt efter det svek jag fick uppleva sist, så kommer jag kräva att hon raderar samtlig närvaro på Internets kontaktforum. Kan hon inte det - så är hon inte heller beredd att satsa på oss. Detta kommer dock aldrig hända, för "alla" tjejer vill någonstans ha Jokrar i leken. Säkra kort att dra fram ur ärmen när det behövs. Tro mig, jag vet vid det här laget. Så jag tror jag håller mig borta från all den där skiten ett bra tag till. Det finns ändå ingen som är värd allt jag har att ge... Så det så. Ensam är stark, mm.
Blä fan!
Working Class Hero
Gå upp 05 på morgonen... sätta sig i en kall bil... åka 2,5 mil till ett objekt utanför Tumba, för att bevaka hela dagen och komma hem 20 på kvällen. Wow, tänka sig att man skulle hamna här - igen. Eller ja, inte på objektet, men på Securitas. Det var mycket i mitt liv som förändrades efter att alla mina drömmar raserades för snart 1 år sedan, och att sitta här 12 timmar om dagen ger en hel del tid för eftertanke. Men men, det är bara att kämpa på. Livet går vidare och nu har man i alla fall en stabil ekonomi och sysselsättning, annat än att bara sitta hemma och arbeta med mina sajter. Ett stort tack till Ivana också, som alltid försöker hålla mitt humör uppe, och till Helena för att du är så mänsklig. Ibland hjälper det verkligen att dela tid med någon som förstår och vet att livet inte alltid är en dans på rosor :')
Nu är man i alla fall ledig i 2 dygn innan man skall vara på plats igen... *laddar batterierna*
Så här säger för övrigt Securitas om min tjänst, eftersom "alla" frågar vad det är jag gör egentligen:
Securitas skyddsvakter bevakar verksamheter som är av särskild samhällelig vikt med stor fara för exempelvis terrorism, spionage eller sabotage. Ett sabotage mot till exempel ett kärnkraftverk skulle kunna få förödande konsekvenser för stora delar av samhället. På just den typen av verksamheter - och andra som kräver högsta möjliga säkerhet - kan länsstyrelsen förordna om civila skyddsvakter. På motsvarande sätt kan försvarsområdesbefälhavaren utse civila skyddsvakter för militära skyddsobjekt. Securitas har lång erfarenhet av denna typ av bevakning och utför uppdrag på flera säkerhetsmässigt mycket kvalificerade skyddsobjekt. Här är också hög servicekänsla och representativ attityd en självklarhet. Securitas totala resurser innebär att tjänsten snabbt kan förstärkas vid t ex förhöjd hotbild.
Yeah! Lite stolt måste man ju ändå vara att man fått detta förtroende 
A new beginning
Då var det klart då...
Repetitionsutbildningarna är klara och jag kan "äntligen" börja slava mina 12-timmars-pass från och med söndag. Det har varit tyngre än jag trodde att sitta i skolbänken på gamla dar, men det har också varit lärorikt. Mycket nya regler och rutiner som präntats in i hjärnbarken. Synd bara att man blir så grymt trött av att mata in information i skallen under så intensiva dagar som dessa 14 dagar varit. Känner mig helt slut... Men med endast en par fel av 42 möjliga på juridikprovet så får man väl anta att man snappat upp det mesta korrekt, heh. Bäst av allt var kanske de nya vänner man fick på köpet :) Som en "liten" bonus så har äntligen annonsförsäljningen tagit fart på hemsidan också - tjohoo! :p
Livet går vidare... även om det är tungt som fan att ro emellanåt. Såg en fantastiskt bra och gripande film härom dagen. "Fjärilen i Glaskupan", och fastnade för några starka rader...
Såsom sjömannen ser kusten försvinna vid horisonten, så suddas mitt förflutna sakta ut.
Djupt, starkt och ruskigt beskrivande med så få ord. Poesi är mäktigt.
Hur som helst... nya spadtag, ny framtid...
Repetitionsutbildningarna är klara och jag kan "äntligen" börja slava mina 12-timmars-pass från och med söndag. Det har varit tyngre än jag trodde att sitta i skolbänken på gamla dar, men det har också varit lärorikt. Mycket nya regler och rutiner som präntats in i hjärnbarken. Synd bara att man blir så grymt trött av att mata in information i skallen under så intensiva dagar som dessa 14 dagar varit. Känner mig helt slut... Men med endast en par fel av 42 möjliga på juridikprovet så får man väl anta att man snappat upp det mesta korrekt, heh. Bäst av allt var kanske de nya vänner man fick på köpet :) Som en "liten" bonus så har äntligen annonsförsäljningen tagit fart på hemsidan också - tjohoo! :p
Livet går vidare... även om det är tungt som fan att ro emellanåt. Såg en fantastiskt bra och gripande film härom dagen. "Fjärilen i Glaskupan", och fastnade för några starka rader...
Såsom sjömannen ser kusten försvinna vid horisonten, så suddas mitt förflutna sakta ut.
Djupt, starkt och ruskigt beskrivande med så få ord. Poesi är mäktigt.
Hur som helst... nya spadtag, ny framtid...
