Chris-hantering

Så har det till slut hänt igen då...

Trots all cynisk självinsikt och bitter livserfarenhet så tillät jag mig själv att för en liten stund lämna dörren till mitt hjärta på glänt. Bara för en liten liten chans att släppa in värme igen. Varför gör jag så, när jag vet bättre? När jag vet att det aldrig funkar och när jag bara så sent om härmdagen påminde mig själv om att stanna utanför allt som har med relationer att göra. Men ändå... vem kan motstå hennes charm?

"How can I stand here with you and not be moved by you"
(http://www.youtube.com/watch?v=8XxM_7887z4)


Djup vänskap mellan en kvinna och en man löper ofta stor risk att leda till något mer. När det gör det så blir nästan alltid någon sårad i slutändan. Men varför måste det alltid vara jag? Är kvinnor onda av naturen medvetet eller omedvetet? Är de skapta för att såra mig? Är jag skapt för att ständigt ge av mig själv till kvinnor som bara gör mig illa? Jag orkar inte vara en dörrmatta mer. Varför förtjänar inte jag lika mycket kärlek och respekt som någon annan... Jag har gjort mina fel i livet, och jag har mist människor som betytt mer för mig än de någonsin kommer förstå. Men har jag inte betalat nog för det nu? Varför måste jag alltid förlora eller tvingas lämna allt och alla som kommer mig nära? Varför är kvinnor så förbannat komplicerade... och varför är jag inkompatibel med dem alla. Jag är så trött på kvantiteten... var är kvaliteten? Den är aldrig där jag tror mig finna den. Nu får det fan räcka med misstag (igen). Suck... jag saknar mitt gamla liv.

Nä, sovdags... 12-timmars-pass igen om 7 timmar.