Chris-hantering

...ironiskt, men sant. Story of my f-ing life!

Jag hade planerat att ta ledigt ett tag från min cyniska inställning till livet och de deprimerande inlägg som postas här, men ibland bara måste man "ordbaj*a" ut saker som byggs upp inuti... Min senaste egenhändiga psykoanalys av mig själv gav mig den föga muntra slutsatsen att jag förmodligen vräker mig i lyx och dyra prylar för att döva känslor över ett misslyckat liv och flytta fokus till materiell "lycka". Som nu senast mitt nya saltvattensakvarium t.ex, som är så stort att man kan bada i det. Häftigt och snyggt - ja. Nödvändigt - inte direkt. Innerst inne finns smärtan kvar, oftast inlåst bakom rostiga dörrar av emotionellt stål, men den finns där inne likt en slemmig hårig amöba. Den skriker, stinker, fräter, gnager, klöser på väggarna och gör stundtals obeskrivligt ont. Ingenting kan i längden radera sorgen och saknaden av de få människor som betytt något när det finns så väldigt många som uppenbarligen inte gör det, hur mycket jag än önskar att de gjorde det.

Härom dagen upptäckte jag att fröken T plötsligt har blockerat mig på den allsmäktiga ansiktsboken... Detta efter att hon vid en par tre tillfällen, av okänd anledning som vanligt, kostat på sig att skriva rätt snälla, omtanksamma och känslosamma saker. Självklart var det omöjligt att ta till sig och tro på något av det hon skrev med tanke på hur fundamentalt hon lurde mig under flera månader, men ändå. Jag kommer aldrig begripa hur och varför man anstränger sig så mycket för att övertyga en annan människa att denne betyder något, när verkligheten är raka motsatsen. Är inte det att bara skapa jobbiga problem för sig själv? Så här i efterhand så är det svårt att inte tänka på hur hemskt det måste ha varit för henne att tvinga sig själv att vara nära och intim med någon som mig, som hon egentligen inte alls ville ha. Det måste ha varit vidrigt? Och hur jobbigt lär det inte vara att hålla reda på alla lögner, vad man sagt till vem, säga rätt saker vid rätt tillfällen, hålla masken, spela med, övetyga mig om att jag betyder något och andra om att jag inte gör det - trots att vi sågs så ofta... allt medan hon egentligen drömmer om någon annan... Otroligt märkligt! Vad var vitsen med att spela så invecklad och avancerad övertygande teater i flera månader och leka med mina känslor? Att bara få tröst och sällskap i väntan på den hon egentligen ville ha kunde hon lätt ha fått från i stort dett vem som helst. Varför just mig? Men whatever... Jag hade världens finaste kvinna en gång i tiden, och jag sumpade henne. Mitt eget fel i det fallet. Antar detta är mitt straff. Jag får ta det.

Som tur är, så är jag för tillfället totalt känsloblockerad, så jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt, även om man undrar av ren "nyfikehet" kring hur kvinnor fungerar. Speciellt med tanke på att en gammal "kramkompis" svek mig i helgen också. Först frågar hon om jag är upptagen och om jag vill ses - sen försvinner hon spårlöst... haha wtf? Men som sagt, jag bryr mig inte längre om något annat än min familj, min hund, mitt hem och mitt arbete. Det får räcka tills jag träffar någon som är ÄKTA, hur i helvete det nu ska gå till. My track record isn't the best, så att säga. Sen ska man också utveckla känslor för denne... något som händer mig allmer sällan, på gränsen till aldrig. Men men... vad mig anbelangar så kan iaf till att börja med alla falska människor dra åt h-vete. Bekanta, vänner, KKs som flickvänner och ex. Har inte en gnutta energi kvar att ge folk som inte förtjänar det. Jag är inte en dålig person, jag är bara jävligt bitter och cynisk - med rätta. Jag är till och med trött på den här förbannade bloggen som inte är något annat än en mulltoa för mina misslyckade relationer. Kanske dags att ta en paus och vädra en stund... eller för alltid. Det finns annat att lägga tid och energi på och med lite flyt så är jag miljonär om något år. Då kan jag köpa mig min lycka, faktiskt....

*poff*

Valet att leva utan kärlek känns faktiskt ganska "bra"... kind of. Att medvetet välja bort just kärlek är onekligen ett idiotsäkert sätt att slippa risken att bli lurad, utnyttjad och sårad. Man kan ju inte bli bränd om man ger fan i elden så att säga och jag är nu tillbaka där jag var innan fröken T svepte med mig in i dimman och ned i djupet med sina vackra lögner och förföriska lockrop. Jag har funnit styrkan igen och jag behöver INGEN!!! I alla fall ingen speciell eller närstående och i ensamma stunder så finns det kvinnligt sällskap att tillgå, för det mesta, endast ett sms eller samtal bort. Självklart är det förbannat trist att man inte får ta del av samma livskvalitet, lycka och framtid som andra, men va fan... kärlek har ändå aldrig varit för mig. Sex ja, men kärlek... nej.

På sätt och vis är jag nästan "glad" att det senaste misstaget inte var på allvar, för hade hennes känslor varit äkta så hade det nog varit lika svårt att komma över henne som fröken A. Fröken T fick mig att "glömma" fröken A för en stund, men när det gick upp för mig att jag blivit lurad, lekt med och utnyttjad innan hon gick tillbaka till sin ex-pojkvän, så gick snart mina känslor mycket snabbt från kärlek och omtanke, till sorg, till hat, till ingenting i rasande fart, och nu är jag som sagt redan tillbaka där jag var innan. Förvisso innebär det att jag återgår till att emellanåt tänka på det fantastiska sällskapet jag hade med den underbara fröken A och hur obeskrivligt idiotisk jag var som inte öppnade mitt hjärta för henne tillräckligt snabbt - mitt livs största misstag. Men jag har också närmare 3 års erfarenhet och vana av den tillvaron, så det är inget nytt och inget som skrämmer mig, hur trist det än är. Jag sitter åtminstone säker i min känslomässiga borg, oavsett vilka eldar som rasar i mitt hjärta...

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen... Bob Marley hade rätt. Har man ingen att älska och ingen som älskar en tillbaka, så har man heller ingen som kan sluta älska en. Kanske ligger inte lyckan i att dela sitt liv med någon? Kanske ligger lyckan istället i att inte ha någon som kan förstöra ens liv? Rosor är vackra, men varför plocka med dem hem när de sticks så in i h-vete? Det är onekligen säkrare att bara stanna till och dofta en stund, känna lite försiktigt och sedan gå vidare... precis som kvinnor gör. Det finns vissa perioder i livet som jag alltid kommer bära med mig och vissa kvinnor jag aldrig kommer glömma, speciellt de tre som är "kraften" bakom denna teraputiska blogg. Men jag har accepterat mitt öde. Kvinnor går inte att lita på och kärek gör för ont... så f*ck it! Nu är det min tur att vara den kalla, för jag vägrar blöda mer.

Härom dagen begravdes en alldeles för ung man, 5 år yngre än mig, som valde att avsluta sitt liv på egen hand långt innan det var hans tur att lämna denna värld. Jag kände honom inte alls, men det gjorde mina föräldrar och min mor i synnerhet tog det ganska hårt. En bidragande orsak till det lär vara hans ålder och livssituation som tydligen inte var alltför olik min. Ett stort antal tjejer passerade i hans liv precis som det gjort i mitt under väldigt många år och av de ytterst få som verkligen fastnade under ytan så var det ingen som stannade. Ingen kärlek, bara tillfälligt sällskap och korta förbindelser. Ingen familj, inga barn, ingen gemensam framtid och ingen att dela sina drömmar med. Till slut blir uppgivenhet och ångest inför den ändlösa hopplösheten en del av vardagen. Somliga orkar hantera det, andra inte... På kistan stod hans foto. Det var första gången jag såg mannen som var granne med mina föräldrar, men det tog mig bara en par sekunder att se bakom det tillgjorda leendet, in i ett par ljusa ögon som visade samma tomhet, ensamhet och hopplöshet som jag själv lever i. Det var en stark, skrämmande och väldigt gripande stund av insikt...

Vi ska alla dö en dag. Vissa tidigare än andra och en del alldeles för tidigt. Oavsett vad så är livet kort och tiden går extremt mycket fortare än man tror när man är liten. Jag har inte bett om särskilt mycket av min tid på jorden. Bara det som andra har och strävar efter som en stabil inkomst med en trygg framtid, trogna vänner, äkta kärlek, barn och familj. Herre jvlar vad jag längtar efter en egen familj!!! Men jag får skylla mig själv. Jag har onekligen slösat bort mitt förflutna och underminerat min egen framtid med ett allför stort antal korta meningslösa ytliga förbindelser och tröst under allför många år och den "svarta boken" är sedan länge smockfull. Ytlig intimitet kan ALDRIG ersätta själslig närhet och att längta så intensivt efter en egen familj och att få se sina egna barn i ögonen, men samtidigt inse att det inte finns ens en rimlig chans att nå dit, är en psykisk frätande själslig smärta som ingen borde behöva uppleva.

Det är nu över fem år sedan min exsambo lämnade mig under chockartade omständigheter på julafton och behovet av denna cyniska deppblogg uppstod som katalysator mot den ytliga tröst som jag likt en drog inte klarade mig utan, men samtidigt mådde sämre av. Två år senare mötte jag en fantastiskt vacker kvinna som med gränslös uppvakning och galet mycket kärlek fick mig att komma över min tidigare relation. Hon lärde mig att älska igen och hon väckte mina drömmar om en egen familj, innan hon plötsligt blev iskall, vände upp och ned på min värld, försvann i tomma intet och lämnade ett nytt stort blodigt hål i mitt hjärta. När jag ytterligare två år senare, efter att ha kämpat så oerhört hårt och intensivt med att komma över även detta, så möter jag någon som mot all förmodan och på nolltid ger mig i stort sett samma känsla och med en oemotståndlig charm väckte hon samma drömmar till liv ännu en gång, bara för att några månader senare blåsa hål i samma hjärta som knappt orkar slå längre. Den som ifrågasätter varför jag är bitter cynisk, lättirriterad och ofta deprimerad, även om jag i regel döljer det, kan bara hålla k*ft, för den individen begriper ändå inte hur det är att leva med så mycket närhet utan kärlek. Frågan är inte när det är min tur att finna lyckan - frågan är varför det aldrig blev det. Krävde jag verkligen så mycket av livet? Jag tycker inte det...

Då var dagen här igen då alla lyckiga par får vältra sig extra mycket i sin sötsliskiga lycka och hälla ännu mer honungsklibbig kärlek på varandra. Ja, jag är bitter och jag "hatar" högtider som egentligen är avsedda för de som har någon att dela dem med! Vad är Julafton utan en egen familj? Vad är Nyårsafton utan en (önskvärd) kyss? Vad är Alla Hjärtans Dag utan en äkta kärlek vid sin sida? Det är skillnad att VARA med någon, och att verkligen vara MED någon tyvärr, och även om sällskap finns att tillgå så är det inte alltid det är det sällskap man behöver eller ens vill ha, oavsett hur "het" eller åtråvärd den än må vara i andras ögon. Annars skulle jag förmodligen inte sitta här för mig själv och skriva, medan sällskap väntar i soffan... Alla Hjärtans Dag? Är den verkligen för alla? Knappast, och somliga av oss lever dessutom ofrivilligt kvar i det förflutna där gamla lögner dödar nya löften och möjligheter...

Sist tog det nästan 2 år att bara resa sig... undrar hur lång tid det kommer ta denna gång. Men att hon i slutändan skulle erkänna att hon ljugit, utnyttjat och behandlat mig som skit måste jag ändå säga var högst oväntat då ingen annan har gjort det innan, så det förtjänar nog ändå absurt nog ett visst mått av... ska vi kalla det "poäng". Det sägs också; "Att fela är mänskligt - att förlåta är gudomligt", och då detta ändå är andra gången jag i alla fall försöker förlåta någon som raserat min värld fullständigt så antar jag det gör henne till en människa och mig till en gud? Men i sådana fall måste jag tillägga att livet som en gud suger förvånansvärt mycket jämfört med livet som en människa då hon har allt hon någonsin önskat sig, medan jag återigen förlorat allt jag någonsin önskat mig och att paniksocialisera med människor för att glömma saknaden av andra är tyvärr som att dricka sprit för att bota baksmälla. Men det är åtminstone "skönt" att få veta att ens misstankar inte var obefogad paranoia, utan insiktsfull magkänsla baserad på ofrivilligt stor erfarenhet av labila kvinnor. Ingen kan mästra konsten att ljuga så övertygande som en vacker kvinna kan...

Det är uppenbarligen inte bara jag som har kroniskt svårt att glömma... Under kvällspromenaden med "lilla" vovve, så stannar han plötsligt upp, blir helt stel och stirrar ned i parken mot en kvinnogestalt som promenerar rakt emot oss. I de skiftande partierna mellan ljus och mörker under gatubelysningen reagerar även jag på hennes likhet med de envisa minnesbilderna. Kläderna, gångstilen, håret... det är nästan skrämmande likt och jag förstår direkt varför han stirrar så intensivt med en alltmer ivrig svansviftning i takt med att hon närmar sig. I hans lilla medvetande är han förmodligen helt övertygad om att det är "matte" och det är nästan så han tenderar att morra och hugga mot mig när jag knuffar honom åt sidan för att den okända unga kvinnan ska kunna passera obemärkt. Hon ser med en lätt touch av nervositet på honom, möter min obekväma blick med ett litet leende för en sekund och förvinner sen vidare in i vintermörkret medan älskade lille Sauron vänder blicken mot mig med ett uttryck av uppgivenhet och ger ifrån sig en djup suck likt en människa innan vi fortsätter vår ensamma vandring i kylan... en hjärtskärande stund av ömsesidig förståelse mellan husse och hund - flocken är splittrad.

Jag inser nu mer än någonsin att jag verkligen måste försöka öppna mig för annat och andra, innan den fruktansvärt tärande saknaden förgör oss båda totalt. Det finns inte ens någon rimlig logik i att ägna så mycket tankar åt någon som lurat, utnyttjat och använt mig som tröst i väntan på någon annan - så varför är det så förbannat jvla svårt att låta bli? Varför ser jag "henne" överallt, precis som jag gjort tidigare i livet när andra sårat mig på liknande sätt? Varför finner jag aldrig några avstängningsknappar som de gör och bara går vidare? Nåväl, det må vara snudd på omöjligt att fylla emotionella tomrum lika snabbt som de gjort, men något är väl kanske bättre än inget, och i morgon är det dags för en ytlig dejt igen... tjoho!
Suck...

Kvinnor är som skraplotter. Man måste satsa på många och skrapa bort ytan på dem alla innan man ser om man haft turen att hitta ens någon av de extremt få som innehåller någon form av vinst. Ändå är det så lätt att bli spelberoende och drömma om storvinsten. Spelar man inte så kan man ju inte vinna. Jag har spelat mycket och vunnit några ytterst få gånger, men vinsten har alltid varit felaktig och istället utbetalats till någon annan så nu är jag som vanligt och återigen rädd för att spela vidare. Det kostar så otroligt mycket och chanserna till vinst är så vansinnigt små...

Det är märkligt hur någon man tyckt så mycket om kan göra en så sjukt illa, lämna så mycket spår och orsaka så stora skador. Jag brukar säga att det är först i efterhand man inser vad någon verkligen betytt och med endast tre stora kärlekar av ett nästan tresiffrigt antal möjligheter så rådar det ingen tvekan för mig vilka de är. Fröken J, fröken A och fröken T går till historien som de som tillsammans skurit upp samma blodiga hål i mitt hjärta som nu efter alla lagningsförsök är så trasigt och stort att allting annat bara faller rakt igenom. Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen när alla som jag älskat och låtit komma mig nära, har gjort mig så förbannat illa? Jag erbjuds nu återigen sällskap, tröst och intimitet av tjejer som andra säkert skulle "döda" för, men ändå känner jag mig fullständigt tom och helt ensam medan ingen kan begripa varför jag mår så här. Jag hade kommit så långt och jag mådde förhållandevis bra, innan hon puttade ned mig i samma hål som jag spenderat ett par år att klättra upp ifrån... Varför?

Ja då var cirkeln sluten... Hon har nått sitt mål och är tillsammans med sitt ex igen medan jag är tillbaka i samma gamla liv som förut. Två dejter på en helg kanske kan hjälpa mot de sanslösa ensamhetskänslorna som inte ens min cocktail av narkotikaklassade antidepressiva piller kan ta bort. Suck... hur kunde det bli så här?

När man är som mest knäckt och nere så kan även ytliga bekanta vara till tröst... Jag lät mig lockas av ett snällt sms och träffade en gammal bekant för sällskap som under kvällen fällde några kloka ord; "Om du gjorde allt det du säger för henne, och hon gjorde allt det du säger mot dig, vem är det då som egentligen förlorat någon?" Nu tvivlar jag förvisso på att en narcissistisk sociopat som hon någonsin skulle tänka så, oavsett grad av mognad. I hennes ytliga värld är jag bara en förbrukad vara utan värde nu när hon återfått sin drömkille, men det var snällt sagt fröken X, så tack för ditt stöd. Du och jag har aldrig varit ett ämne för en riktig relation, men ingen av oss har heller försökt dupera den andra till att tro det. Världen skulle vara en så mycket lättare plats att leva i om människor slutade ljuga för varandra och istället värderade ärlighet, i alla relationer och situationer. Tänka sig, allt jag bad om från början var egentligen bara en hundvakt... Så kan det gå.

Jösses, just när man trodde att det inte fanns fler sanningar om hennes liv så får man veta att hon inte bara hade en realation med en av sina "vänner" 3 dagar efter mig, samma kille som jag var misstänkte hon var intresserad av fast hon förnekade det... Nu en par veckor senare är hon tydligen tillsammans med sitt ex igen. Samma kille som hon intygade mig att han bara var en "bästa vän" sedan många år, och varje gång jag nämnde minsta misstanke eller svartsjuka ang honom så möttes det som vanligt bara med ilska, aggressioner och utskällningar. När det väl kom fram att han faktiskt var hennes ex så fick man istället höra alla möjliga skräckexempel på vilken elak och dålig partner han var under den tiden de var tillsammans, och självklart hur underbar och älskvärd jag var, hur lycklig hon var som hade mig och hur förkrossad hon skulle bli om jag lämnade henne. Likt en kobra framför ett byte så hypnotiserade hon mig med sina vackra lögner, sin tillgivenhet och närhet gång på gång. Men nu är de ett officiellt ett par igen och den andra "vännen" var väl bara ett förspel eller vad man ska kalla det. Vad ska man säga, hennes nät av lögner och intima relationer är så klibbigt att man undrar hur hon ens kan röra sig längre. Det stör mig att hon tror jag är arg för hon inte vill ha mig - jag vill inte ha henne heller! Vem fn vill ha en lögnare i sitt liv som varvar kärleksfulla ord med svek efter svek för att sedan krossa en med alla osmakliga sanningar om allt som man misstänkt hela tiden...

Jag är däremot arg för hon ansträngde sig så hårt för att övertyga mig och få mig att TRO att hon ville ha mig. Jag har kastat bort månader av mitt liv på en omogen liten player och maneater, och hon skapat mer problem i mitt liv än jag ens har en chans att kunna hantera. Allt medan hon njuter, skrattar och hånar mig via sms. Hon har skrivit så sjukt elaka och förnedrande saker på slutet så man börjar undra om hon är sociopat. Jag gjorde allt i min makt för att göra henne lycklig, för att finnas där när hon behövde mig, för att ge henne allt hon behövde - sällskap, pengar, vänskap, kärlek, omtanke, stöd... och detta är tacken? En sak är säker i alla fall, jag tänker aldrig låta mig luras av någon som henne igen. Man ska lyssna på sig själv och innerst inne visste jag hela tiden att hon ljög för mig, jag förstod bara inte varför och jag tillät mig förföras av falsk tillgivenhet. HUR kunde jag vara så DUM att tro att hon skulle vara seriös och redo för ett livslångt förhållande med någon som mig, när all logik sade mig att hennes liv bör bestå av party och killar, som för alla andra i hennes ålder. Ondska kommer i många former, även vackra. Bakom hennes fagra yttre och hennes hypnotiserande ord och ömhetsbevis så gömmer sig inget annat än ett svart ondskefullt hjärta och jag borde vara glad att hon är borta. Min enda tröst är att den jag älskade inte finns på riktigt. Den hon egentligen är förtjänar inte ens en mina tankar och det lär åtminstone vara omöjligt att springa på någon som är ännu värre. Det är bara så beklagligt att hon hann orsaka så mycket skada, både mot mig, mina föräldrar och min älskade hund. Jag har varit med om MYCKET när det gäller tjejer, men detta tar priset. Har aldrig någonsin blivit så respektlöst och illa behandlad. Det kommer nog tyvärr krävas många kvinnor och mycket piller innan man kan glömma detta svek. Men kosta vad det vill, hon måste ut ur mitt huvud och mina minnen som den elaka lögnaktiga otacksamma förrädiska demon hon är. Jag förtjänar 100ggr bättre än det här...
Case closed!

Det vimlar av kvinnor på nya arbetsplatsen och ju fler dagar jag hunnit vara där, ju oftare verkar de hälsa märkligt glatt på mig. Vore jag inte så trasig och sönderspelad som som jag är så skulle jag nästan våga tro att de flörtar, men jag utgår ifrån att det måste vara missuppfattningar från min sida. Kanske är det uniformen som gör det, eller kanske är det den falska mask av artighet, öppenhet och leenden som jag utstrålar 12 timmar om dagen. Ingen kan ju se hur jag egentligen mår och jag har blivit en mästare i att bryta ihop på min egen tid, för att sätta på samma mask nästa morgon igen för att klara av ett yrke som bygger på auktoritet. Men hur mycket piller jag än vräker i mig och hur bedövad jag än blir, så kan jag inte släppa de plågsamma tankarna och mardrömmarna om sanningen. Inte bara om henne, utan om hela mitt patetiska privatliv som jag kastat bort på alltför många lösa förbindelser. Kanske är det därför jag inte vet hur jag ska hantera alla sms från gamla sk "kks" heller. Alla erbjuder ovillkorlig fysisk närhet och tröst, men ingen kan ge det jag mest av allt behöver - vänskap och sällskap! Suck...

Om jag kunde backa tiden, skulle jag vilja gå igenom samma sak igen med henne? Rent emotionellt, självklart! Har man så oerhört svårt som jag har att få något som ens kan liknas vid känslor för någon så skriker både kropp och själ efter detta sanslöst sköna rus när det väl händer, att få tillbringa sin tid med någon man aldrig tröttnar på, vänskap och attraktion i en perfekt blandning. Men likt en missbrukare så vet jag ju också hur jag mår efteråt, när verkligenheten kommer ikapp, lögner blir till sanningar och man återigen står där ensam och undrar hur man kunde vara så dum, vilket hittills alltid varit den slutliga utgången med de få jag öppnat mitt hjärta för. Så skulle jag backa tiden och uppleva allt igen om förnuftet fick råda? Tveksamt. Hur mycket jag än saknar henne så vet jag ju nu att allt var precis så som jag var rädd för... ett spel med känslor i okänt syfte. Kanske var jag bara tröst och sällskap i väntan på drömkillen. Kanske var det bara min hund hon var ute efter. Kanske ville hon bara se hur lätt det vore att få mig att falla. Jag vet nu också hur oerhört snabbt allt egentligen kan gå när hon väl finner något hon vill ha, på riktigt. Och som det bör vara för de flesta normala människor (?) så är det tyvärr riktigt plågsamt och förnedrande att bli bortvald, utkonkurrerad och utbytt av någon annan. Det är omöjligt att inte jämföra och nedvärdera sig själv, om man är emotionellt svag som jag vill säga, speciellt om man anser att den andra personen inte ens ansträngt sig det minsta för att vinna den människa som man själv var beredd att gå runt jorden för... barfota!

Kanske var det bara *** mellan dem, kanske var det något mer. Kanske är de tillsammans nu, kanske inte. Kanske kommer hon att "städa upp" sitt liv till det bättre och bryta med alla destruktiva människor, kanske man förmodligen inte. Jag har ingen aning om någonting när det gäller henne. Varken det som varit, det som är eller det som kommer vara. Jag vet egentligen inte ens vem hon är eftersom hon inte alls var den jag trodde. Allt jag vet är att den så kallade "Ockhams rakkniv" ofast stämmer - det vill säga att den enklaste förklaringen till en mysterium oftast är den korrekta. Man skadar inte den man älskar! Svårare än så är det inte. Jag undrade konstant under alla dessa månader hur hon kunde vara så gudomligt underbar, mysig, kärleksfull och tillgiven samtidigt som hon också kunde vara så märkligt invecklad, komplicerad, kall och avståndstagande. För att inte tala om alla dessa sanslöst många brutna löften. Nu vet jag att hennes känslor var aldrig äkta, men jag kommer aldrig få veta varför hon kämpade så hårt för att övertyga mig, vilket är kärnan i de envisa tankar som driver mig till vansinne, kryddat med alla mardrömmar och osmakliga detaljrika bilder i mitt huvud om hur någon annan är intim med en människa som man inte fått en chans att ens hinna börja glömma. Jag saknar henne så jag kan kräkas av separationsångest och ensamhet, men samtidigt... vad är det jag saknar om ingenting ändå var äkta och på riktigt? Hur kan jag ödsla så mycket tankar på någon som gjort så här mot mig? Var är min självrespekt? Det hade ju ändå slutat så här, förr eller senare. En bubbla av lögner håller inte för evigt och jag är nog varken den första eller den sista som hon krossar med sin emotionella nyckfullhet. Hennes sista svek var förmodligen planerat. Hon visste att jag skulle reagera, bli arg och ta avstånd, så hon slapp göra det själv. En enkel biljett ut ur en lek som hon tröttnat på, är min gissning. Antagligen har hon redan glömt mig...

Nåväl, en dejt till helgen kanske? "Förlora en och det står dig 1000 åter!" Suck... jag vill inte ha 1000, jag vill bara ha 1! Jag kommer aldrig glömma den där regniga höstkvällen när hon såg mig i ögonen, sa de magiska orden och stal mitt hjärta bakom de immiga bilglasen. Det kändes så äkta, men... ja, det kanske är dags för mig att fokusera på verkligheten som den är, istället för att drömma om hur jag trodde och önskade att den var. Det är inte direkt första gången jag blir sviken och sårad, men det är första gången det har hänt så många gånger i en och samma relation. Men om några månader/år har jag väl kommit över detta också. Livet går vidare, oavsett om man vill eller inte.

...när ska bilderna i mitt huvud försvinna?