Krävande drömmar?
Härom dagen begravdes en alldeles för ung man, 5 år yngre än mig, som valde att avsluta sitt liv på egen hand långt innan det var hans tur att lämna denna värld. Jag kände honom inte alls, men det gjorde mina föräldrar och min mor i synnerhet tog det ganska hårt. En bidragande orsak till det lär vara hans ålder och livssituation som tydligen inte var alltför olik min. Ett stort antal tjejer passerade i hans liv precis som det gjort i mitt under väldigt många år och av de ytterst få som verkligen fastnade under ytan så var det ingen som stannade. Ingen kärlek, bara tillfälligt sällskap och korta förbindelser. Ingen familj, inga barn, ingen gemensam framtid och ingen att dela sina drömmar med. Till slut blir uppgivenhet och ångest inför den ändlösa hopplösheten en del av vardagen. Somliga orkar hantera det, andra inte... På kistan stod hans foto. Det var första gången jag såg mannen som var granne med mina föräldrar, men det tog mig bara en par sekunder att se bakom det tillgjorda leendet, in i ett par ljusa ögon som visade samma tomhet, ensamhet och hopplöshet som jag själv lever i. Det var en stark, skrämmande och väldigt gripande stund av insikt...
Vi ska alla dö en dag. Vissa tidigare än andra och en del alldeles för tidigt. Oavsett vad så är livet kort och tiden går extremt mycket fortare än man tror när man är liten. Jag har inte bett om särskilt mycket av min tid på jorden. Bara det som andra har och strävar efter som en stabil inkomst med en trygg framtid, trogna vänner, äkta kärlek, barn och familj. Herre jvlar vad jag längtar efter en egen familj!!! Men jag får skylla mig själv. Jag har onekligen slösat bort mitt förflutna och underminerat min egen framtid med ett allför stort antal korta meningslösa ytliga förbindelser och tröst under allför många år och den "svarta boken" är sedan länge smockfull. Ytlig intimitet kan ALDRIG ersätta själslig närhet och att längta så intensivt efter en egen familj och att få se sina egna barn i ögonen, men samtidigt inse att det inte finns ens en rimlig chans att nå dit, är en psykisk frätande själslig smärta som ingen borde behöva uppleva.
Det är nu över fem år sedan min exsambo lämnade mig under chockartade omständigheter på julafton och behovet av denna cyniska deppblogg uppstod som katalysator mot den ytliga tröst som jag likt en drog inte klarade mig utan, men samtidigt mådde sämre av. Två år senare mötte jag en fantastiskt vacker kvinna som med gränslös uppvakning och galet mycket kärlek fick mig att komma över min tidigare relation. Hon lärde mig att älska igen och hon väckte mina drömmar om en egen familj, innan hon plötsligt blev iskall, vände upp och ned på min värld, försvann i tomma intet och lämnade ett nytt stort blodigt hål i mitt hjärta. När jag ytterligare två år senare, efter att ha kämpat så oerhört hårt och intensivt med att komma över även detta, så möter jag någon som mot all förmodan och på nolltid ger mig i stort sett samma känsla och med en oemotståndlig charm väckte hon samma drömmar till liv ännu en gång, bara för att några månader senare blåsa hål i samma hjärta som knappt orkar slå längre. Den som ifrågasätter varför jag är bitter cynisk, lättirriterad och ofta deprimerad, även om jag i regel döljer det, kan bara hålla k*ft, för den individen begriper ändå inte hur det är att leva med så mycket närhet utan kärlek. Frågan är inte när det är min tur att finna lyckan - frågan är varför det aldrig blev det. Krävde jag verkligen så mycket av livet? Jag tycker inte det...
Vi ska alla dö en dag. Vissa tidigare än andra och en del alldeles för tidigt. Oavsett vad så är livet kort och tiden går extremt mycket fortare än man tror när man är liten. Jag har inte bett om särskilt mycket av min tid på jorden. Bara det som andra har och strävar efter som en stabil inkomst med en trygg framtid, trogna vänner, äkta kärlek, barn och familj. Herre jvlar vad jag längtar efter en egen familj!!! Men jag får skylla mig själv. Jag har onekligen slösat bort mitt förflutna och underminerat min egen framtid med ett allför stort antal korta meningslösa ytliga förbindelser och tröst under allför många år och den "svarta boken" är sedan länge smockfull. Ytlig intimitet kan ALDRIG ersätta själslig närhet och att längta så intensivt efter en egen familj och att få se sina egna barn i ögonen, men samtidigt inse att det inte finns ens en rimlig chans att nå dit, är en psykisk frätande själslig smärta som ingen borde behöva uppleva.
Det är nu över fem år sedan min exsambo lämnade mig under chockartade omständigheter på julafton och behovet av denna cyniska deppblogg uppstod som katalysator mot den ytliga tröst som jag likt en drog inte klarade mig utan, men samtidigt mådde sämre av. Två år senare mötte jag en fantastiskt vacker kvinna som med gränslös uppvakning och galet mycket kärlek fick mig att komma över min tidigare relation. Hon lärde mig att älska igen och hon väckte mina drömmar om en egen familj, innan hon plötsligt blev iskall, vände upp och ned på min värld, försvann i tomma intet och lämnade ett nytt stort blodigt hål i mitt hjärta. När jag ytterligare två år senare, efter att ha kämpat så oerhört hårt och intensivt med att komma över även detta, så möter jag någon som mot all förmodan och på nolltid ger mig i stort sett samma känsla och med en oemotståndlig charm väckte hon samma drömmar till liv ännu en gång, bara för att några månader senare blåsa hål i samma hjärta som knappt orkar slå längre. Den som ifrågasätter varför jag är bitter cynisk, lättirriterad och ofta deprimerad, även om jag i regel döljer det, kan bara hålla k*ft, för den individen begriper ändå inte hur det är att leva med så mycket närhet utan kärlek. Frågan är inte när det är min tur att finna lyckan - frågan är varför det aldrig blev det. Krävde jag verkligen så mycket av livet? Jag tycker inte det...
Kommentarer
Trackback
