Chris-hantering

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen... Bob Marley hade rätt. Har man ingen att älska och ingen som älskar en tillbaka, så har man heller ingen som kan sluta älska en. Kanske ligger inte lyckan i att dela sitt liv med någon? Kanske ligger lyckan istället i att inte ha någon som kan förstöra ens liv? Rosor är vackra, men varför plocka med dem hem när de sticks så in i h-vete? Det är onekligen säkrare att bara stanna till och dofta en stund, känna lite försiktigt och sedan gå vidare... precis som kvinnor gör. Det finns vissa perioder i livet som jag alltid kommer bära med mig och vissa kvinnor jag aldrig kommer glömma, speciellt de tre som är "kraften" bakom denna teraputiska blogg. Men jag har accepterat mitt öde. Kvinnor går inte att lita på och kärek gör för ont... så f*ck it! Nu är det min tur att vara den kalla, för jag vägrar blöda mer.

Härom dagen begravdes en alldeles för ung man, 5 år yngre än mig, som valde att avsluta sitt liv på egen hand långt innan det var hans tur att lämna denna värld. Jag kände honom inte alls, men det gjorde mina föräldrar och min mor i synnerhet tog det ganska hårt. En bidragande orsak till det lär vara hans ålder och livssituation som tydligen inte var alltför olik min. Ett stort antal tjejer passerade i hans liv precis som det gjort i mitt under väldigt många år och av de ytterst få som verkligen fastnade under ytan så var det ingen som stannade. Ingen kärlek, bara tillfälligt sällskap och korta förbindelser. Ingen familj, inga barn, ingen gemensam framtid och ingen att dela sina drömmar med. Till slut blir uppgivenhet och ångest inför den ändlösa hopplösheten en del av vardagen. Somliga orkar hantera det, andra inte... På kistan stod hans foto. Det var första gången jag såg mannen som var granne med mina föräldrar, men det tog mig bara en par sekunder att se bakom det tillgjorda leendet, in i ett par ljusa ögon som visade samma tomhet, ensamhet och hopplöshet som jag själv lever i. Det var en stark, skrämmande och väldigt gripande stund av insikt...

Vi ska alla dö en dag. Vissa tidigare än andra och en del alldeles för tidigt. Oavsett vad så är livet kort och tiden går extremt mycket fortare än man tror när man är liten. Jag har inte bett om särskilt mycket av min tid på jorden. Bara det som andra har och strävar efter som en stabil inkomst med en trygg framtid, trogna vänner, äkta kärlek, barn och familj. Herre jvlar vad jag längtar efter en egen familj!!! Men jag får skylla mig själv. Jag har onekligen slösat bort mitt förflutna och underminerat min egen framtid med ett allför stort antal korta meningslösa ytliga förbindelser och tröst under allför många år och den "svarta boken" är sedan länge smockfull. Ytlig intimitet kan ALDRIG ersätta själslig närhet och att längta så intensivt efter en egen familj och att få se sina egna barn i ögonen, men samtidigt inse att det inte finns ens en rimlig chans att nå dit, är en psykisk frätande själslig smärta som ingen borde behöva uppleva.

Det är nu över fem år sedan min exsambo lämnade mig under chockartade omständigheter på julafton och behovet av denna cyniska deppblogg uppstod som katalysator mot den ytliga tröst som jag likt en drog inte klarade mig utan, men samtidigt mådde sämre av. Två år senare mötte jag en fantastiskt vacker kvinna som med gränslös uppvakning och galet mycket kärlek fick mig att komma över min tidigare relation. Hon lärde mig att älska igen och hon väckte mina drömmar om en egen familj, innan hon plötsligt blev iskall, vände upp och ned på min värld, försvann i tomma intet och lämnade ett nytt stort blodigt hål i mitt hjärta. När jag ytterligare två år senare, efter att ha kämpat så oerhört hårt och intensivt med att komma över även detta, så möter jag någon som mot all förmodan och på nolltid ger mig i stort sett samma känsla och med en oemotståndlig charm väckte hon samma drömmar till liv ännu en gång, bara för att några månader senare blåsa hål i samma hjärta som knappt orkar slå längre. Den som ifrågasätter varför jag är bitter cynisk, lättirriterad och ofta deprimerad, även om jag i regel döljer det, kan bara hålla k*ft, för den individen begriper ändå inte hur det är att leva med så mycket närhet utan kärlek. Frågan är inte när det är min tur att finna lyckan - frågan är varför det aldrig blev det. Krävde jag verkligen så mycket av livet? Jag tycker inte det...

Då var dagen här igen då alla lyckiga par får vältra sig extra mycket i sin sötsliskiga lycka och hälla ännu mer honungsklibbig kärlek på varandra. Ja, jag är bitter och jag "hatar" högtider som egentligen är avsedda för de som har någon att dela dem med! Vad är Julafton utan en egen familj? Vad är Nyårsafton utan en (önskvärd) kyss? Vad är Alla Hjärtans Dag utan en äkta kärlek vid sin sida? Det är skillnad att VARA med någon, och att verkligen vara MED någon tyvärr, och även om sällskap finns att tillgå så är det inte alltid det är det sällskap man behöver eller ens vill ha, oavsett hur "het" eller åtråvärd den än må vara i andras ögon. Annars skulle jag förmodligen inte sitta här för mig själv och skriva, medan sällskap väntar i soffan... Alla Hjärtans Dag? Är den verkligen för alla? Knappast, och somliga av oss lever dessutom ofrivilligt kvar i det förflutna där gamla lögner dödar nya löften och möjligheter...

Sist tog det nästan 2 år att bara resa sig... undrar hur lång tid det kommer ta denna gång. Men att hon i slutändan skulle erkänna att hon ljugit, utnyttjat och behandlat mig som skit måste jag ändå säga var högst oväntat då ingen annan har gjort det innan, så det förtjänar nog ändå absurt nog ett visst mått av... ska vi kalla det "poäng". Det sägs också; "Att fela är mänskligt - att förlåta är gudomligt", och då detta ändå är andra gången jag i alla fall försöker förlåta någon som raserat min värld fullständigt så antar jag det gör henne till en människa och mig till en gud? Men i sådana fall måste jag tillägga att livet som en gud suger förvånansvärt mycket jämfört med livet som en människa då hon har allt hon någonsin önskat sig, medan jag återigen förlorat allt jag någonsin önskat mig och att paniksocialisera med människor för att glömma saknaden av andra är tyvärr som att dricka sprit för att bota baksmälla. Men det är åtminstone "skönt" att få veta att ens misstankar inte var obefogad paranoia, utan insiktsfull magkänsla baserad på ofrivilligt stor erfarenhet av labila kvinnor. Ingen kan mästra konsten att ljuga så övertygande som en vacker kvinna kan...

Det är uppenbarligen inte bara jag som har kroniskt svårt att glömma... Under kvällspromenaden med "lilla" vovve, så stannar han plötsligt upp, blir helt stel och stirrar ned i parken mot en kvinnogestalt som promenerar rakt emot oss. I de skiftande partierna mellan ljus och mörker under gatubelysningen reagerar även jag på hennes likhet med de envisa minnesbilderna. Kläderna, gångstilen, håret... det är nästan skrämmande likt och jag förstår direkt varför han stirrar så intensivt med en alltmer ivrig svansviftning i takt med att hon närmar sig. I hans lilla medvetande är han förmodligen helt övertygad om att det är "matte" och det är nästan så han tenderar att morra och hugga mot mig när jag knuffar honom åt sidan för att den okända unga kvinnan ska kunna passera obemärkt. Hon ser med en lätt touch av nervositet på honom, möter min obekväma blick med ett litet leende för en sekund och förvinner sen vidare in i vintermörkret medan älskade lille Sauron vänder blicken mot mig med ett uttryck av uppgivenhet och ger ifrån sig en djup suck likt en människa innan vi fortsätter vår ensamma vandring i kylan... en hjärtskärande stund av ömsesidig förståelse mellan husse och hund - flocken är splittrad.

Jag inser nu mer än någonsin att jag verkligen måste försöka öppna mig för annat och andra, innan den fruktansvärt tärande saknaden förgör oss båda totalt. Det finns inte ens någon rimlig logik i att ägna så mycket tankar åt någon som lurat, utnyttjat och använt mig som tröst i väntan på någon annan - så varför är det så förbannat jvla svårt att låta bli? Varför ser jag "henne" överallt, precis som jag gjort tidigare i livet när andra sårat mig på liknande sätt? Varför finner jag aldrig några avstängningsknappar som de gör och bara går vidare? Nåväl, det må vara snudd på omöjligt att fylla emotionella tomrum lika snabbt som de gjort, men något är väl kanske bättre än inget, och i morgon är det dags för en ytlig dejt igen... tjoho!
Suck...