Chris-hantering

Det är uppenbarligen inte bara jag som har kroniskt svårt att glömma... Under kvällspromenaden med "lilla" vovve, så stannar han plötsligt upp, blir helt stel och stirrar ned i parken mot en kvinnogestalt som promenerar rakt emot oss. I de skiftande partierna mellan ljus och mörker under gatubelysningen reagerar även jag på hennes likhet med de envisa minnesbilderna. Kläderna, gångstilen, håret... det är nästan skrämmande likt och jag förstår direkt varför han stirrar så intensivt med en alltmer ivrig svansviftning i takt med att hon närmar sig. I hans lilla medvetande är han förmodligen helt övertygad om att det är "matte" och det är nästan så han tenderar att morra och hugga mot mig när jag knuffar honom åt sidan för att den okända unga kvinnan ska kunna passera obemärkt. Hon ser med en lätt touch av nervositet på honom, möter min obekväma blick med ett litet leende för en sekund och förvinner sen vidare in i vintermörkret medan älskade lille Sauron vänder blicken mot mig med ett uttryck av uppgivenhet och ger ifrån sig en djup suck likt en människa innan vi fortsätter vår ensamma vandring i kylan... en hjärtskärande stund av ömsesidig förståelse mellan husse och hund - flocken är splittrad.

Jag inser nu mer än någonsin att jag verkligen måste försöka öppna mig för annat och andra, innan den fruktansvärt tärande saknaden förgör oss båda totalt. Det finns inte ens någon rimlig logik i att ägna så mycket tankar åt någon som lurat, utnyttjat och använt mig som tröst i väntan på någon annan - så varför är det så förbannat jvla svårt att låta bli? Varför ser jag "henne" överallt, precis som jag gjort tidigare i livet när andra sårat mig på liknande sätt? Varför finner jag aldrig några avstängningsknappar som de gör och bara går vidare? Nåväl, det må vara snudd på omöjligt att fylla emotionella tomrum lika snabbt som de gjort, men något är väl kanske bättre än inget, och i morgon är det dags för en ytlig dejt igen... tjoho!
Suck...