Chris-hantering

Somliga har den - andra har den inte. Knappen... Känslor är för mig inget som man aktiverar och stänger av, som en makin. De kan inte tvingas fram, lika lite som de kan tvingas bort. De kommer när de kommer och de är där tills de försvinner. Det tar TID att få dem och det tar ÄNNU mer tid att bli av med dem. Det går inte att påverka, hur mycket jag än försöker. Ändå är det så många som har den - knappen - som just aktiverar och stänger av, när helst det passar sig bäst? Jag önskar jag inte hade det så sjukt jvla svårt att tycka om och lita på en kvinna, och så vansinnigt svårt att få känslor av den djupa allvarliga sorten som sträcker sig ovan bältet, and beyond. Och när det väl händer, så är det ju för sent att backa. Det är som en resa... när man väl kommit fram, så är man ju redan där liksom, hur mycket man än skriker "jag vill tillbaaaka"?

Men jag önskar verkligen att jag hade knappen... Knappen rular. Ge mig knappen!
I wanna push it!

This...




...leads to this...




...which makes my mind go...




...and I feel like:




...and that's the way the cookie crumbles!

Alltså... vad är det egentligen med TV-serie-utbudet? Allla dessa s*tans så kallade polisserier och sjukhusserier på TV? Har producenterna verkligen inte mer fantasi än mord och sjukdomar? Vem har bestämt att det enda vi vill se på TV är poliser och sjukhuspersonal? Det som började med Miami Vice, Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street) och X-files, har resulterat i ett TRÄSK med efterapningar och kopior med alla möjliga namn som;

- Navy CIS
- CSI
- CSI Miami
- CSI New York
- Criminal Minds
- Cold Case
- Numbers
- The Closer
- The Shield
- The District
- The Practice
- The Mentalist
- Law & Order, Criminal Intent
- Law & Order, Special Victims Unit
- Brottskod Försvunnen...



...och detta är bara det amerikanska utbudet. Jag har säkert missat någon också. Men WTF? 15 olika "polisserier" där poliserna refererar till sig själva som "I'm a cop"... ungefär som en polis verkligen skulle säga "Jag är snut"... hahaha!!! Eller varför inte att vi säger: "Jag är vakt" istället för väktare, eller skyddsvakt i mitt fall. När man zappar på TVn på kvällstid så är 3-4 av dessa serier ofta igång samtidigt på antingen kanal 3, 4, 5, 6 eller 8 och i samtliga så är det antingen ett mord, en mordutredning eller en rättegång. Det frossas i vad som dödade offret, hur länge denne varit död och på vilket sätt personen berövades livet. Det pratas om brottsplatsundersökning, DNA, kulornas projektilväg och knivens hugg eller giftets styrka, osv. Allt medan någon töntig "kommissarie" glider runt och väser coola repliker som "I'm too old for this shit" medan han beordrar den nyutexaminerade assistenten att hämta kaffe... "black - no sugar", bara för att visa hur hård och erfaren han är innan han tittar på den sargade kroppen. I bakgrunden hörs sirener och det kommer rök ur golvbrunnarna. Oftast finns ett labb också, där någon kufisk typ jobbar och blandar kemikalier, kikar i gigantiska mikroskop och smattrar med fingrarna på en dator som tycks vara från 10 år in i framtiden där man varken använder Windows eller Mac OS. Man bara hamrar planlöst på tangentbordet medan hela händelseförloppet och alla inblandade, människor som bilar, flygplan och byggnader visas i full 3D i realtid.

De hamrar lite till med vad som torde bli "jsdfhfewoihföiuaeliash" och SWOOOOSH så zoomar man in det suddiga ansiktet på mördaren som råkade fastna på en kamera - 120 meter bort. Ingen fara... chefen böjer sig över labbteknikerns axel och väser "Can you enhance the face?", medan man ser dataskärmen speglas i teknikers alldeles för nördiga glasögon... Fingrarna smattrar återigen som knallpulver på nyårsafton, coola PacMan-ljud hörs och SWOOOOSH, så ser man hur många skäggstrån förrövaren har. "Yes, I got you now mother f*cker... put out an APB!" och snart så får man lyssna på de klassiska "You have the right to remain silent. Anything you say, can and will be used against you in a court of law. You have the right to an attorney. If you can't afford one, one will be appointed to you. Do you understand these rights as I've read them to you?". Alla ler... cue music... roll credits. Suck... fy fan så stereotypiskt, uttjatat och BOORING! *byt kanal* Åh neeej... där var det ju Grey's Anatomy (eller "grejs änättommy" som hållåorna säger). Byt igen... omg, här var det Cityakuten (E.R.)... och på ZTV är det Scrubs... tja, det är ju iofs rätt kul.

My TV is my friend...  I need new friends.

...I make the rules!" Det vill säga... det är kvinnan som har makten!
Ikväll, när jag som vanligt kom från isoleringen på jobbet, till isoleringen hemma, helt inne i mina sedvanliga tråkiga tankar så passerar jag två kvinnor runt 25/30-års-åldern. Utan att direkt tjuvlyssna så hör jag ofrånkomligt medan jag och Sauron passerar dem något i stil med att den ena tjejen tydligen träffar två killar/män samtidigt och väger den ena mot den andra. Det lilla jag hörde handlade om att den ena mannen var roligare att umgås med, det vill säga att hon skratade mer med honom, medan den andra gav henne "den där pirrande magkänslan". De fnittrade och skojjade om hur "lyxigt" det är att kunna välja så där... Jo jag tackar jag. INgen av dem sade något om att såra någon och hur han eventuellt skulle ta ett avvisande. Det är EXAKT därför jag inte vill dejta någon, för många tjejer/kvinnor gör precis på detta sätt. De använder sin naturliga sexuella makt över mannen för att fånga in och spela spel tills de ser vilken pjäs som passar bäst på deras spelplan... och jag är alltid den som får 6-et men aldrig kärleken. Aldrig i längden iaf, och jag är förbannat jvla trött på att bli lekt med.

Jag går en sista sväng i parken med Sauron och förundras som vanligt över hur många lägenheter som innehåller fler människor än en. Nu är det dags att sova igen så man kan gå upp 5:30 och åka till jobbet. Jobba, äta, sova... Jobba, äta sova... Jobba, äta, sova... suck!

Solen värmer sedan en par dagar för första gången på länge... Snön börjar smälta. Äntligen börjar denna istidsliknande vinter med sinnessjuk kyla ta slut. För första gången på ett halvår så kan man känna värmen mot huden när solen skiner. Sauron verkar njuta då han stannar till på snöhögarna och bröstar upp sig mot soljuset... men varför njuter inte jag? Varför känner jag bara en klibbig hinna av depression som omsluter mig konstant hur mycket jag än försöker glädjas åt små saker som detta? Varför måste jag alltid bli så golvad när jag förlorar någon som stått mig nära. Jag menar... hur många gånger kan man laga något som gått sönder? Kanske måste jag bara acceptera att livet är så här, iaf för mig, och bara hålla mig flytande. Jag vill bara inte vara ensam hela fucking jävla tiden... men när jag är med någon jag inte känner minst 90% synk med - kille som tjej, kompis/vän som flickvän - så blir jag bara besvärad och obekväm och känner mig indirekt ÄNNU mer ensam än när jag är just ensam. Så... jag isolerar mig! Am I sick or what? Den enda jag öppnat mig för på 2 år blev den som kastade ned mig i avgrunden igen. Hej o hå, bara 10 000 meter till kvar till toppen, men det är lugnt. Har ju klättrat här förr...

Jag vill bara dela saker som detta med någon... ja våren alltså. Vill inte det ska vara bara min vår - vill det ska vara vår vår... liksom. Men för det krävs åtminstone EN vän, och en vän som inte sviker eller på något sätt ändrar sig likt ett jävla trafikljus. Men, "man kan ju inte få allt" som det heter. Jag får väl vara glad för allt 6... suck. Oh well... två tim kvar på arbetspasset. Sen hem till den tomma lägenheten och prata med fiskarna i akvariet, wohoo =p

...bah!

Upprörd/störd av bilden? Läs kommentarerna... :p

Är inte livet som ett väntrum egentligen? När man går på dagis så väntar man på att bli "stor" så man kan börja skolan. När man går grundskolan så väntar man på att börja gymnasiet. När man är där väntar man på stundenten. Därefter väntar man på ett lämpligt arbete. Man väntar på kärlek, på lycka, på upplevelser och på sin famtid. Man väntar på nästa dag, nästa vecka, månad eller år. På lönen... på resan... på drömjobbet... på nya bostaden... på familjen... på barnen... på alla möjliga små och stora upplevelser som gör livet värt att leva. Och när man är gammal så ser man antagligen tillbaka på allt man väntat på, vad man uppnått och vad man aldrig nådde fram till. Själv väntar jag ännu på att livet bara ska börja. Det har startat upp några gånger, men motorn hostar och stannar alltid. Jag har gått i skolan, gymnasiet och eftergymnasiala utbildningar... jag har varit arbetslös i långa perioder och jag har arbetat med ett dussin olika jobb i allt från reklam och journalistik till lager och säkerhet. Jag haft massor med bekanta, många kompisar och en del vänner. De är alla borta nu. Jag har träffat en uppsjö av tjejer/kvinnor, varit attraherad av de flesta, kär i en del och älskat några få. De är också alla borta nu. Jag har rest och sett delar av världen och jag har upplevt folk födas och dö... Men är det "bara" så här? När börjar mitt liv egentligen? Hur länge ska man sitta i sitt osynliga väntrum i sitt eget huvud och vänta på att bli uppropad. "Varsågod - bakom dörren där så börjar ditt liv"...