Livet i ett väntrum
Är inte livet som ett väntrum egentligen? När man går på dagis så väntar man på att bli "stor" så man kan börja skolan. När man går grundskolan så väntar man på att börja gymnasiet. När man är där väntar man på stundenten. Därefter väntar man på ett lämpligt arbete. Man väntar på kärlek, på lycka, på upplevelser och på sin famtid. Man väntar på nästa dag, nästa vecka, månad eller år. På lönen... på resan... på drömjobbet... på nya bostaden... på familjen... på barnen... på alla möjliga små och stora upplevelser som gör livet värt att leva. Och när man är gammal så ser man antagligen tillbaka på allt man väntat på, vad man uppnått och vad man aldrig nådde fram till. Själv väntar jag ännu på att livet bara ska börja. Det har startat upp några gånger, men motorn hostar och stannar alltid. Jag har gått i skolan, gymnasiet och eftergymnasiala utbildningar... jag har varit arbetslös i långa perioder och jag har arbetat med ett dussin olika jobb i allt från reklam och journalistik till lager och säkerhet. Jag haft massor med bekanta, många kompisar och en del vänner. De är alla borta nu. Jag har träffat en uppsjö av tjejer/kvinnor, varit attraherad av de flesta, kär i en del och älskat några få. De är också alla borta nu. Jag har rest och sett delar av världen och jag har upplevt folk födas och dö... Men är det "bara" så här? När börjar mitt liv egentligen? Hur länge ska man sitta i sitt osynliga väntrum i sitt eget huvud och vänta på att bli uppropad. "Varsågod - bakom dörren där så börjar ditt liv"...
Hamnade på din blogg av ren slump, nåväl kanske inte slump fullt ut. Jag liksom du verkar ha oturen att kära ner oss i fel kvinnor....nu är man här igen, skadeskjuten, nere på 9....fan också. Du har verkligen känsla för det skrivna ordet....Du har lyckats pränta ner rad efter rad som lika gärna kunde vara jag och mitt liv och mina stora kärlekar som gång på gång visar sig vara nådastöten för mitt redan sargade känsloliv. Återstår väl att gå från romantiker till att bli cyniker och kanske börja blogga om eländet :-)
Skämt åsido. Om det inte hade varit för att jag trots allt haft några helt funktionella, skönt normala längre förhållanden tidigare i livet hade jag fan i mig kastat in handduken denna gång. Mina tre senaste förhållanden har av någon jäkla anledning....(givetvis kan jag ana min egen skuld till detta)...varit med två sköna varelser som visat sig vara borderliners. Dentredjeoch senaste tjejen, den stora kärleken som jag för övrigt är förlovad med har visat sig vara bipolär II vilket mer eller mindre är samma sak.
Just nu är relationen inne på sista versen och det som bara för en månads sedan var som en jäkla passionerad kärlekssaga är nu bara trasig jävla Lars Norén ångest. I vanlig ordning blir jag lämnad på perrongen med ännu större ärr i själen....det gör ont, för jävla ont.
Hursom, det får räcka med självömkan men skönt att skriva av sig några rader.
Som sagt, du skriver väldigt bra o träffar fan i mig rätt med varje stavelse....jag riktigt känner hur ditt liv med dessa energislukare är och har varit.
Din blogg kommer säkerligen bli ngn form av tröst för mig nu när jag vet vad jag har att vänta....avsparkad på perrongen, kär och big jävla sucker....helt dränerad på energi som hon helt självklart bara sugit i sig för att gå vidare.
Tror faktiskt du o jag skulle ha en hel del att snacka om.....ngn form av soft terapeutiskt samtal. Vi delar hursomhelst på liknande erfarenheter, du som jag verkar ju också lite skadeskjuten so to speak. Hursomhelst ser det ut som vi bor i samma del av stan så om du känner för att helt förutsättningslöst bara snacka lite har du ju min mejladress.
Mvh
Typ Rod
Thanks Rod!
Det stämmer som du säger... det ligger en viss tröst i att veta att man inte är ensam. Så även om tyngen är lika stor, så känna det "lättare" att bära om man vet att det finns fler som delar samma öde. Lite som att vara slav för 3000 år sedan kanske... vore ju tungt att dra upp alla stenarna till pyramiderna själv liksom :') Skämt åsido... din börda är din börda och min är min, men som sagt, vi är inte ensamma iaf om ödets princip. Det är dock FÅ män/killar som VÅGAR prata om känslor på detta sätt. Många ggr uppfattas det som "fjolligt/bögigt" osv bland alla de som måste upprätthålla ett visst macho-ideal. Det är därför jag inte kan prata om detta med de få manliga kompisar jag har kvar numera, och tjejer går ju inte heller, för de pallar inte att man bara vill bara vän - då måste de köra sina spel... Ja, en ond cirkel. Men tack för din trevliga kommentar. Visst vore det säkert givande att prata av oss vidare. Jag drar ett mail vid tillfälle :)
Tack för ditt snabba svar! Har aldrig förstått det där med att det ska vara fjolligt/bögigt att snacka känslor o vara receptiv för det känslomässiga i livet o i samspelet med andra. Men visst är jag medveten om att det anses vara fjolligt bland många snubbar...
För egen del har jag just inget problem med detta....betraktas nog av många som en cowboy men en cowboy som bejakar den känslomässiga sidan hos mig själv o andra. Som sagt, om du får lust o tillfälle dra iväg det där mejlet vetja. //Mvh Typ Rod
