Chris-hantering

Så här i "efterhand" så står det nu ganska klart vad den största skillnaden är mellan oss... Hon fick mig att glömma mina hjärnspöken, medan hennes hjärnspöken får henne att glömma mig.

Jösses, jag är relativt van att vara illa omtyckt, speciellt av kvinnor som jag tydligen ställt för stora krav på. Men jag har nog aldrig varit så hatad som jag är just nu? Hur lyckas jag? Två vänner, varav den ena var min "dejt", som blev ovänner och sedan vänner igen, hatar mig nu båda så mycket att man riktigt kan känna hur det omsveper en som en mörk klibbig massa. Båda har sagt saker om varandra, jag har sagt saker om dem båda, och de båda har sagt saker om mig - kan det bli rörigare eller mer destruktivt än när folk har olika och varierande åsikter om varandra och vad som sagts? Varför kan inte människor komma överens? Varför måste man såra varandra och varför blir jag alltid så hatad när jag ska förklara mig, försvara mig eller möta kritik? Varför kan man aldrig LÖSA situationer, missförstånd, rykten och hårda ord istället för att be varandra "dra åt helvete"? Det verkar inte gå att reagera och resonera med det motsata könet, utan att bli degraderad till masknivå? :/

Att bli hatad är bland det värsta och jobbigaste som finns. Speciellt när det är av någon som man själv tycker om och i synnerhet när man ändå ser sig själv som en godhjärtad person, även om andra uppenbarligen inte ser mig så? Jag fanns i alla fall där för henne när hon behövde mig, så jag hoppas hon en dag kanske kan lugna sig och finnas där även för mig, även om det bara är som en flyktig vän mellan varven när tid och lust finnes. Ingen mår bra av att odla hat och ovänskap - i alla fall inte jag. Snälla någon, säg mig vad jag gör för fel? Jag vill ingen något illa, jag vill bara hitta någon jag kan lita på, och som litar på mig. Det siste jag ville var att bli ovän med henne - ja med någon för den delen - men det tycks vara omöjligt. Nåväl, jag håller mig på min kant så får de väl sticka sina nålar i voododockan. Förhoppningsvis så kanske framtiden erbjuder ett lugn över situationen och alla de misstag som jag tydligen gör.

"Gud", jag behöver verkligen en vän... någon som inte blir arg på mig för att jag blir arg när denne sviker löften och överenskommelser. Någon som inte skäller ut mig för att jag sagt sanningen när någon påstår eller frågar något om denna. Någon som inte berättar hemligheter för andra, oavsett om de är bagateller eller inte. Någon som är konsekvent, stabil och ärlig med sina intensioner. Bara någon att kunna lita på! Varför är det så förbannat omöjligt? När man är dumsnäll och förlåter allt så får man ingen respekt och blir garanterat utskrattad och överkörd i alla situationer, och när man reagerar och säger ifrån när man blir sviken så är man en krävande och påträngande idiot? Hur man än gör så blir det fel? Suck...

En lång promenad och många tankar senare... Jag brukar tänka att mitt liv med kvinnor är som en karusell. Men mitt senaste "förhållande" är nog mer som en berg och dalbana faktiskt. Se där - snart har jag ett helt tivoli! Egentligen undrar jag bara en sak; varför och hur en människa kan anstränga sig så pass mycket för att övertyga någon om sina känslor och väva in denne i sitt liv, fast man egentligen inte vill ha personen där? Märkligt. Men men, vad vore livet utan frågor? Mest av allt saknar jag hennes vänskap, men jag är också mentalt allergisk mot att bli kallad jobbig, påträngande och allt dylikt. Så, ja... i framtiden kanske, när alla lugnat ned sig. Jag har aldrig tyckt om att odla konflikter, ändå tycks jag alltid hamna i dem oavbrutet. Undrar vad framtiden bjuder på härnäst.
 

Vilken jävla natt, har sovit 3-4 timmar. Tankarna maler i mig och jag blir förbannad på mig själv för min obotliga dumhet, idioti och naivism. Hur kan jag vara så dum? Jag försöker verkligen komma på anledningen till att mitt liv med kvinnor alltid tar samma vändning. De gemensamma nämnare för de fåtal jag verkligen älskat är dessa:

- Vi träffas, på Internet, genom vänner, på någon kurs, bara ute någon stans, eller vad som helst...

- Vi börjar umgås, och tycke (verkar?) uppstå...

- Jag berättar (oftast) om mina misslyckade relationer och att jag är sårbar när det gäller kärlek...

- Hon brukar säga saker som "vilka konstiga tjejer du träffat", "jag är i alla fall inte som dem", "vilka idioter", "de fattar inte vad de missat" och liknande...

- Vi inleder en relation, av något slag och i 9 fall av 10 blir det bara [:::], men ibland så händer det och jag öppnar mitt hjärta för att släppa in en trojansk häst... 

- Efter en tid, kort eller lång, så säger hon saker som "Jag älskar dig", "Jag vill flytta i hos dig" eller kanske rent av "Jag vill ha barn med dig", eller liknande kärleksförklaringar...

- Därefter börjar nästa fas; sveken. Det är nu som antingen otroheten kommer, eller andra "mildare" former av svek som bortglömda löften, inställda möten eller bara allämt ett nyckfullt och föränderligt beteende som gör mig väldigt osäker på vart jag har henne. I detta fall handlar det mycket om att säga en sak och göra en annan, eller göra en sak och säga en annan, men framför allt att bestämma en sak och sedan glömma/skita i den...

- Sedan kommer min reaktion och jag blir, som vilken normal människa som helst, arg när detta händer. För vem gillar att bli lurad, sviken och ljugen för? Eller bara bortglömd? I alla fall om man har någon som helst självrespekt, så reagerar man väl? Eller?

- Nu slutar alltid historien med att jag blir kallad saker som tex; idiot, sinnessjuk, krävande, stalker, att jag förföljer, pressar, är allmänt irriterande, jobbig och att jag kväver henne. Detta kan också toppas med utbrott om att jag också gör fel, att jag inte ser eller tänker på mina egna fel, osv. Jag önskar bara jag förstod vad dessa var. Uppenbarligen har jag och Sveriges tjejer/kvinnor HELT olika uppfattning om vad det innebär att älska någon, att respektera varandra, att hålla löften, att lita på varandra och inte svika förtroenden. Och vem kan älska och respektera någon som inte har någon egen vilja, som accepterar allt utan ifrågasättande och som aldrig blir arg för något, vad som än händer? Inte jag i alla fall. Om jag sviker någons förtroende för förväntr jag mig en reaktion, men i kvinnans värld är tydligen en reaktion på ett sviket förtroende lika med att man är en idiot. Nåväl...

Denna gång stod jag där och väntade på henne, som vi hade bestämt kvällen innan, vid 15:20. I ena handen hade jag blommor, i den andra en present. Jag vet - löjligt och idiotiskt, eftersom vi bara känt varandra 1 månad, men sån är jag. Blommorna ligger nu i diket och presenten är återlämnad. Vilket blind och korkad kärlekskrank dåre jag är som trodde hon verkligen kunde älska mig när jag är så olik alla hennes vänner och hennes ex. När jag öppnar mitt hjärta för någon, de få gånger det händer, så vill jag visa att jag menar allvar. Men jag tror inte (svenska?) tjejer vill ha det så, eftersom de flesta verkar dras till killar som är våldsamma, sviker, är otrogna, osv? Anyway... 5 min senare hade hon inte kommit och hennes telefon var avstängd. Så jag ringer hennes vän, som jag träffat en gång, för att fråga om hon vet vart hon är. Vännen låter frågande och säger bara att hon åkte för över en timme sedan, varpå jag (självklart?) blir arg och passar på att fråga hur mycket som sagts om mig egentligen, varpå jag får veta att vännen är ganska ovetande om vilken roll jag spelar i denna unga kvinnas liv, som ändå matat mig med ord och meningar som de ovan. Jag var under uppfattnigen att denna goda vän visste allt om det som var "oss", men tydligen inte och vad kan jag göra mer än att bli ännu mer beviken. Känslan av att ha blivit lurad växte som en stinkande flugsvamp inuti mig, fick mig att må illa av besvikelse och jag kände mig extra idiotisk efter att jag bara några dagar innan förlät henne för en liknande situation.

Den gången försvann hon från mig sent en lördagskväll utan att höra av sig eller komma tillbaka, förrän hon dök upp mitt i natten med en historia om att hon blev "kidnappad" av sitt ex. Är det sant? Kanske... men det är förbannat svårt att veta när hon kladdat in sig själv i ett spindelnät av historier, påståenden, känslor och märkliga förklaringar till höger och vänster som är omöjligt att veta vad som är sant och vad som inte är det. Tycker verkligen hennes mor att jag är en "gud" som hon säger, eller tycker hon att jag är en alldeles för gammal jävel som borde hålla mig borta från hennes unga dotter? Har hon själv verkligen känslor för mig - eller hade - eller var jag bara sällskap i väntan på andra vänner och bekanta som just då inte fanns tillgängliga? Har hon verkligen varit singel i 2 år, trots att hon ser ut som en fotomodell och alla killar som drar och sliter i henne? Tycker hon verkligen om den återupptagna vänskapen med min granne, som bara någon vecka innan hade hotat henne? Vill hon umgås med de människor som hon innan sagt hon borde undvika? Om så är fallet, varför påstå något annat? Eller ville hon bara så gärna ha en ny vän att hon låtsades vara kär i mig för hon trodde att jag inte skulle klara av en renodlad vänskap? Handlar hennes privata blogginlägg verkligen om mig eller om någon eller något annat? Who knows... frågorna ligger som en hög tegel i min skalle, men jag kommer ALDRIG glömma hur det kändes att krama henne, att hålla om henne, att pussa och kyssa henne och se hennes tårar när hon sade "Jag älskar dig". Hur skulle jag kunna veta att min oro - min förbannade oro - var varningssignaler om att även hon var för bra för att vara sann, och inte bara påminnelser om ett tidigare liv som inte verkar vilja släppa taget om mig. Folk frågar mig ofta, "hur kommer det sig att du som träffat så många fortfarande är singel?" Tja, take a wild guess!

Jag är dock inte arg - mer ledsen och besviken, kanske mest på mig själv och mitt omdöme. Jag VILLE så gärna att hon skulle vara den rätta! Att hon skulle vara slutet på min emotinella resa. Hennes glittrande himmelsblå ögon fick mig att tro på allt hon sade och att hon menade ALLVAR om sina känslor för mig. Men jag tror jag inser och begriper nu varför vi inte kom längre än vi gjorde, och livet påminner mig ännu en gång om min roll. Antingen kan jag acceptera det, eller så kan jag fortsätta drömma om någon som älskar på samma villkor som jag. Jag har dock inte tid eller ork för mer drömmar och jag antar att det helt enkelt är som de säger - livet är som en tärning...

"Åk hem och försök sova nu hjärtat, så ses vi i morgon igen"... sade hon till mig med sin mjuka lena alv-liknande stämma där jag satt i bredvid henne i bilen, helt tagen av magin i stunden och med en upprymd blick som flackade runt på de immiga rutorna som om jag kunde se ut. Jag försökte ta till mig de underbara förlösande orden hon just hade yppat till mig för första gången, medan ögonen fylldes av glädjetårar och min själ av lyckorus. Kan detta verkligen vara möjligt? Ska jag äntligen få en ny chans att få uppleva det som så brutalt togs ifrån mig för en par år sedan? Kan det verkligen vara min tur nu, att äntligen få vara lycklig, med någon som jag verkligen vill ha, istället för att gång på gång söka tröst och bekräftelse hos någon som bara söker detsamma? Detta negativa och vanebildande beteendemönster av emotionellt missbruk är något som jag allt för ofta tagit till i bristen på äkta kärlek.

Vi har inte känt varandra länge. Det är mycket stor ålderskillnad mellan oss. Jag har extensiv erfarenhet av alla slags förhållanden, medan hon kappt har någon alls. Hon har en brokig, otrygg och destruktiv bakgrund, medan jag vuxit upp bakom skyddande murar av familjekärlek och omtanke... Det finns en del kännbara faktum som rent principiellt och logiskt talar emot oss, definitivt. Men ändå känns det som om hon har alla de goda och viktiga bitrna från de fåtal kvinnor jag verkligen älskat, medan hon "saknar" samtliga av de egenskaper som jag så många gånger ofrivilligt fallit offer för genom min romantiska naivism. Egoism, empatilöshet, ADHD, manipulativa, narcissistiska och rent av sociopatiska personlighetsstörningar med grava yttringar av lögner och svek. För att inte tala om otrohet - alla de former av emotionella funktionshinder och egocentriska beteenden som bekräftelsetörstande tjejer kan jaga efter likt utsvultna vampyrer - ingen av dem eller deras varningsflaggor finns representerade här med ens ett fragment.

Plågsamma minnen påminner mig om en alltför lång historia av tröst genom fysisk närhet till ett lättillgängligt och attraktivt men tomt skal, medan jag sökt glömma en förlorad kärlek. Efter "A" tog livsgnistan slut och jag hade uppgivet accepterat en framtid som aldrig skulle kunna erbjuda mig något mer eller annat än just tillfälliga fysiska sällskap av emotionellt nyckfulla tjejer med "bäst före-datum". Men så hände det trots allt, helt utan föraning, en sensommardag i parken precis utanför mitt hus. En granne kommer gående i sällskap med det vackraste jag sett på mycket mycket länge och efter bara 5-10 minuters samtal var jag förlorad i hennes vänlighet, ödmjukhet och sagolika charm. Föga kunde jag ana att hon kände precis likadant och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon av hennes himmelska kaliber skulle råka komma min väg just nu, när jag behöver det som mest. Men också att jag äntligen skulle få höra någon som henne säga de magiska orden som alla människor borde få höra... "Jag älskar dig".

Hur ska jag kunna sova nu, när jag bara räknar sekunderna tills jag får vara med henne igen. Jag önskar och hoppas så innerligt att detta kunde få vara slutet på min resa genom det livslånga mysterium som kvinnor inneburit för mig. Låt henne få vara den som andra inte velat vara, trots att de fått mig att tro det så innerligt genom sina vackra lögner. Låt henne få vara pusselbiten som fattas. Låt henne få vara den rätta - jag orkar varken leta eller hoppas mer. Det är inte första gången jag träffar någon jag med lätthet skulle kunna älska för resten av mitt liv, men det är definitivt första gången jag träffar någon som inte gett mig någon som helst anledning att tvivla på att hon känner likadant. Snälla, låt inte detta bara vara ännu en dröm. Jag är trött på att resa, jag vill stanna här... där hon är.