Landning...
Vilken jvla psyk-bryt-dag detta blev... omg! :/ Har aldrig dagboksantecknat så här många ggr på en och samma dag. Måste verkligen ta mig i kragen nu så jag inte faller ned i samma förbannade depressionsavgrund som jag varit så många gånger i förut. Det tar alldeles för lång tid att klättra upp därifrån. Jag måste landa, rycka upp mig, borsta av dammet, acceptera läget, vara stark och återgå till det normala. Joråsatte, det blir nog bra. Här kan man ju inte sitta och tycka synd om sig själv i alla fall, det är en sak som är säker. Hon är fri nu, och det är jag med, oavsett om jag vill eller inte. Jag hoppas dock att hon finner vad hon söker, för även om hon hatar mig så är det trots allt inte ömsesidigt. Hon har levt ett mycket hårt, krävande, svårt och tufft liv och hon förtjänar ändå att bli lycklig, för bakom den kalla ytan finns en ängel - det vet jag - ängeln är bara inte min, och jag borde verkligen själv fattat att jag inte var eller är den hon behöver. Är främst irriterad på mig själv för att någon fortfarande kan göra mig så förblindad, naiv och svag. Jag hoppas bara att den hon till slut ger sitt hjärta till på allvar verkligen förtjänar det. Är galet trött på alla ändlösa historier om hur känslokalla svin får kvinnor som gör allt för dem. Nåväl, nu ska jag bara hitta landningsstället och ta en paus från mitt trasiga psyke och denna deprimerande blogg så kanske man vaknar upp en dag i en värld där alla kommer överens och är snälla mot varandra. Yeah yeah I know, men ändå... det vore ju trevligt. 
