Chris-hantering

Då var det strax dags att sätta sig på skolbänken igen, för 14 dagars intensivkurs i bevakninsjuridik. Därefter är det "bara" en kurs kvar guschelov (tror inte på Gud, så jag stavar som jag vill =p). En sak är säker - det är betydligt mer omständigt och krävande att ta sig igenom denna utbildning nu, än vad det var första gången 1995. Jösses.... 95... Helt sjukt vad tiden går fort =/

Och mitt i allt detta skall man lansera en ny sajt också... *stresspressad*

En del har frågat mig varför jag tog bort "alla" inlägg om mitt X och vår relation. Det har jag redan svarat på tidigare egentligen, och dessutom är jag förbannat trött på denna mörka tid av min historia. Men för er kännedom, så är det inte borta som i kastat. Historien är alltför makabert osannolikt häpnadsväckande ofattbar (om man nu kan ordbajsa så) för att tas bort och raderas. Den finns kvar, men inte här i denna blogg. Bara meddela mig ditt eventuella intresse, så får du (också el återigen) ta del av denna märkliga men också starka episod, i skriven form. Även om det nu sker mer selekterat än tidigare...

Om Ondskan skulle läsa detta så är mitt svar samma nu som då. Det är anonymt och det är sanning, även om allt är skrivet ur mitt perspektiv, och den skrivna formen är inte heller annorlunda än den muntliga. Inte heller är den menad primärt som ni uppfattade det, utan snarare tvärtom faktiskt. Men det förstår man inte om man inte besitter förmågan att känna känslor och ha ett samvete. Vem skriver 10-12 A4 sidor om något annat än kärlek? Men så här är det, och så kommer det vara. Det finns inget olagligt i detta. Det borde dock vara olagligt att vara så respektlös, hänsynslös och omänskligt empatilös som fröken terminator varit från ruta 1 av detta uppbrott. Är det då så konstigt att man behöver självtillverkad terapi för att ens kunna krypa vidare i livet på blodiga knän? What goes around comes around, som man säger, och jag vill gärna tro att "synden straffar sig själv" i slutändan, på något sätt. Detta var inte menat som en hämd, utan personlig terapi, men det kanske blev så ändå... Tough luck, men krossar man någons hjärta, drömmar och framtid utan ett ord, eller uns av medmänsklighet, så får man finna sig i reaktioner. Så fungerar normala människor.

Men, whatever. Life goes on... somehow.

Har just upplevt något hyfsat... eh, superäckligt.
En rätt jättesöt blond lång sak gick framför mig på väg från tåget. Medan jag stillsamt konstaterade hennes docklika utseende och graciösa gångstil medan vi passerade dörrarna från perrongen in till stationen, så började jag också fundera på vad det egentligen var som luktade så starkt där omkring, vid spärrarna. Märkligt nog så kändes bara lukten när jag gick precis bakom henne. När vi kom till trappan och jag tog mina kliv nedåt, fortfarande bakom henne, så gick det upp för mig att man kan ju faktiskt göra en koppling mellan denna typ av lukt, och... uhm ja, kvinnor, ibland, om man har riktig otur. Jösses, stackars tjej! Det måste vara hemskt att ha sådan åkomma, om hon nu ens vet om det. Men detta var nog det värsta jag upplevt i fråga om pinsamma dofter på offentliga ställen. Stackars henne... och vilken oerhörd kontrast till hennes övriga utstrålning =s

Smelly cat, smelly cat... WHAT are they feeding you.

It starts with,
one thing, I don't know why,
it doesn't even matter how hard you try
Keep that in mind, I designed this rhyme, to explain in due time

All I know,
time is a valuable thing
Watch it fly by as the pendulum swings
Watch it count down to the end of the day, the clock ticks life away

It's so unreal
Didn't look out below,
watch the time go right out the window
Trying to hold on, but didn't even know
Wasted it all just to,
watch you go

I kept everything inside and even though I tried, it all fell apart
What it meant to me / will eventually / be a memory / of a time when I tried so hard,
and got so far
But in the end,
it doesn't even matter
I had to fall,
to lose it all
But in the end,
it doesn't even matter

One thing, I don't know why
It doesn't even matter how hard you try
Keep that in mind, I designed this rhyme,
to remind myself how,
I tried so hard

In spite of the way you were mocking me,
acting like I was part of your property
Remembering all the times you fought with me
I'm surprised it got so far

Things aren't the way they were before
You wouldn't even recognize me anymore
Not that you knew me back then,
but it all comes back to me,
in the end

You kept everything inside, and even though I tried, it all fell apart
What it meant to me / will eventually / be a memory / of a time when I tried so hard,
and got so far
But in the end,
it doesn't even matter
I had to fall,
to lose it all
But in the end,
it doesn't even matter

I've put my trust, in you
Pushed as far as I can go
For all this,
there's only one thing you should know

I've put my trust, in you
Pushed as far as I can go
For all this,
there's only one thing you should know

I tried so hard,
and got so far
But in the end,
it doesn't even matter
I had to fall,
to lose it all
But in the end,
it doesn't even matter


// Linkin Park

'Nuff said really...

"Jaschka chöppa nya Nokkja 6210... dä ä doax nuu"!

Var bara tvungen att lista en av mina nya största hatobjekt inom TV-reklam just nu. Om jag vore iblandad i någon av 3's reklamkampanjer så skulle jag emigrera till någon hydda i Afrika o leva på torkade ormskinn, hellre än att stå för att jag varit inblandad i en så otroligt töntig och irriterande reklam. Den är helt klart i klass med den hyperventilerande idioten som gör reklam för MOOOOOONSTERRRR JAAMMMMM från och till. Jeeez, va fan, tar de alla för imbeciller när de "skriver" sina reklamsnuttar? När jag satt på den flashiga reklambyrån i Gamla Stan så pratade vi aldrig i termer som utgår från att alla konsumenter är idioter? Välkommen till 3.se, eller 020-idiot idiot idiot!

Nä nu börjar snart American Pie 2... det är något för oss intellektuella, hehe...

Nä de gör de ju sanneligen inte tyvärr, men vänner finns. Även om de också kommer och går, som det mesta annat. Jag tror det hur som helst är dags att ge ett offentligt tack till lilla E för du jobbat så hårt, så länge och så envist med att stärka mitt självförtroende, trots att jag är så förbannat jvla tråkig och seg ;) Även om det aldrig kan bli du och jag, så uppskattar jag verkligen din värme och omtanke. Stort tack lilla vännen. Du bad för övrigt om en lätt redigerad bild, så varsågod. Har inte gjort så mycket, men Glow-filtret i Photoshop är klart underskattat av många, heh. Nu är du med i min blogg också ;) Krams på dig.

Gick en promenad idag (jag vet, pensionärsvarning, men men...), och det slog mig verkligen att sommaren definitivt är slut nu. Det är inte så värst inspirerande att fylla år just denna tid på året, när den varma sommaren alltid tar sina sista andetag. Det känns nästan som man föddes i en tid av årlig återkommande "död" :p Undrar om det är därför mitt liv också, förr eller senare, alltid vänder tillbaka till denna punkt, om man nu ska fundera i vidskepliga banor. Hösten kan vara förbannat vacker, liksom vintern. Oerhört vacker, rent av. Men det kan också vara en extra tung tid att vara ensam för många människor. Få saker kan ju slå en lång höstpromenad med någon i handen, och en varsin kopp varm choklad eller te när man kommer hem. Gosh, det lät fjolligt... men dock sant. Tur jag har blivit så cynisk numera så jag också bygger styrka från ensamheten. Hellre ensam, än kompromissumgås med halvmesyrer liksom. Men kanske skulle det vara passande att skaffa den där robusta lilla fyrbente vännen nu snart, nu när man inte bara är ensam men också fullfjädrad skyddsvakt igen? Då är vi i alla fall hela 6 ben på promenad, oavsett om det är i tjänst eller ej :p Och det bästa av allt är ju att en sådan vän, aldrig vänder en ryggen.

...på tåget!

Varför är det så? Eller är det bara så att man aldrig tänker så nämnvärt på de antal ggr som man faktiskt hinner med tåget? Jag tycker bara det är så märkligt att man mest minns alla de ggr man kommer upp på perronger JUST precis när dörrarna stängs och tåget åker. Sen ska man stå där o trängas bland alla människor i väntan på nästa tåg... bland någon som luktar svett, någon som fiser, någon som spiller majonäs från sin stinkande korv, någon som snackar TOKHÖGT i sin mobil, eller bara någon som står o ryker sin äckliga rök över hela perrongen... :p
Gosh, I love my car!

"WOW" - det blev en ganska intressant och "givande" födelsedag på många sätt. 18 bjudna, 5 som kunde komma, haha. Men det är ju inget ovanligt när man som jag alltid är - ute bara några dagar innan. Kul att några kunde iaf. Tack för alla SMS också från er som inte kom :)

Mest "givande", var nog mailsvaret jag fick från X:et, eller vad man ska kalla mörkrets drottning egentligen. Det var ett svar som kom ganska omedelbart efter att jag var så naivt korkad att jag tillät mig själv skriva och meddelade min saknad av hennes vänskap och sällskap inför min stundande födelsedag. Jag tänkte stillsamt föreslå en fika i stan under lugna former, för att begrava yxan (ja, trots allt), men det blev inte riktigt så. Först kom ett omänskligt kallt svar som kändes som en nyslipad kirurgkniv i hjärtat där hon i stort sett för första gången förkunnade mitt fullständigt obetydliga värde i klartext. Strax därefter fick jag också ta del av den oerhört intressanta upplysningen att hon "egentligen aldrig ville ha mig", utan i stort sett "känt sig tvingad att vara med mig"... i 3 år? Och denna synnerligen intressanta upplysning kom inte ens från henne själv, utan ifrån hennes lilla före detta underbara mor. WOW, tänk att jag tydligen är så fantastiskt manipulativ så jag kan lura någon att tro att denne älskar en... i 3 år? Visste inte att jag var en sådan makalös trollkonstnär eller hypnotisör. Visste inte heller att hon och hela hennes familj hade förmågan att spela så pass äkta teater under så lång tid heller. Och vad syftet till hela denna mycket långvariga tvångsmässiga (!?) relation skulle vara, har jag ingen aning om. Men ställt till den verklighet vi gått igenom tillsammans, och hur villkorslöst jag gav henne mitt hjärta, min tillit och min själ, så är det rent makabert ofattbart att människor kan transformeras så fundamentalt.

Men anyway, jag har nu åtminstone efter all denna tid "äntligen" och slutligen "fått vad jag ville"... det vill säga, ett "svar", eller vad man nu skall kalla denna emotionella masslakt och smörgåsbord av ofattbara "sanningar". Detta duger dock för mig för att inse både det ena och det andra, om både de andra och den ena, så att säga. Och det är faktiskt helt klart bättre i alla fall, än 8 månader av tystnad och total ignorans. And actually... I feel rather good now. Bara en komplett idiot skulle spendera mer tid av sitt livs aldrig mer återkommande dagar på att sakna en så oerhört elak och kall människa, och falsk familj. Jag har i och för sig aldrig påstått mig vara särskilt smart när det gäller kvinnor. De är och förblir, trots oräkneligt antal extensiva forskningsförsök, ett olösligt mysterium och detta var utan tvekan bägaren som fick vattnet att rinna över, eller var det vattnet som fick bägaren... uhm, ja. Hur det än är så anser jag, och garanterat de flesta normala människor med mig, att det mänskliga och "normala" att göra när man avslutar en flerårig relation, är att åtminstone förklara varför man gör det. Även om man inte äger förmågan att trösta. Men endast en människa helt utan hjärta och samvete kan svika en livskamrat på detta sätt...

Men whatever, hon är inte ens värd mina tankar längre.

Borta från denna blogg är också de allra mest privata och djuplodande inläggen numera. Inte för jag låter mig skrämmas av löjligt grundlösa hot om rättsliga repressalier från ett X och dennes familj som känner sig kränkta av jobbigt nakna sanningar de funnit i denna blogg. Men snarare för jag inte vill dela mina mest personliga tankar med en så märkligt falsk familj som agerat så kärleksfullt mot både mig och mina familj, under så lång tid, när allt uppenbarligen bara varit ett spel mot os alla. Smått fantastiskt egentligen att något sådant ens kan hända! Syftet med den långa nakna historien var dock inte, som de tolkade det, att smutskasta. Utan snarare att behandla och dokumentera det största som hänt mig, på gott och ont, de djupaste känslor jag upplevt, och framför allt hur ofattbart det är när man under så lång tid tror att ens livskamrat delar dem. Frågorna om oss hopade sig från min omgivning, medan jag hade lika lite svar att ge som alla som frågade. Jag valde till slut att samla allt i en "novell" i förhoppning att det skulle hjälpa mig göra en lagerrensning i mina tankar och minnen och berätta för de som undrar. Man kan inte trampa ned en människa i skiten och förvänta sig att denne skall resa sig med ett leende, borsta av sina axlar och "gå vidare" med ett leende som om ingenting hänt. Människor har olika sätt att hantera tunga saker som sorg och ilska. Detta var mitt sätt, och det skedde naturligtvis helt anonymt för hennes del. Jag må vara sviken, arg och hämdlysten, men jag är ingen idiot.

Rent krasst för övrigt, hur många är det egentligen som läser denna blogg? Jösses, ni är ju på sin höjd 6-7 till antalet och max 2 utav er känner den "omtalade" fröken utan namn, som dessa fåtal blogginlägg handlat om i "detalj". Så slappna av. Jag skriver som sagt i första hand för mig själv. Detta är inte BlondinBellas blogg vettni, med hundratusentals läsare. "Slutet gott, allting gott" på något vis, och vi kan alla lugnt gå vidare på varsit håll med all skön djup förakt mot varandra. Den tunna röda linjen går här: ---------- och från och med nu, är denna historia ej längre en del av min verklighet, och livet kan äntligen börja igen på nytt. Tjoho... typ.
 
   *delete*

...tills man blir ännu ett år äldre.

Vad som hänt under detta, det soklart sämsta och tyngsta året i mitt liv, är nog igen hemlighet efter denna bloggs tillkomst. Och att den jag helst av allt skulle vilja spendera tid med på min födelsedag numera är min värsta fiende, mot min vilja eller ens förstånd... det är nog inte heller någon större hemlighet.

Så vad har man kvar då? Ja utöver de fåtal människor som faktiskt tycks bry sig en smula om mig runt om i landet, så finns ju också en liten brokig skara kvar av de som också står och stått ut med en något knepig prick som mig även i verkligheten :p Stort tack för det. Jag är visserligen en ruskig ensamvarg som alltid klarat mig väldigt bra på egen hand, men efter omständigheterna så ska ni veta att ni har behövts nu under detta år mer än någonsin... :')

Söndag, grillpill, vänner, umgänge och kanske avrunda med en film i salongen på kvällen. Enkelt, men alldeles fullt tillräckligt trevligt för en opretantiös person som mig själv. Vi ses, och tack för ni står ut med mig ;)

Mein gott!

Då har man genomlidit säsongens första Idol igen. Varför tittar man? Ja det måste vara den ständiga fascinationen av den aldrig sinande strömmen av människor med horribelt dålig självinsikt. Det är makabert hur illa en del "sjunger" medan de ändå tycks tro motsatsen om sig själva. 75% av alla som visas under de första avsnitten (som säkert också gör programmet så poppis) är rena massavrättningarna i form av bortgjordhet. Folk är så pinsamt kassa att man skulle behöva bajsa på golvet på en Nobelmiddag för att överträffa dem... ;)