Chris-hantering

En del har frågat mig varför jag tog bort "alla" inlägg om mitt X och vår relation. Det har jag redan svarat på tidigare egentligen, och dessutom är jag förbannat trött på denna mörka tid av min historia. Men för er kännedom, så är det inte borta som i kastat. Historien är alltför makabert osannolikt häpnadsväckande ofattbar (om man nu kan ordbajsa så) för att tas bort och raderas. Den finns kvar, men inte här i denna blogg. Bara meddela mig ditt eventuella intresse, så får du (också el återigen) ta del av denna märkliga men också starka episod, i skriven form. Även om det nu sker mer selekterat än tidigare...

Om Ondskan skulle läsa detta så är mitt svar samma nu som då. Det är anonymt och det är sanning, även om allt är skrivet ur mitt perspektiv, och den skrivna formen är inte heller annorlunda än den muntliga. Inte heller är den menad primärt som ni uppfattade det, utan snarare tvärtom faktiskt. Men det förstår man inte om man inte besitter förmågan att känna känslor och ha ett samvete. Vem skriver 10-12 A4 sidor om något annat än kärlek? Men så här är det, och så kommer det vara. Det finns inget olagligt i detta. Det borde dock vara olagligt att vara så respektlös, hänsynslös och omänskligt empatilös som fröken terminator varit från ruta 1 av detta uppbrott. Är det då så konstigt att man behöver självtillverkad terapi för att ens kunna krypa vidare i livet på blodiga knän? What goes around comes around, som man säger, och jag vill gärna tro att "synden straffar sig själv" i slutändan, på något sätt. Detta var inte menat som en hämd, utan personlig terapi, men det kanske blev så ändå... Tough luck, men krossar man någons hjärta, drömmar och framtid utan ett ord, eller uns av medmänsklighet, så får man finna sig i reaktioner. Så fungerar normala människor.

Men, whatever. Life goes on... somehow.