Måsdjävlar?
Ibland säger man, ska man skratta eller gråta? Denna gång får man nog erkänna att det är så pass tragikomiskt så man bara kan skratta, även om livet i övrigt inte är värt mer än en påse koskit...
Härom dagen, på väg hem från hundgården, blev jag och Sauron bokstavligen attackerade av tokgalna skrattmåsar (ja de med svart skalle (nej, inte svartskalle)). Först trodde jag det var en slump att man plötsligt hörde ett "iiiiiiiIIIIIIIAAAAAHHHHHhhhhhh...." och kände en vindpust, typ 3 meter över skallen (!). Men det blev ganska snart klart att denna mås gjorde inte bara ett försök, utan 7-8 att attackera oss, likt japanska Zero-plan i Pearl Harbor! Störtdykning efter störtdykning, längs med hela promenadstråket, medan jag stannade upp i någon slags "ja men komandå"-pose? Sen kom jag på att de har ju bombluckor också, och när en mindre "fat boy" träffade 1 meter bredvid oss, så bestämde jag mig för att jag inte ville ha en dalmatiner-lookalike till rottweiler, så vi flydde in in tunneln och kom ut, måsfria på andra sidan... Märkligt, wouldn't you say? =/
Inte ens måsdjävlarna tycker om mig!?
En midsommarnattsdröm...
...vore trevligt att få ha, istället för en midsommarnattsMARdröm, som är mer åt det vanliga hållet för mig.
Igår kväll, på hundpromenaden efter jobbet, så går jag förbi lekplatsen där en småbarnsfamilj befinner sig. Den unga mamman leker med de två små söta småttingarna, medan pappan sitter och tjurar uttråkad med sin mobiltelefon och ser mest ut som han vill vara någon annan stans. Är det inte ganska ironiskt att jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att få vara där han är, med en egen familj, en ljummen sommarkväll, i solnedgången på en lekplats och se min fru och mina barn skratta och njuta av livet. Istället går jag där ensam förbi, med min hund och kämpar konstant med alla terrabyte av oförklarliga minnen som plågar mig dagligen i resterna av vad som en gång var en ganska "frisk" hjärna - långt innan depression blev min vardag, orsakad av alla kvinnor som samlar på män som sällskapsdjur...
Varför är jag den enda som anser att man faktiskt kan vara oense om saker, bli arga och osams och sedan FÖRLÅTA varandra? Är det inte så ett äktenskap och även sann vänskap för den delen, skall fungera till exempel? Eller är det meningen att man alltid ska svika den andre så fort man blir arg över något som denne gör eller säger? Vad har hänt med att kunna lita på de man älskar, och de som påstår sig älska en tillbaka? Är det fucking omodernt, töntigt, eller vad?
Jag hatar högtider, hatar ensamheten, hatar vad hon gjorde mot mig, när det har gjorts mot mig så jvla många ggr innan... Men mest av allt hatar jag att INGEN kan tala om för mig vad jag gör för FEL, för uppenbarligen är det ju ngt STORT fel på mig när jag ständigt hamnar i samma situation - att ngn som påstått sig älska mig, plötsligt vänder mig ryggen utan att någonsin berätta VARFÖR! Som min bror säger; "I 9 fall av 10 har de träffat ngn annan". Visst, men SÄG det då för i helvete, så slipper jag spendera månader med att spekulera, fundera och dra mina egna slutsatser över varför ÄNNU en kvinna valt att göra mig illa, när det hade varit så enkelt att göra tvärtom. Jag bad bara om hennes vänskap, det var hon som förförde mig, stal mitt hjärta och gjorde sig till den viktigaste människan i mitt liv... innan hon försvann med de informativa orden: "Mitt liv ser annorlunda ut nu". Men så roligt för dig då... Livet måste vara enkelt när man saknar samvete och själ.
Glad midsommar, eller vad fan det heter...
Igår kväll, på hundpromenaden efter jobbet, så går jag förbi lekplatsen där en småbarnsfamilj befinner sig. Den unga mamman leker med de två små söta småttingarna, medan pappan sitter och tjurar uttråkad med sin mobiltelefon och ser mest ut som han vill vara någon annan stans. Är det inte ganska ironiskt att jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att få vara där han är, med en egen familj, en ljummen sommarkväll, i solnedgången på en lekplats och se min fru och mina barn skratta och njuta av livet. Istället går jag där ensam förbi, med min hund och kämpar konstant med alla terrabyte av oförklarliga minnen som plågar mig dagligen i resterna av vad som en gång var en ganska "frisk" hjärna - långt innan depression blev min vardag, orsakad av alla kvinnor som samlar på män som sällskapsdjur...
Varför är jag den enda som anser att man faktiskt kan vara oense om saker, bli arga och osams och sedan FÖRLÅTA varandra? Är det inte så ett äktenskap och även sann vänskap för den delen, skall fungera till exempel? Eller är det meningen att man alltid ska svika den andre så fort man blir arg över något som denne gör eller säger? Vad har hänt med att kunna lita på de man älskar, och de som påstår sig älska en tillbaka? Är det fucking omodernt, töntigt, eller vad?
Jag hatar högtider, hatar ensamheten, hatar vad hon gjorde mot mig, när det har gjorts mot mig så jvla många ggr innan... Men mest av allt hatar jag att INGEN kan tala om för mig vad jag gör för FEL, för uppenbarligen är det ju ngt STORT fel på mig när jag ständigt hamnar i samma situation - att ngn som påstått sig älska mig, plötsligt vänder mig ryggen utan att någonsin berätta VARFÖR! Som min bror säger; "I 9 fall av 10 har de träffat ngn annan". Visst, men SÄG det då för i helvete, så slipper jag spendera månader med att spekulera, fundera och dra mina egna slutsatser över varför ÄNNU en kvinna valt att göra mig illa, när det hade varit så enkelt att göra tvärtom. Jag bad bara om hennes vänskap, det var hon som förförde mig, stal mitt hjärta och gjorde sig till den viktigaste människan i mitt liv... innan hon försvann med de informativa orden: "Mitt liv ser annorlunda ut nu". Men så roligt för dig då... Livet måste vara enkelt när man saknar samvete och själ.
Glad midsommar, eller vad fan det heter...
All done!
Kanske blev lite mkt bilder... (!) men det är tänkt som en "walk through" liksom. Sen vill man ju noga dokumentera allt arbete o all cash man lagt ned sedan starten första maj :) Nu är det iaf klart och äntligen har man en "normal plats" att krascha o varva ned om kvällarna. Biografsalongen var vacker och rolig, när livet passade för det. Men nu när firman är nedlagd, recensionsverksamheten lagd på is och den sociala kretsen är upplöst, så har den gjort sitt och jag måste tänka på mitt vardagliga liv, som behöver ett vardagsrum. Så här blev det iaf. Ursäkta bildernas kvalitet - kameran är ca 7 år gammal och klarar inte mörker så bra =/
BEFORE:
AFTER:
"Walkthrough"...
Antikbetsad ek "is the shit"!
Bara älskar ådringen :)
Ingen av bilderna gör dock rummet rättvisa... måste köpa ny kamera :p
INREDNING
Bokhyllor, bar- och vitrinskåp: Carpati
Soffgrupp (3+2+1): Futura
Soffbord: Mio
Matta: Bauhaus
TV: Pioneer KRP-500A
Högtalare: Ino pi60 Signatur (front) + Ino Ambiens A2 (surround)
