En midsommarnattsdröm...
...vore trevligt att få ha, istället för en midsommarnattsMARdröm, som är mer åt det vanliga hållet för mig.
Igår kväll, på hundpromenaden efter jobbet, så går jag förbi lekplatsen där en småbarnsfamilj befinner sig. Den unga mamman leker med de två små söta småttingarna, medan pappan sitter och tjurar uttråkad med sin mobiltelefon och ser mest ut som han vill vara någon annan stans. Är det inte ganska ironiskt att jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att få vara där han är, med en egen familj, en ljummen sommarkväll, i solnedgången på en lekplats och se min fru och mina barn skratta och njuta av livet. Istället går jag där ensam förbi, med min hund och kämpar konstant med alla terrabyte av oförklarliga minnen som plågar mig dagligen i resterna av vad som en gång var en ganska "frisk" hjärna - långt innan depression blev min vardag, orsakad av alla kvinnor som samlar på män som sällskapsdjur...
Varför är jag den enda som anser att man faktiskt kan vara oense om saker, bli arga och osams och sedan FÖRLÅTA varandra? Är det inte så ett äktenskap och även sann vänskap för den delen, skall fungera till exempel? Eller är det meningen att man alltid ska svika den andre så fort man blir arg över något som denne gör eller säger? Vad har hänt med att kunna lita på de man älskar, och de som påstår sig älska en tillbaka? Är det fucking omodernt, töntigt, eller vad?
Jag hatar högtider, hatar ensamheten, hatar vad hon gjorde mot mig, när det har gjorts mot mig så jvla många ggr innan... Men mest av allt hatar jag att INGEN kan tala om för mig vad jag gör för FEL, för uppenbarligen är det ju ngt STORT fel på mig när jag ständigt hamnar i samma situation - att ngn som påstått sig älska mig, plötsligt vänder mig ryggen utan att någonsin berätta VARFÖR! Som min bror säger; "I 9 fall av 10 har de träffat ngn annan". Visst, men SÄG det då för i helvete, så slipper jag spendera månader med att spekulera, fundera och dra mina egna slutsatser över varför ÄNNU en kvinna valt att göra mig illa, när det hade varit så enkelt att göra tvärtom. Jag bad bara om hennes vänskap, det var hon som förförde mig, stal mitt hjärta och gjorde sig till den viktigaste människan i mitt liv... innan hon försvann med de informativa orden: "Mitt liv ser annorlunda ut nu". Men så roligt för dig då... Livet måste vara enkelt när man saknar samvete och själ.
Glad midsommar, eller vad fan det heter...
Igår kväll, på hundpromenaden efter jobbet, så går jag förbi lekplatsen där en småbarnsfamilj befinner sig. Den unga mamman leker med de två små söta småttingarna, medan pappan sitter och tjurar uttråkad med sin mobiltelefon och ser mest ut som han vill vara någon annan stans. Är det inte ganska ironiskt att jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att få vara där han är, med en egen familj, en ljummen sommarkväll, i solnedgången på en lekplats och se min fru och mina barn skratta och njuta av livet. Istället går jag där ensam förbi, med min hund och kämpar konstant med alla terrabyte av oförklarliga minnen som plågar mig dagligen i resterna av vad som en gång var en ganska "frisk" hjärna - långt innan depression blev min vardag, orsakad av alla kvinnor som samlar på män som sällskapsdjur...
Varför är jag den enda som anser att man faktiskt kan vara oense om saker, bli arga och osams och sedan FÖRLÅTA varandra? Är det inte så ett äktenskap och även sann vänskap för den delen, skall fungera till exempel? Eller är det meningen att man alltid ska svika den andre så fort man blir arg över något som denne gör eller säger? Vad har hänt med att kunna lita på de man älskar, och de som påstår sig älska en tillbaka? Är det fucking omodernt, töntigt, eller vad?
Jag hatar högtider, hatar ensamheten, hatar vad hon gjorde mot mig, när det har gjorts mot mig så jvla många ggr innan... Men mest av allt hatar jag att INGEN kan tala om för mig vad jag gör för FEL, för uppenbarligen är det ju ngt STORT fel på mig när jag ständigt hamnar i samma situation - att ngn som påstått sig älska mig, plötsligt vänder mig ryggen utan att någonsin berätta VARFÖR! Som min bror säger; "I 9 fall av 10 har de träffat ngn annan". Visst, men SÄG det då för i helvete, så slipper jag spendera månader med att spekulera, fundera och dra mina egna slutsatser över varför ÄNNU en kvinna valt att göra mig illa, när det hade varit så enkelt att göra tvärtom. Jag bad bara om hennes vänskap, det var hon som förförde mig, stal mitt hjärta och gjorde sig till den viktigaste människan i mitt liv... innan hon försvann med de informativa orden: "Mitt liv ser annorlunda ut nu". Men så roligt för dig då... Livet måste vara enkelt när man saknar samvete och själ.
Glad midsommar, eller vad fan det heter...
Kommentarer
Trackback
