Chris-hantering

...ironiskt, men sant. Story of my f-ing life!

Jag hade planerat att ta ledigt ett tag från min cyniska inställning till livet och de deprimerande inlägg som postas här, men ibland bara måste man "ordbaj*a" ut saker som byggs upp inuti... Min senaste egenhändiga psykoanalys av mig själv gav mig den föga muntra slutsatsen att jag förmodligen vräker mig i lyx och dyra prylar för att döva känslor över ett misslyckat liv och flytta fokus till materiell "lycka". Som nu senast mitt nya saltvattensakvarium t.ex, som är så stort att man kan bada i det. Häftigt och snyggt - ja. Nödvändigt - inte direkt. Innerst inne finns smärtan kvar, oftast inlåst bakom rostiga dörrar av emotionellt stål, men den finns där inne likt en slemmig hårig amöba. Den skriker, stinker, fräter, gnager, klöser på väggarna och gör stundtals obeskrivligt ont. Ingenting kan i längden radera sorgen och saknaden av de få människor som betytt något när det finns så väldigt många som uppenbarligen inte gör det, hur mycket jag än önskar att de gjorde det.

Härom dagen upptäckte jag att fröken T plötsligt har blockerat mig på den allsmäktiga ansiktsboken... Detta efter att hon vid en par tre tillfällen, av okänd anledning som vanligt, kostat på sig att skriva rätt snälla, omtanksamma och känslosamma saker. Självklart var det omöjligt att ta till sig och tro på något av det hon skrev med tanke på hur fundamentalt hon lurde mig under flera månader, men ändå. Jag kommer aldrig begripa hur och varför man anstränger sig så mycket för att övertyga en annan människa att denne betyder något, när verkligheten är raka motsatsen. Är inte det att bara skapa jobbiga problem för sig själv? Så här i efterhand så är det svårt att inte tänka på hur hemskt det måste ha varit för henne att tvinga sig själv att vara nära och intim med någon som mig, som hon egentligen inte alls ville ha. Det måste ha varit vidrigt? Och hur jobbigt lär det inte vara att hålla reda på alla lögner, vad man sagt till vem, säga rätt saker vid rätt tillfällen, hålla masken, spela med, övetyga mig om att jag betyder något och andra om att jag inte gör det - trots att vi sågs så ofta... allt medan hon egentligen drömmer om någon annan... Otroligt märkligt! Vad var vitsen med att spela så invecklad och avancerad övertygande teater i flera månader och leka med mina känslor? Att bara få tröst och sällskap i väntan på den hon egentligen ville ha kunde hon lätt ha fått från i stort dett vem som helst. Varför just mig? Men whatever... Jag hade världens finaste kvinna en gång i tiden, och jag sumpade henne. Mitt eget fel i det fallet. Antar detta är mitt straff. Jag får ta det.

Som tur är, så är jag för tillfället totalt känsloblockerad, så jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt, även om man undrar av ren "nyfikehet" kring hur kvinnor fungerar. Speciellt med tanke på att en gammal "kramkompis" svek mig i helgen också. Först frågar hon om jag är upptagen och om jag vill ses - sen försvinner hon spårlöst... haha wtf? Men som sagt, jag bryr mig inte längre om något annat än min familj, min hund, mitt hem och mitt arbete. Det får räcka tills jag träffar någon som är ÄKTA, hur i helvete det nu ska gå till. My track record isn't the best, så att säga. Sen ska man också utveckla känslor för denne... något som händer mig allmer sällan, på gränsen till aldrig. Men men... vad mig anbelangar så kan iaf till att börja med alla falska människor dra åt h-vete. Bekanta, vänner, KKs som flickvänner och ex. Har inte en gnutta energi kvar att ge folk som inte förtjänar det. Jag är inte en dålig person, jag är bara jävligt bitter och cynisk - med rätta. Jag är till och med trött på den här förbannade bloggen som inte är något annat än en mulltoa för mina misslyckade relationer. Kanske dags att ta en paus och vädra en stund... eller för alltid. Det finns annat att lägga tid och energi på och med lite flyt så är jag miljonär om något år. Då kan jag köpa mig min lycka, faktiskt....

*poff*

Valet att leva utan kärlek känns faktiskt ganska "bra"... kind of. Att medvetet välja bort just kärlek är onekligen ett idiotsäkert sätt att slippa risken att bli lurad, utnyttjad och sårad. Man kan ju inte bli bränd om man ger fan i elden så att säga och jag är nu tillbaka där jag var innan fröken T svepte med mig in i dimman och ned i djupet med sina vackra lögner och förföriska lockrop. Jag har funnit styrkan igen och jag behöver INGEN!!! I alla fall ingen speciell eller närstående och i ensamma stunder så finns det kvinnligt sällskap att tillgå, för det mesta, endast ett sms eller samtal bort. Självklart är det förbannat trist att man inte får ta del av samma livskvalitet, lycka och framtid som andra, men va fan... kärlek har ändå aldrig varit för mig. Sex ja, men kärlek... nej.

På sätt och vis är jag nästan "glad" att det senaste misstaget inte var på allvar, för hade hennes känslor varit äkta så hade det nog varit lika svårt att komma över henne som fröken A. Fröken T fick mig att "glömma" fröken A för en stund, men när det gick upp för mig att jag blivit lurad, lekt med och utnyttjad innan hon gick tillbaka till sin ex-pojkvän, så gick snart mina känslor mycket snabbt från kärlek och omtanke, till sorg, till hat, till ingenting i rasande fart, och nu är jag som sagt redan tillbaka där jag var innan. Förvisso innebär det att jag återgår till att emellanåt tänka på det fantastiska sällskapet jag hade med den underbara fröken A och hur obeskrivligt idiotisk jag var som inte öppnade mitt hjärta för henne tillräckligt snabbt - mitt livs största misstag. Men jag har också närmare 3 års erfarenhet och vana av den tillvaron, så det är inget nytt och inget som skrämmer mig, hur trist det än är. Jag sitter åtminstone säker i min känslomässiga borg, oavsett vilka eldar som rasar i mitt hjärta...

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen... Bob Marley hade rätt. Har man ingen att älska och ingen som älskar en tillbaka, så har man heller ingen som kan sluta älska en. Kanske ligger inte lyckan i att dela sitt liv med någon? Kanske ligger lyckan istället i att inte ha någon som kan förstöra ens liv? Rosor är vackra, men varför plocka med dem hem när de sticks så in i h-vete? Det är onekligen säkrare att bara stanna till och dofta en stund, känna lite försiktigt och sedan gå vidare... precis som kvinnor gör. Det finns vissa perioder i livet som jag alltid kommer bära med mig och vissa kvinnor jag aldrig kommer glömma, speciellt de tre som är "kraften" bakom denna teraputiska blogg. Men jag har accepterat mitt öde. Kvinnor går inte att lita på och kärek gör för ont... så f*ck it! Nu är det min tur att vara den kalla, för jag vägrar blöda mer.

Härom dagen begravdes en alldeles för ung man, 5 år yngre än mig, som valde att avsluta sitt liv på egen hand långt innan det var hans tur att lämna denna värld. Jag kände honom inte alls, men det gjorde mina föräldrar och min mor i synnerhet tog det ganska hårt. En bidragande orsak till det lär vara hans ålder och livssituation som tydligen inte var alltför olik min. Ett stort antal tjejer passerade i hans liv precis som det gjort i mitt under väldigt många år och av de ytterst få som verkligen fastnade under ytan så var det ingen som stannade. Ingen kärlek, bara tillfälligt sällskap och korta förbindelser. Ingen familj, inga barn, ingen gemensam framtid och ingen att dela sina drömmar med. Till slut blir uppgivenhet och ångest inför den ändlösa hopplösheten en del av vardagen. Somliga orkar hantera det, andra inte... På kistan stod hans foto. Det var första gången jag såg mannen som var granne med mina föräldrar, men det tog mig bara en par sekunder att se bakom det tillgjorda leendet, in i ett par ljusa ögon som visade samma tomhet, ensamhet och hopplöshet som jag själv lever i. Det var en stark, skrämmande och väldigt gripande stund av insikt...

Vi ska alla dö en dag. Vissa tidigare än andra och en del alldeles för tidigt. Oavsett vad så är livet kort och tiden går extremt mycket fortare än man tror när man är liten. Jag har inte bett om särskilt mycket av min tid på jorden. Bara det som andra har och strävar efter som en stabil inkomst med en trygg framtid, trogna vänner, äkta kärlek, barn och familj. Herre jvlar vad jag längtar efter en egen familj!!! Men jag får skylla mig själv. Jag har onekligen slösat bort mitt förflutna och underminerat min egen framtid med ett allför stort antal korta meningslösa ytliga förbindelser och tröst under allför många år och den "svarta boken" är sedan länge smockfull. Ytlig intimitet kan ALDRIG ersätta själslig närhet och att längta så intensivt efter en egen familj och att få se sina egna barn i ögonen, men samtidigt inse att det inte finns ens en rimlig chans att nå dit, är en psykisk frätande själslig smärta som ingen borde behöva uppleva.

Det är nu över fem år sedan min exsambo lämnade mig under chockartade omständigheter på julafton och behovet av denna cyniska deppblogg uppstod som katalysator mot den ytliga tröst som jag likt en drog inte klarade mig utan, men samtidigt mådde sämre av. Två år senare mötte jag en fantastiskt vacker kvinna som med gränslös uppvakning och galet mycket kärlek fick mig att komma över min tidigare relation. Hon lärde mig att älska igen och hon väckte mina drömmar om en egen familj, innan hon plötsligt blev iskall, vände upp och ned på min värld, försvann i tomma intet och lämnade ett nytt stort blodigt hål i mitt hjärta. När jag ytterligare två år senare, efter att ha kämpat så oerhört hårt och intensivt med att komma över även detta, så möter jag någon som mot all förmodan och på nolltid ger mig i stort sett samma känsla och med en oemotståndlig charm väckte hon samma drömmar till liv ännu en gång, bara för att några månader senare blåsa hål i samma hjärta som knappt orkar slå längre. Den som ifrågasätter varför jag är bitter cynisk, lättirriterad och ofta deprimerad, även om jag i regel döljer det, kan bara hålla k*ft, för den individen begriper ändå inte hur det är att leva med så mycket närhet utan kärlek. Frågan är inte när det är min tur att finna lyckan - frågan är varför det aldrig blev det. Krävde jag verkligen så mycket av livet? Jag tycker inte det...

Då var dagen här igen då alla lyckiga par får vältra sig extra mycket i sin sötsliskiga lycka och hälla ännu mer honungsklibbig kärlek på varandra. Ja, jag är bitter och jag "hatar" högtider som egentligen är avsedda för de som har någon att dela dem med! Vad är Julafton utan en egen familj? Vad är Nyårsafton utan en (önskvärd) kyss? Vad är Alla Hjärtans Dag utan en äkta kärlek vid sin sida? Det är skillnad att VARA med någon, och att verkligen vara MED någon tyvärr, och även om sällskap finns att tillgå så är det inte alltid det är det sällskap man behöver eller ens vill ha, oavsett hur "het" eller åtråvärd den än må vara i andras ögon. Annars skulle jag förmodligen inte sitta här för mig själv och skriva, medan sällskap väntar i soffan... Alla Hjärtans Dag? Är den verkligen för alla? Knappast, och somliga av oss lever dessutom ofrivilligt kvar i det förflutna där gamla lögner dödar nya löften och möjligheter...

Sist tog det nästan 2 år att bara resa sig... undrar hur lång tid det kommer ta denna gång. Men att hon i slutändan skulle erkänna att hon ljugit, utnyttjat och behandlat mig som skit måste jag ändå säga var högst oväntat då ingen annan har gjort det innan, så det förtjänar nog ändå absurt nog ett visst mått av... ska vi kalla det "poäng". Det sägs också; "Att fela är mänskligt - att förlåta är gudomligt", och då detta ändå är andra gången jag i alla fall försöker förlåta någon som raserat min värld fullständigt så antar jag det gör henne till en människa och mig till en gud? Men i sådana fall måste jag tillägga att livet som en gud suger förvånansvärt mycket jämfört med livet som en människa då hon har allt hon någonsin önskat sig, medan jag återigen förlorat allt jag någonsin önskat mig och att paniksocialisera med människor för att glömma saknaden av andra är tyvärr som att dricka sprit för att bota baksmälla. Men det är åtminstone "skönt" att få veta att ens misstankar inte var obefogad paranoia, utan insiktsfull magkänsla baserad på ofrivilligt stor erfarenhet av labila kvinnor. Ingen kan mästra konsten att ljuga så övertygande som en vacker kvinna kan...