Skraplotterna
Kvinnor är som skraplotter. Man måste satsa på många och skrapa bort ytan på dem alla innan man ser om man haft turen att hitta ens någon av de extremt få som innehåller någon form av vinst. Ändå är det så lätt att bli spelberoende och drömma om storvinsten. Spelar man inte så kan man ju inte vinna. Jag har spelat mycket och vunnit några ytterst få gånger, men vinsten har alltid varit felaktig och istället utbetalats till någon annan så nu är jag som vanligt och återigen rädd för att spela vidare. Det kostar så otroligt mycket och chanserna till vinst är så vansinnigt små...
Det är märkligt hur någon man tyckt så mycket om kan göra en så sjukt illa, lämna så mycket spår och orsaka så stora skador. Jag brukar säga att det är först i efterhand man inser vad någon verkligen betytt och med endast tre stora kärlekar av ett nästan tresiffrigt antal möjligheter så rådar det ingen tvekan för mig vilka de är. Fröken J, fröken A och fröken T går till historien som de som tillsammans skurit upp samma blodiga hål i mitt hjärta som nu efter alla lagningsförsök är så trasigt och stort att allting annat bara faller rakt igenom. Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen när alla som jag älskat och låtit komma mig nära, har gjort mig så förbannat illa? Jag erbjuds nu återigen sällskap, tröst och intimitet av tjejer som andra säkert skulle "döda" för, men ändå känner jag mig fullständigt tom och helt ensam medan ingen kan begripa varför jag mår så här. Jag hade kommit så långt och jag mådde förhållandevis bra, innan hon puttade ned mig i samma hål som jag spenderat ett par år att klättra upp ifrån... Varför?
Det är märkligt hur någon man tyckt så mycket om kan göra en så sjukt illa, lämna så mycket spår och orsaka så stora skador. Jag brukar säga att det är först i efterhand man inser vad någon verkligen betytt och med endast tre stora kärlekar av ett nästan tresiffrigt antal möjligheter så rådar det ingen tvekan för mig vilka de är. Fröken J, fröken A och fröken T går till historien som de som tillsammans skurit upp samma blodiga hål i mitt hjärta som nu efter alla lagningsförsök är så trasigt och stort att allting annat bara faller rakt igenom. Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen när alla som jag älskat och låtit komma mig nära, har gjort mig så förbannat illa? Jag erbjuds nu återigen sällskap, tröst och intimitet av tjejer som andra säkert skulle "döda" för, men ändå känner jag mig fullständigt tom och helt ensam medan ingen kan begripa varför jag mår så här. Jag hade kommit så långt och jag mådde förhållandevis bra, innan hon puttade ned mig i samma hål som jag spenderat ett par år att klättra upp ifrån... Varför?
Kommentarer
Trackback
