Why so serious?
Gamla och nya bekantskaper ger tröst i olika former. Människor ur det förflutna dyker upp på nytt medan nya kontakter inleds... Det är tacksamt och välkommet som ett komplement till drogerna - mina "kära" lyckopiller. Men vart jag än är, med vem jag än är, hur trevligt det än är och hur mycket piller jag än sväljer ned, så kan det inte radera det faktum att jag har trasiga drömmar och ett stort jvla hål i mitt hjärta som inga människor eller mediciner kan laga. Ingen förstår hur det känns att ha kastat bort en så stor del av sitt liv på meningslösa tillfälliga ytliga relationer och standardfrasen "Hur är det?" får en att vilja kräkas. Svarar man med ens ett uns av sanning så blir man bara matad med flottig positivism från någon som inte har en jvla aning om vad riktig långvarig och djup depression innebär. Att inte kunna lita på någon till den graden att man stöter människor ifrån sig för att vara på säkra sidan från risken att bli sårad, är inte ett tillstånd där man direkt välkomnar hyperaktiva och abnormalt positiva människor som själva lever i en bubbla av sprudlande lyckorus. Personligen tror jag att det enda sättet att klara av att må så här, är att acceptera att man gör det och att man ingenting kan göra åt saken, ungefär som de som diagnostiseras med en kronisk sjukdom... Nej nu är det städdags, så man är redo för kvällens besök. Livet går vidare... sägs det.
