Chris-hantering

Jag hade planerat att ta ledigt ett tag från min cyniska inställning till livet och de deprimerande inlägg som postas här, men ibland bara måste man "ordbaj*a" ut saker som byggs upp inuti... Min senaste egenhändiga psykoanalys av mig själv gav mig den föga muntra slutsatsen att jag förmodligen vräker mig i lyx och dyra prylar för att döva känslor över ett misslyckat liv och flytta fokus till materiell "lycka". Som nu senast mitt nya saltvattensakvarium t.ex, som är så stort att man kan bada i det. Häftigt och snyggt - ja. Nödvändigt - inte direkt. Innerst inne finns smärtan kvar, oftast inlåst bakom rostiga dörrar av emotionellt stål, men den finns där inne likt en slemmig hårig amöba. Den skriker, stinker, fräter, gnager, klöser på väggarna och gör stundtals obeskrivligt ont. Ingenting kan i längden radera sorgen och saknaden av de få människor som betytt något när det finns så väldigt många som uppenbarligen inte gör det, hur mycket jag än önskar att de gjorde det.