Chris-hantering

Gick en promenad idag (jag vet, pensionärsvarning, men men...), och det slog mig verkligen att sommaren definitivt är slut nu. Det är inte så värst inspirerande att fylla år just denna tid på året, när den varma sommaren alltid tar sina sista andetag. Det känns nästan som man föddes i en tid av årlig återkommande "död" :p Undrar om det är därför mitt liv också, förr eller senare, alltid vänder tillbaka till denna punkt, om man nu ska fundera i vidskepliga banor. Hösten kan vara förbannat vacker, liksom vintern. Oerhört vacker, rent av. Men det kan också vara en extra tung tid att vara ensam för många människor. Få saker kan ju slå en lång höstpromenad med någon i handen, och en varsin kopp varm choklad eller te när man kommer hem. Gosh, det lät fjolligt... men dock sant. Tur jag har blivit så cynisk numera så jag också bygger styrka från ensamheten. Hellre ensam, än kompromissumgås med halvmesyrer liksom. Men kanske skulle det vara passande att skaffa den där robusta lilla fyrbente vännen nu snart, nu när man inte bara är ensam men också fullfjädrad skyddsvakt igen? Då är vi i alla fall hela 6 ben på promenad, oavsett om det är i tjänst eller ej :p Och det bästa av allt är ju att en sådan vän, aldrig vänder en ryggen.