Chris-hantering

"WOW" - det blev en ganska intressant och "givande" födelsedag på många sätt. 18 bjudna, 5 som kunde komma, haha. Men det är ju inget ovanligt när man som jag alltid är - ute bara några dagar innan. Kul att några kunde iaf. Tack för alla SMS också från er som inte kom :)

Mest "givande", var nog mailsvaret jag fick från X:et, eller vad man ska kalla mörkrets drottning egentligen. Det var ett svar som kom ganska omedelbart efter att jag var så naivt korkad att jag tillät mig själv skriva och meddelade min saknad av hennes vänskap och sällskap inför min stundande födelsedag. Jag tänkte stillsamt föreslå en fika i stan under lugna former, för att begrava yxan (ja, trots allt), men det blev inte riktigt så. Först kom ett omänskligt kallt svar som kändes som en nyslipad kirurgkniv i hjärtat där hon i stort sett för första gången förkunnade mitt fullständigt obetydliga värde i klartext. Strax därefter fick jag också ta del av den oerhört intressanta upplysningen att hon "egentligen aldrig ville ha mig", utan i stort sett "känt sig tvingad att vara med mig"... i 3 år? Och denna synnerligen intressanta upplysning kom inte ens från henne själv, utan ifrån hennes lilla före detta underbara mor. WOW, tänk att jag tydligen är så fantastiskt manipulativ så jag kan lura någon att tro att denne älskar en... i 3 år? Visste inte att jag var en sådan makalös trollkonstnär eller hypnotisör. Visste inte heller att hon och hela hennes familj hade förmågan att spela så pass äkta teater under så lång tid heller. Och vad syftet till hela denna mycket långvariga tvångsmässiga (!?) relation skulle vara, har jag ingen aning om. Men ställt till den verklighet vi gått igenom tillsammans, och hur villkorslöst jag gav henne mitt hjärta, min tillit och min själ, så är det rent makabert ofattbart att människor kan transformeras så fundamentalt.

Men anyway, jag har nu åtminstone efter all denna tid "äntligen" och slutligen "fått vad jag ville"... det vill säga, ett "svar", eller vad man nu skall kalla denna emotionella masslakt och smörgåsbord av ofattbara "sanningar". Detta duger dock för mig för att inse både det ena och det andra, om både de andra och den ena, så att säga. Och det är faktiskt helt klart bättre i alla fall, än 8 månader av tystnad och total ignorans. And actually... I feel rather good now. Bara en komplett idiot skulle spendera mer tid av sitt livs aldrig mer återkommande dagar på att sakna en så oerhört elak och kall människa, och falsk familj. Jag har i och för sig aldrig påstått mig vara särskilt smart när det gäller kvinnor. De är och förblir, trots oräkneligt antal extensiva forskningsförsök, ett olösligt mysterium och detta var utan tvekan bägaren som fick vattnet att rinna över, eller var det vattnet som fick bägaren... uhm, ja. Hur det än är så anser jag, och garanterat de flesta normala människor med mig, att det mänskliga och "normala" att göra när man avslutar en flerårig relation, är att åtminstone förklara varför man gör det. Även om man inte äger förmågan att trösta. Men endast en människa helt utan hjärta och samvete kan svika en livskamrat på detta sätt...

Men whatever, hon är inte ens värd mina tankar längre.

Borta från denna blogg är också de allra mest privata och djuplodande inläggen numera. Inte för jag låter mig skrämmas av löjligt grundlösa hot om rättsliga repressalier från ett X och dennes familj som känner sig kränkta av jobbigt nakna sanningar de funnit i denna blogg. Men snarare för jag inte vill dela mina mest personliga tankar med en så märkligt falsk familj som agerat så kärleksfullt mot både mig och mina familj, under så lång tid, när allt uppenbarligen bara varit ett spel mot os alla. Smått fantastiskt egentligen att något sådant ens kan hända! Syftet med den långa nakna historien var dock inte, som de tolkade det, att smutskasta. Utan snarare att behandla och dokumentera det största som hänt mig, på gott och ont, de djupaste känslor jag upplevt, och framför allt hur ofattbart det är när man under så lång tid tror att ens livskamrat delar dem. Frågorna om oss hopade sig från min omgivning, medan jag hade lika lite svar att ge som alla som frågade. Jag valde till slut att samla allt i en "novell" i förhoppning att det skulle hjälpa mig göra en lagerrensning i mina tankar och minnen och berätta för de som undrar. Man kan inte trampa ned en människa i skiten och förvänta sig att denne skall resa sig med ett leende, borsta av sina axlar och "gå vidare" med ett leende som om ingenting hänt. Människor har olika sätt att hantera tunga saker som sorg och ilska. Detta var mitt sätt, och det skedde naturligtvis helt anonymt för hennes del. Jag må vara sviken, arg och hämdlysten, men jag är ingen idiot.

Rent krasst för övrigt, hur många är det egentligen som läser denna blogg? Jösses, ni är ju på sin höjd 6-7 till antalet och max 2 utav er känner den "omtalade" fröken utan namn, som dessa fåtal blogginlägg handlat om i "detalj". Så slappna av. Jag skriver som sagt i första hand för mig själv. Detta är inte BlondinBellas blogg vettni, med hundratusentals läsare. "Slutet gott, allting gott" på något vis, och vi kan alla lugnt gå vidare på varsit håll med all skön djup förakt mot varandra. Den tunna röda linjen går här: ---------- och från och med nu, är denna historia ej längre en del av min verklighet, och livet kan äntligen börja igen på nytt. Tjoho... typ.
 
   *delete*