Livet är som en tärning...
Vilken jävla natt, har sovit 3-4 timmar. Tankarna maler i mig och jag blir förbannad på mig själv för min obotliga dumhet, idioti och naivism. Hur kan jag vara så dum? Jag försöker verkligen komma på anledningen till att mitt liv med kvinnor alltid tar samma vändning. De gemensamma nämnare för de fåtal jag verkligen älskat är dessa:
- Vi träffas, på Internet, genom vänner, på någon kurs, bara ute någon stans, eller vad som helst...
- Vi börjar umgås, och tycke (verkar?) uppstå...
- Jag berättar (oftast) om mina misslyckade relationer och att jag är sårbar när det gäller kärlek...
- Hon brukar säga saker som "vilka konstiga tjejer du träffat", "jag är i alla fall inte som dem", "vilka idioter", "de fattar inte vad de missat" och liknande...
- Vi inleder en relation, av något slag och i 9 fall av 10 blir det bara [:::], men ibland så händer det och jag öppnar mitt hjärta för att släppa in en trojansk häst...
- Efter en tid, kort eller lång, så säger hon saker som "Jag älskar dig", "Jag vill flytta i hos dig" eller kanske rent av "Jag vill ha barn med dig", eller liknande kärleksförklaringar...
- Därefter börjar nästa fas; sveken. Det är nu som antingen otroheten kommer, eller andra "mildare" former av svek som bortglömda löften, inställda möten eller bara allämt ett nyckfullt och föränderligt beteende som gör mig väldigt osäker på vart jag har henne. I detta fall handlar det mycket om att säga en sak och göra en annan, eller göra en sak och säga en annan, men framför allt att bestämma en sak och sedan glömma/skita i den...
- Sedan kommer min reaktion och jag blir, som vilken normal människa som helst, arg när detta händer. För vem gillar att bli lurad, sviken och ljugen för? Eller bara bortglömd? I alla fall om man har någon som helst självrespekt, så reagerar man väl? Eller?
- Nu slutar alltid historien med att jag blir kallad saker som tex; idiot, sinnessjuk, krävande, stalker, att jag förföljer, pressar, är allmänt irriterande, jobbig och att jag kväver henne. Detta kan också toppas med utbrott om att jag också gör fel, att jag inte ser eller tänker på mina egna fel, osv. Jag önskar bara jag förstod vad dessa var. Uppenbarligen har jag och Sveriges tjejer/kvinnor HELT olika uppfattning om vad det innebär att älska någon, att respektera varandra, att hålla löften, att lita på varandra och inte svika förtroenden. Och vem kan älska och respektera någon som inte har någon egen vilja, som accepterar allt utan ifrågasättande och som aldrig blir arg för något, vad som än händer? Inte jag i alla fall. Om jag sviker någons förtroende för förväntr jag mig en reaktion, men i kvinnans värld är tydligen en reaktion på ett sviket förtroende lika med att man är en idiot. Nåväl...
Denna gång stod jag där och väntade på henne, som vi hade bestämt kvällen innan, vid 15:20. I ena handen hade jag blommor, i den andra en present. Jag vet - löjligt och idiotiskt, eftersom vi bara känt varandra 1 månad, men sån är jag. Blommorna ligger nu i diket och presenten är återlämnad. Vilket blind och korkad kärlekskrank dåre jag är som trodde hon verkligen kunde älska mig när jag är så olik alla hennes vänner och hennes ex. När jag öppnar mitt hjärta för någon, de få gånger det händer, så vill jag visa att jag menar allvar. Men jag tror inte (svenska?) tjejer vill ha det så, eftersom de flesta verkar dras till killar som är våldsamma, sviker, är otrogna, osv? Anyway... 5 min senare hade hon inte kommit och hennes telefon var avstängd. Så jag ringer hennes vän, som jag träffat en gång, för att fråga om hon vet vart hon är. Vännen låter frågande och säger bara att hon åkte för över en timme sedan, varpå jag (självklart?) blir arg och passar på att fråga hur mycket som sagts om mig egentligen, varpå jag får veta att vännen är ganska ovetande om vilken roll jag spelar i denna unga kvinnas liv, som ändå matat mig med ord och meningar som de ovan. Jag var under uppfattnigen att denna goda vän visste allt om det som var "oss", men tydligen inte och vad kan jag göra mer än att bli ännu mer beviken. Känslan av att ha blivit lurad växte som en stinkande flugsvamp inuti mig, fick mig att må illa av besvikelse och jag kände mig extra idiotisk efter att jag bara några dagar innan förlät henne för en liknande situation.
Den gången försvann hon från mig sent en lördagskväll utan att höra av sig eller komma tillbaka, förrän hon dök upp mitt i natten med en historia om att hon blev "kidnappad" av sitt ex. Är det sant? Kanske... men det är förbannat svårt att veta när hon kladdat in sig själv i ett spindelnät av historier, påståenden, känslor och märkliga förklaringar till höger och vänster som är omöjligt att veta vad som är sant och vad som inte är det. Tycker verkligen hennes mor att jag är en "gud" som hon säger, eller tycker hon att jag är en alldeles för gammal jävel som borde hålla mig borta från hennes unga dotter? Har hon själv verkligen känslor för mig - eller hade - eller var jag bara sällskap i väntan på andra vänner och bekanta som just då inte fanns tillgängliga? Har hon verkligen varit singel i 2 år, trots att hon ser ut som en fotomodell och alla killar som drar och sliter i henne? Tycker hon verkligen om den återupptagna vänskapen med min granne, som bara någon vecka innan hade hotat henne? Vill hon umgås med de människor som hon innan sagt hon borde undvika? Om så är fallet, varför påstå något annat? Eller ville hon bara så gärna ha en ny vän att hon låtsades vara kär i mig för hon trodde att jag inte skulle klara av en renodlad vänskap? Handlar hennes privata blogginlägg verkligen om mig eller om någon eller något annat? Who knows... frågorna ligger som en hög tegel i min skalle, men jag kommer ALDRIG glömma hur det kändes att krama henne, att hålla om henne, att pussa och kyssa henne och se hennes tårar när hon sade "Jag älskar dig". Hur skulle jag kunna veta att min oro - min förbannade oro - var varningssignaler om att även hon var för bra för att vara sann, och inte bara påminnelser om ett tidigare liv som inte verkar vilja släppa taget om mig. Folk frågar mig ofta, "hur kommer det sig att du som träffat så många fortfarande är singel?" Tja, take a wild guess!
Jag är dock inte arg - mer ledsen och besviken, kanske mest på mig själv och mitt omdöme. Jag VILLE så gärna att hon skulle vara den rätta! Att hon skulle vara slutet på min emotinella resa. Hennes glittrande himmelsblå ögon fick mig att tro på allt hon sade och att hon menade ALLVAR om sina känslor för mig. Men jag tror jag inser och begriper nu varför vi inte kom längre än vi gjorde, och livet påminner mig ännu en gång om min roll. Antingen kan jag acceptera det, eller så kan jag fortsätta drömma om någon som älskar på samma villkor som jag. Jag har dock inte tid eller ork för mer drömmar och jag antar att det helt enkelt är som de säger - livet är som en tärning...
- Vi träffas, på Internet, genom vänner, på någon kurs, bara ute någon stans, eller vad som helst...
- Vi börjar umgås, och tycke (verkar?) uppstå...
- Jag berättar (oftast) om mina misslyckade relationer och att jag är sårbar när det gäller kärlek...
- Hon brukar säga saker som "vilka konstiga tjejer du träffat", "jag är i alla fall inte som dem", "vilka idioter", "de fattar inte vad de missat" och liknande...
- Vi inleder en relation, av något slag och i 9 fall av 10 blir det bara [:::], men ibland så händer det och jag öppnar mitt hjärta för att släppa in en trojansk häst...
- Efter en tid, kort eller lång, så säger hon saker som "Jag älskar dig", "Jag vill flytta i hos dig" eller kanske rent av "Jag vill ha barn med dig", eller liknande kärleksförklaringar...
- Därefter börjar nästa fas; sveken. Det är nu som antingen otroheten kommer, eller andra "mildare" former av svek som bortglömda löften, inställda möten eller bara allämt ett nyckfullt och föränderligt beteende som gör mig väldigt osäker på vart jag har henne. I detta fall handlar det mycket om att säga en sak och göra en annan, eller göra en sak och säga en annan, men framför allt att bestämma en sak och sedan glömma/skita i den...
- Sedan kommer min reaktion och jag blir, som vilken normal människa som helst, arg när detta händer. För vem gillar att bli lurad, sviken och ljugen för? Eller bara bortglömd? I alla fall om man har någon som helst självrespekt, så reagerar man väl? Eller?
- Nu slutar alltid historien med att jag blir kallad saker som tex; idiot, sinnessjuk, krävande, stalker, att jag förföljer, pressar, är allmänt irriterande, jobbig och att jag kväver henne. Detta kan också toppas med utbrott om att jag också gör fel, att jag inte ser eller tänker på mina egna fel, osv. Jag önskar bara jag förstod vad dessa var. Uppenbarligen har jag och Sveriges tjejer/kvinnor HELT olika uppfattning om vad det innebär att älska någon, att respektera varandra, att hålla löften, att lita på varandra och inte svika förtroenden. Och vem kan älska och respektera någon som inte har någon egen vilja, som accepterar allt utan ifrågasättande och som aldrig blir arg för något, vad som än händer? Inte jag i alla fall. Om jag sviker någons förtroende för förväntr jag mig en reaktion, men i kvinnans värld är tydligen en reaktion på ett sviket förtroende lika med att man är en idiot. Nåväl...
Denna gång stod jag där och väntade på henne, som vi hade bestämt kvällen innan, vid 15:20. I ena handen hade jag blommor, i den andra en present. Jag vet - löjligt och idiotiskt, eftersom vi bara känt varandra 1 månad, men sån är jag. Blommorna ligger nu i diket och presenten är återlämnad. Vilket blind och korkad kärlekskrank dåre jag är som trodde hon verkligen kunde älska mig när jag är så olik alla hennes vänner och hennes ex. När jag öppnar mitt hjärta för någon, de få gånger det händer, så vill jag visa att jag menar allvar. Men jag tror inte (svenska?) tjejer vill ha det så, eftersom de flesta verkar dras till killar som är våldsamma, sviker, är otrogna, osv? Anyway... 5 min senare hade hon inte kommit och hennes telefon var avstängd. Så jag ringer hennes vän, som jag träffat en gång, för att fråga om hon vet vart hon är. Vännen låter frågande och säger bara att hon åkte för över en timme sedan, varpå jag (självklart?) blir arg och passar på att fråga hur mycket som sagts om mig egentligen, varpå jag får veta att vännen är ganska ovetande om vilken roll jag spelar i denna unga kvinnas liv, som ändå matat mig med ord och meningar som de ovan. Jag var under uppfattnigen att denna goda vän visste allt om det som var "oss", men tydligen inte och vad kan jag göra mer än att bli ännu mer beviken. Känslan av att ha blivit lurad växte som en stinkande flugsvamp inuti mig, fick mig att må illa av besvikelse och jag kände mig extra idiotisk efter att jag bara några dagar innan förlät henne för en liknande situation.
Den gången försvann hon från mig sent en lördagskväll utan att höra av sig eller komma tillbaka, förrän hon dök upp mitt i natten med en historia om att hon blev "kidnappad" av sitt ex. Är det sant? Kanske... men det är förbannat svårt att veta när hon kladdat in sig själv i ett spindelnät av historier, påståenden, känslor och märkliga förklaringar till höger och vänster som är omöjligt att veta vad som är sant och vad som inte är det. Tycker verkligen hennes mor att jag är en "gud" som hon säger, eller tycker hon att jag är en alldeles för gammal jävel som borde hålla mig borta från hennes unga dotter? Har hon själv verkligen känslor för mig - eller hade - eller var jag bara sällskap i väntan på andra vänner och bekanta som just då inte fanns tillgängliga? Har hon verkligen varit singel i 2 år, trots att hon ser ut som en fotomodell och alla killar som drar och sliter i henne? Tycker hon verkligen om den återupptagna vänskapen med min granne, som bara någon vecka innan hade hotat henne? Vill hon umgås med de människor som hon innan sagt hon borde undvika? Om så är fallet, varför påstå något annat? Eller ville hon bara så gärna ha en ny vän att hon låtsades vara kär i mig för hon trodde att jag inte skulle klara av en renodlad vänskap? Handlar hennes privata blogginlägg verkligen om mig eller om någon eller något annat? Who knows... frågorna ligger som en hög tegel i min skalle, men jag kommer ALDRIG glömma hur det kändes att krama henne, att hålla om henne, att pussa och kyssa henne och se hennes tårar när hon sade "Jag älskar dig". Hur skulle jag kunna veta att min oro - min förbannade oro - var varningssignaler om att även hon var för bra för att vara sann, och inte bara påminnelser om ett tidigare liv som inte verkar vilja släppa taget om mig. Folk frågar mig ofta, "hur kommer det sig att du som träffat så många fortfarande är singel?" Tja, take a wild guess!
Jag är dock inte arg - mer ledsen och besviken, kanske mest på mig själv och mitt omdöme. Jag VILLE så gärna att hon skulle vara den rätta! Att hon skulle vara slutet på min emotinella resa. Hennes glittrande himmelsblå ögon fick mig att tro på allt hon sade och att hon menade ALLVAR om sina känslor för mig. Men jag tror jag inser och begriper nu varför vi inte kom längre än vi gjorde, och livet påminner mig ännu en gång om min roll. Antingen kan jag acceptera det, eller så kan jag fortsätta drömma om någon som älskar på samma villkor som jag. Jag har dock inte tid eller ork för mer drömmar och jag antar att det helt enkelt är som de säger - livet är som en tärning...
Kommentarer
Trackback
