De förlösande orden
"Åk hem och försök sova nu hjärtat, så ses vi i morgon igen"... sade hon till mig med sin mjuka lena alv-liknande stämma där jag satt i bredvid henne i bilen, helt tagen av magin i stunden och med en upprymd blick som flackade runt på de immiga rutorna som om jag kunde se ut. Jag försökte ta till mig de underbara förlösande orden hon just hade yppat till mig för första gången, medan ögonen fylldes av glädjetårar och min själ av lyckorus. Kan detta verkligen vara möjligt? Ska jag äntligen få en ny chans att få uppleva det som så brutalt togs ifrån mig för en par år sedan? Kan det verkligen vara min tur nu, att äntligen få vara lycklig, med någon som jag verkligen vill ha, istället för att gång på gång söka tröst och bekräftelse hos någon som bara söker detsamma? Detta negativa och vanebildande beteendemönster av emotionellt missbruk är något som jag allt för ofta tagit till i bristen på äkta kärlek.
Vi har inte känt varandra länge. Det är mycket stor ålderskillnad mellan oss. Jag har extensiv erfarenhet av alla slags förhållanden, medan hon kappt har någon alls. Hon har en brokig, otrygg och destruktiv bakgrund, medan jag vuxit upp bakom skyddande murar av familjekärlek och omtanke... Det finns en del kännbara faktum som rent principiellt och logiskt talar emot oss, definitivt. Men ändå känns det som om hon har alla de goda och viktiga bitrna från de fåtal kvinnor jag verkligen älskat, medan hon "saknar" samtliga av de egenskaper som jag så många gånger ofrivilligt fallit offer för genom min romantiska naivism. Egoism, empatilöshet, ADHD, manipulativa, narcissistiska och rent av sociopatiska personlighetsstörningar med grava yttringar av lögner och svek. För att inte tala om otrohet - alla de former av emotionella funktionshinder och egocentriska beteenden som bekräftelsetörstande tjejer kan jaga efter likt utsvultna vampyrer - ingen av dem eller deras varningsflaggor finns representerade här med ens ett fragment.
Plågsamma minnen påminner mig om en alltför lång historia av tröst genom fysisk närhet till ett lättillgängligt och attraktivt men tomt skal, medan jag sökt glömma en förlorad kärlek. Efter "A" tog livsgnistan slut och jag hade uppgivet accepterat en framtid som aldrig skulle kunna erbjuda mig något mer eller annat än just tillfälliga fysiska sällskap av emotionellt nyckfulla tjejer med "bäst före-datum". Men så hände det trots allt, helt utan föraning, en sensommardag i parken precis utanför mitt hus. En granne kommer gående i sällskap med det vackraste jag sett på mycket mycket länge och efter bara 5-10 minuters samtal var jag förlorad i hennes vänlighet, ödmjukhet och sagolika charm. Föga kunde jag ana att hon kände precis likadant och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon av hennes himmelska kaliber skulle råka komma min väg just nu, när jag behöver det som mest. Men också att jag äntligen skulle få höra någon som henne säga de magiska orden som alla människor borde få höra... "Jag älskar dig".
Hur ska jag kunna sova nu, när jag bara räknar sekunderna tills jag får vara med henne igen. Jag önskar och hoppas så innerligt att detta kunde få vara slutet på min resa genom det livslånga mysterium som kvinnor inneburit för mig. Låt henne få vara den som andra inte velat vara, trots att de fått mig att tro det så innerligt genom sina vackra lögner. Låt henne få vara pusselbiten som fattas. Låt henne få vara den rätta - jag orkar varken leta eller hoppas mer. Det är inte första gången jag träffar någon jag med lätthet skulle kunna älska för resten av mitt liv, men det är definitivt första gången jag träffar någon som inte gett mig någon som helst anledning att tvivla på att hon känner likadant. Snälla, låt inte detta bara vara ännu en dröm. Jag är trött på att resa, jag vill stanna här... där hon är.
Vi har inte känt varandra länge. Det är mycket stor ålderskillnad mellan oss. Jag har extensiv erfarenhet av alla slags förhållanden, medan hon kappt har någon alls. Hon har en brokig, otrygg och destruktiv bakgrund, medan jag vuxit upp bakom skyddande murar av familjekärlek och omtanke... Det finns en del kännbara faktum som rent principiellt och logiskt talar emot oss, definitivt. Men ändå känns det som om hon har alla de goda och viktiga bitrna från de fåtal kvinnor jag verkligen älskat, medan hon "saknar" samtliga av de egenskaper som jag så många gånger ofrivilligt fallit offer för genom min romantiska naivism. Egoism, empatilöshet, ADHD, manipulativa, narcissistiska och rent av sociopatiska personlighetsstörningar med grava yttringar av lögner och svek. För att inte tala om otrohet - alla de former av emotionella funktionshinder och egocentriska beteenden som bekräftelsetörstande tjejer kan jaga efter likt utsvultna vampyrer - ingen av dem eller deras varningsflaggor finns representerade här med ens ett fragment.
Plågsamma minnen påminner mig om en alltför lång historia av tröst genom fysisk närhet till ett lättillgängligt och attraktivt men tomt skal, medan jag sökt glömma en förlorad kärlek. Efter "A" tog livsgnistan slut och jag hade uppgivet accepterat en framtid som aldrig skulle kunna erbjuda mig något mer eller annat än just tillfälliga fysiska sällskap av emotionellt nyckfulla tjejer med "bäst före-datum". Men så hände det trots allt, helt utan föraning, en sensommardag i parken precis utanför mitt hus. En granne kommer gående i sällskap med det vackraste jag sett på mycket mycket länge och efter bara 5-10 minuters samtal var jag förlorad i hennes vänlighet, ödmjukhet och sagolika charm. Föga kunde jag ana att hon kände precis likadant och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon av hennes himmelska kaliber skulle råka komma min väg just nu, när jag behöver det som mest. Men också att jag äntligen skulle få höra någon som henne säga de magiska orden som alla människor borde få höra... "Jag älskar dig".
Hur ska jag kunna sova nu, när jag bara räknar sekunderna tills jag får vara med henne igen. Jag önskar och hoppas så innerligt att detta kunde få vara slutet på min resa genom det livslånga mysterium som kvinnor inneburit för mig. Låt henne få vara den som andra inte velat vara, trots att de fått mig att tro det så innerligt genom sina vackra lögner. Låt henne få vara pusselbiten som fattas. Låt henne få vara den rätta - jag orkar varken leta eller hoppas mer. Det är inte första gången jag träffar någon jag med lätthet skulle kunna älska för resten av mitt liv, men det är definitivt första gången jag träffar någon som inte gett mig någon som helst anledning att tvivla på att hon känner likadant. Snälla, låt inte detta bara vara ännu en dröm. Jag är trött på att resa, jag vill stanna här... där hon är.
Kommentarer
Trackback
