Min vår, din vår, vår vår?
Solen värmer sedan en par dagar för första gången på länge... Snön börjar smälta. Äntligen börjar denna istidsliknande vinter med sinnessjuk kyla ta slut. För första gången på ett halvår så kan man känna värmen mot huden när solen skiner. Sauron verkar njuta då han stannar till på snöhögarna och bröstar upp sig mot soljuset... men varför njuter inte jag? Varför känner jag bara en klibbig hinna av depression som omsluter mig konstant hur mycket jag än försöker glädjas åt små saker som detta? Varför måste jag alltid bli så golvad när jag förlorar någon som stått mig nära. Jag menar... hur många gånger kan man laga något som gått sönder? Kanske måste jag bara acceptera att livet är så här, iaf för mig, och bara hålla mig flytande. Jag vill bara inte vara ensam hela fucking jävla tiden... men när jag är med någon jag inte känner minst 90% synk med - kille som tjej, kompis/vän som flickvän - så blir jag bara besvärad och obekväm och känner mig indirekt ÄNNU mer ensam än när jag är just ensam. Så... jag isolerar mig! Am I sick or what? Den enda jag öppnat mig för på 2 år blev den som kastade ned mig i avgrunden igen. Hej o hå, bara 10 000 meter till kvar till toppen, men det är lugnt. Har ju klättrat här förr...
Jag vill bara dela saker som detta med någon... ja våren alltså. Vill inte det ska vara bara min vår - vill det ska vara vår vår... liksom. Men för det krävs åtminstone EN vän, och en vän som inte sviker eller på något sätt ändrar sig likt ett jävla trafikljus. Men, "man kan ju inte få allt" som det heter. Jag får väl vara glad för allt 6... suck. Oh well... två tim kvar på arbetspasset. Sen hem till den tomma lägenheten och prata med fiskarna i akvariet, wohoo =p
