1000 åter?
Det vimlar av kvinnor på nya arbetsplatsen och ju fler dagar jag hunnit vara där, ju oftare verkar de hälsa märkligt glatt på mig. Vore jag inte så trasig och sönderspelad som som jag är så skulle jag nästan våga tro att de flörtar, men jag utgår ifrån att det måste vara missuppfattningar från min sida. Kanske är det uniformen som gör det, eller kanske är det den falska mask av artighet, öppenhet och leenden som jag utstrålar 12 timmar om dagen. Ingen kan ju se hur jag egentligen mår och jag har blivit en mästare i att bryta ihop på min egen tid, för att sätta på samma mask nästa morgon igen för att klara av ett yrke som bygger på auktoritet. Men hur mycket piller jag än vräker i mig och hur bedövad jag än blir, så kan jag inte släppa de plågsamma tankarna och mardrömmarna om sanningen. Inte bara om henne, utan om hela mitt patetiska privatliv som jag kastat bort på alltför många lösa förbindelser. Kanske är det därför jag inte vet hur jag ska hantera alla sms från gamla sk "kks" heller. Alla erbjuder ovillkorlig fysisk närhet och tröst, men ingen kan ge det jag mest av allt behöver - vänskap och sällskap! Suck...
Om jag kunde backa tiden, skulle jag vilja gå igenom samma sak igen med henne? Rent emotionellt, självklart! Har man så oerhört svårt som jag har att få något som ens kan liknas vid känslor för någon så skriker både kropp och själ efter detta sanslöst sköna rus när det väl händer, att få tillbringa sin tid med någon man aldrig tröttnar på, vänskap och attraktion i en perfekt blandning. Men likt en missbrukare så vet jag ju också hur jag mår efteråt, när verkligenheten kommer ikapp, lögner blir till sanningar och man återigen står där ensam och undrar hur man kunde vara så dum, vilket hittills alltid varit den slutliga utgången med de få jag öppnat mitt hjärta för. Så skulle jag backa tiden och uppleva allt igen om förnuftet fick råda? Tveksamt. Hur mycket jag än saknar henne så vet jag ju nu att allt var precis så som jag var rädd för... ett spel med känslor i okänt syfte. Kanske var jag bara tröst och sällskap i väntan på drömkillen. Kanske var det bara min hund hon var ute efter. Kanske ville hon bara se hur lätt det vore att få mig att falla. Jag vet nu också hur oerhört snabbt allt egentligen kan gå när hon väl finner något hon vill ha, på riktigt. Och som det bör vara för de flesta normala människor (?) så är det tyvärr riktigt plågsamt och förnedrande att bli bortvald, utkonkurrerad och utbytt av någon annan. Det är omöjligt att inte jämföra och nedvärdera sig själv, om man är emotionellt svag som jag vill säga, speciellt om man anser att den andra personen inte ens ansträngt sig det minsta för att vinna den människa som man själv var beredd att gå runt jorden för... barfota!
Kanske var det bara *** mellan dem, kanske var det något mer. Kanske är de tillsammans nu, kanske inte. Kanske kommer hon att "städa upp" sitt liv till det bättre och bryta med alla destruktiva människor, kanske man förmodligen inte. Jag har ingen aning om någonting när det gäller henne. Varken det som varit, det som är eller det som kommer vara. Jag vet egentligen inte ens vem hon är eftersom hon inte alls var den jag trodde. Allt jag vet är att den så kallade "Ockhams rakkniv" ofast stämmer - det vill säga att den enklaste förklaringen till en mysterium oftast är den korrekta. Man skadar inte den man älskar! Svårare än så är det inte. Jag undrade konstant under alla dessa månader hur hon kunde vara så gudomligt underbar, mysig, kärleksfull och tillgiven samtidigt som hon också kunde vara så märkligt invecklad, komplicerad, kall och avståndstagande. För att inte tala om alla dessa sanslöst många brutna löften. Nu vet jag att hennes känslor var aldrig äkta, men jag kommer aldrig få veta varför hon kämpade så hårt för att övertyga mig, vilket är kärnan i de envisa tankar som driver mig till vansinne, kryddat med alla mardrömmar och osmakliga detaljrika bilder i mitt huvud om hur någon annan är intim med en människa som man inte fått en chans att ens hinna börja glömma. Jag saknar henne så jag kan kräkas av separationsångest och ensamhet, men samtidigt... vad är det jag saknar om ingenting ändå var äkta och på riktigt? Hur kan jag ödsla så mycket tankar på någon som gjort så här mot mig? Var är min självrespekt? Det hade ju ändå slutat så här, förr eller senare. En bubbla av lögner håller inte för evigt och jag är nog varken den första eller den sista som hon krossar med sin emotionella nyckfullhet. Hennes sista svek var förmodligen planerat. Hon visste att jag skulle reagera, bli arg och ta avstånd, så hon slapp göra det själv. En enkel biljett ut ur en lek som hon tröttnat på, är min gissning. Antagligen har hon redan glömt mig...
Nåväl, en dejt till helgen kanske? "Förlora en och det står dig 1000 åter!" Suck... jag vill inte ha 1000, jag vill bara ha 1! Jag kommer aldrig glömma den där regniga höstkvällen när hon såg mig i ögonen, sa de magiska orden och stal mitt hjärta bakom de immiga bilglasen. Det kändes så äkta, men... ja, det kanske är dags för mig att fokusera på verkligheten som den är, istället för att drömma om hur jag trodde och önskade att den var. Det är inte direkt första gången jag blir sviken och sårad, men det är första gången det har hänt så många gånger i en och samma relation. Men om några månader/år har jag väl kommit över detta också. Livet går vidare, oavsett om man vill eller inte.
Om jag kunde backa tiden, skulle jag vilja gå igenom samma sak igen med henne? Rent emotionellt, självklart! Har man så oerhört svårt som jag har att få något som ens kan liknas vid känslor för någon så skriker både kropp och själ efter detta sanslöst sköna rus när det väl händer, att få tillbringa sin tid med någon man aldrig tröttnar på, vänskap och attraktion i en perfekt blandning. Men likt en missbrukare så vet jag ju också hur jag mår efteråt, när verkligenheten kommer ikapp, lögner blir till sanningar och man återigen står där ensam och undrar hur man kunde vara så dum, vilket hittills alltid varit den slutliga utgången med de få jag öppnat mitt hjärta för. Så skulle jag backa tiden och uppleva allt igen om förnuftet fick råda? Tveksamt. Hur mycket jag än saknar henne så vet jag ju nu att allt var precis så som jag var rädd för... ett spel med känslor i okänt syfte. Kanske var jag bara tröst och sällskap i väntan på drömkillen. Kanske var det bara min hund hon var ute efter. Kanske ville hon bara se hur lätt det vore att få mig att falla. Jag vet nu också hur oerhört snabbt allt egentligen kan gå när hon väl finner något hon vill ha, på riktigt. Och som det bör vara för de flesta normala människor (?) så är det tyvärr riktigt plågsamt och förnedrande att bli bortvald, utkonkurrerad och utbytt av någon annan. Det är omöjligt att inte jämföra och nedvärdera sig själv, om man är emotionellt svag som jag vill säga, speciellt om man anser att den andra personen inte ens ansträngt sig det minsta för att vinna den människa som man själv var beredd att gå runt jorden för... barfota!
Kanske var det bara *** mellan dem, kanske var det något mer. Kanske är de tillsammans nu, kanske inte. Kanske kommer hon att "städa upp" sitt liv till det bättre och bryta med alla destruktiva människor, kanske man förmodligen inte. Jag har ingen aning om någonting när det gäller henne. Varken det som varit, det som är eller det som kommer vara. Jag vet egentligen inte ens vem hon är eftersom hon inte alls var den jag trodde. Allt jag vet är att den så kallade "Ockhams rakkniv" ofast stämmer - det vill säga att den enklaste förklaringen till en mysterium oftast är den korrekta. Man skadar inte den man älskar! Svårare än så är det inte. Jag undrade konstant under alla dessa månader hur hon kunde vara så gudomligt underbar, mysig, kärleksfull och tillgiven samtidigt som hon också kunde vara så märkligt invecklad, komplicerad, kall och avståndstagande. För att inte tala om alla dessa sanslöst många brutna löften. Nu vet jag att hennes känslor var aldrig äkta, men jag kommer aldrig få veta varför hon kämpade så hårt för att övertyga mig, vilket är kärnan i de envisa tankar som driver mig till vansinne, kryddat med alla mardrömmar och osmakliga detaljrika bilder i mitt huvud om hur någon annan är intim med en människa som man inte fått en chans att ens hinna börja glömma. Jag saknar henne så jag kan kräkas av separationsångest och ensamhet, men samtidigt... vad är det jag saknar om ingenting ändå var äkta och på riktigt? Hur kan jag ödsla så mycket tankar på någon som gjort så här mot mig? Var är min självrespekt? Det hade ju ändå slutat så här, förr eller senare. En bubbla av lögner håller inte för evigt och jag är nog varken den första eller den sista som hon krossar med sin emotionella nyckfullhet. Hennes sista svek var förmodligen planerat. Hon visste att jag skulle reagera, bli arg och ta avstånd, så hon slapp göra det själv. En enkel biljett ut ur en lek som hon tröttnat på, är min gissning. Antagligen har hon redan glömt mig...
Nåväl, en dejt till helgen kanske? "Förlora en och det står dig 1000 åter!" Suck... jag vill inte ha 1000, jag vill bara ha 1! Jag kommer aldrig glömma den där regniga höstkvällen när hon såg mig i ögonen, sa de magiska orden och stal mitt hjärta bakom de immiga bilglasen. Det kändes så äkta, men... ja, det kanske är dags för mig att fokusera på verkligheten som den är, istället för att drömma om hur jag trodde och önskade att den var. Det är inte direkt första gången jag blir sviken och sårad, men det är första gången det har hänt så många gånger i en och samma relation. Men om några månader/år har jag väl kommit över detta också. Livet går vidare, oavsett om man vill eller inte.
Kommentarer
Trackback
