Chris-hantering

Löven faller utanför mitt fönster. Färgerna är vackra, men hånfulla. Det blåser kyliga vindar, och för varje dag som går så känns det som det blir kallare och blåsigare, mörkare och tristare. Vintern är snart här igen. Sedan jag började arbeta som anställd igen så går livet redan som en klocka. Tick tack. Man vaknar 05.30, går upp 05.45. Duschar och byter om till uniform. Drar i sig en kopp (nej inte kaffe), packar väskan med lunchlåda och går ned till bilen. 06.20 rullar man ut på vägarna för att vara på plats 06.55. Klockan 07 skriver man in i sig i datan och nattvakten går hem. Ljuset kommer och dagen går långsamt fram med ronderingar, telefonsamtal, datarutiner, eventuella besöksinsläpp, larmåtgärder och dylika bevakningsuppgifter. Man äter lunch och man räknar timmar. Ibland händer det mycket, ibland lite och ibland inte ett endaste dugg. 12 timmar senare, klockan 19 på kvällen, när mörkret återigen fallit, så är man klar att dödstrött återvända hem igen, till en tom lägenhet vid 19.40, med tre hungriga katter. Man äter middag, ser lite på TV, kanske tränar om man orkar, kanske tar ett bad, och sedan är det dags att sova igen... och allt börjar om. I alla fall tills man är ledig en par dagar Men det börjar alltid om, förr eller senare, med samma visa och samma rutiner på samma tider, och min lägenhet är alltid lika tom. Jag önskar jag inte var så kräsen med min omgivning, men jag kan inte kompromissumgås heller. Så ensamheten har en stor plats i mitt liv, även om det är självförvållat. Livet är en klocka, och man kan inte låta bli att hoppas att innan klockan stannar för gott, så skall pendeln återigen svinga med ett betydligt gladare och mer inspirerande ljud än det gjort detta år.

Tick tack...