Narcissististen
Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist på empati. Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen vi alla bär på, känslan av att vilja vara omtyckt. Personer med denna störning utmärker sig genom krocken mellan två motsatta självbilder - den idealistiska bilden av sig själv som storslagen och grandios, gentemot känslor av skam och självhat. Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fler av följande:
Wow, tänk att jag lyckads hitta en så klockren diagnos, på mitt senaste misstag i den syndaflod av psykiskt sjuka tjejer jag träffat i mitt liv. Som en parantes måste jag säga att trots att jag är en så stark dockusåpa-hatare, så måste jag berömma den sk "Färjan-Hårkans" perfekta uttalande i tidningen om varför han är singel. "Det är så svårt att träffa någon som inte mår psykiskt dåligt. Alla mår så dåligt nu för tiden". Och det är PRECIS så det är! Jag har nästan aldrig haft en flickvän som inte mått mer eller mindre dåligt psykiskt, och då menar jag ifrån långt innan jag träffade henne. Jag är inte ful, jag är inte tråkig, jag är inte elak. Jag har inte svårt att träffa tjejer. Men ändå blir det bara fel...
Mitt ex, vars operation lyckligtvis gick bra nyligen... Jag kommer aldrig förstå hur hon kunde göra som hon gjorde mot mig, men det är trots det ofrånkomligt att efter så många år tillsammans inte minnas den hon var med värme, mer än man hatar den hon blev. Men hon mådde verkligen inte bra, och kanske är det delvis en orsak till att allt skedde på det obegripliga sättet det gjorde. Synd att det slutade så. Jag älskade verkligen att umgås med henne, innan katastrofen.
Men frågan är om inte mitt senaste misstag ändå är snäppet värre. I alla fall på kort sikt. Jag menar, vem fan skrattar hysteriskt åt någon man sårar - medvetet, som hon gjorde sista gången vi pratade. Vem gör så??? På snart 1½ år som singel, så har jag bara öppnat mitt hjärta på glänt 1 endaste jvla gång. Det som började med vänskap, blev långsamt djupare vänskap, tillit, kramar, närhet, kyssar och intimitet. I ett mycket lugnt tempo växte något fram, men trots varningssignalerna så valde jag att tänka att "kanske är det annorlunda denna gång. Kanske är hon ändå annorlunda". Men nej då fan, det var ju samma iskalla självcentrerade empatibefriade demon som alla andra, och så här lite i efterhand så skäms jag för mig själv för att jag anstängt mig att ens försöka föra en dialog med henne. Speciellt med tanke på hennes paranoida oförskämda anklagelser. Att prata med en sådan människa är alltid lönlöst och man gör bätre i att skära bort en svulst än att försöka klappa den godartad.
God damn, she played me GOOD. Och jag gick på allt. Jag var aldrig under alla månader vi kände varandra en del av hennes liv. Jag var ett redskap. Ett medel för henne att ta reda på mer om sig själv, vad hon vill, med vem hon vill det och när hon vill det. Ibland var det jag som gällde, ibland var det hennes "ex", eller vad fan han nu var egentligen. Ingen som vet. Allra minst hon. Men i 6 månader lät jag mig bli misshandlad. Stundom fick man ta del av hennes förförande charm, och stundom fick man ta del av hennes förödande påhopp, anklagalser och brutala erkännanden om vad hon kände eller inte kände. Saker som kunde ändra sig från en dag till nästa. Den ena stunden fick hon mig att känna mig som det bästa som hänt henne och vår vänskap kändes så otroligt stark. Och nästa stund så kunde hon säga vad som helst, hur mycket det än sårar. Men så länge saker sker efter hennes vilja, så kunde hon göra vad som helst, vem det än sårar och hur mycket det än skadar. Hon är en sådan människa som när hon ser något hon vill ha så tar hon det. När hon inte längre behöver något så kastar hon bort det - bara så där. No remorse - no doubt! Jag var en bricka i ett triangeldrama, och som jag sagt förut... oavsett om jag är den andre mannen, eller inte, så vinner aldrig jag i slutändan.
Man ser en förvirrad duvunge på marken. Man tar upp den, klappar den... den kuttrar och gosar in sig i din famn, ser på dig med sina underbara ögon och bara ligger där... och ditt hjärta blir så där varmt och blödigt. Sen plötsligt så... BITER DEN SKALLEN AV DIG, och spottar ut resterna på marken och flyger iväg!!! Haha va fan liksom... ja är så sjuuukt trött på alla dessa psykvrak som lyckas få mig att tro att de är annorlunda, att de har hjärta, att de vet vad de vill och att deras skitsnack inte ÄR skitsnack... *suck*
Det är framför allt EN sak jag skulle vilja veta när det gäller "Miss I"... och det är med vilken RÄTT hon tycker det är OK att beskylla en annan människa för stöld, när det helt och hållet saknas bevis. I fallet mitt ex så ville jag veta varför hon valde att lämna mig i inget annat än total tystnad. Men denna gång vill jag bara veta varför jag blir "automatiskt" anklagad för något jag inte gjort. Dessutom med tanke på mitt YRKE for fuck's sake! Om någon skulle läsa detta och undra vad fn jag pratar om så är det bara att bläddra nedåt så hittar man historien kring denna ofattbara händelse också... *suck*. Jag önskar fan det VAR jag så man i alla fall hade tjänat något på all jävla emotionell och psykisk misshandel... Jag gav, hon tog, jag fick - inget. Och var det något jag INTE gjorde, så var det att TA. Jag är inte som hon. Jag har både en själ och ett hjärta... hon har inget av det.
Nu sitter man på jobbet denna långfredag. Solen gassar och det känns verkligen att det är vår nu, igen. Men jag börjar allvarligt tröttna på att alltid komma hem till en tom lägenhet. Så what to do... Ska man ta någon random-bimbo igen bara för att slippa vara ensam? Eller ska man vänta på den där perfekta kvinnan, som ändå med stor sannolikhet kommer morpha till en fladdermus (!) innan kl slår 12? Eller vad? Jag har inga problem med att leva ensam. Jag har valt det själv, men det betyder inte att det är KUL. Vad som är KUL är att dela sin tid och sina upplevelser med en bästa vän. Det är det jag saknar. Det är det jag längtar efter... en bästa vän, inte en KK som knappt går att föra en konversation med. En tjej som är min absolut bästa vän, och livskamrat. Någon man kan lita på. Men vart FAN hittar man en som kommer utan ett bäst före datum, och utan farliga ingredienser. Vart hittar man intelligens, skönhet, självrespekt, mognad och barnasinne i samma person, totalt befriat från alla former av psykiska defekter som medför total egosim.
Look at me... bilden må vara några år gammal, men dels ser jag likadan ut och dels så hatar jag att ta bilder.. so bare with me. Jag ser lite sur ut o så, men man spyr väl ändå inte? Jag ser väl skapligt normal ut? Varför drar jag då bara till mig mestadels skit? Står det i mitt nylle "kiss here and then fuck up my life"?...
Nä, nu ska jag jobba... Life goes on. Happy Påsk :p
- Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
- Kräver stor beundran.
- Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
- Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
- Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
- Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
- Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.
Wow, tänk att jag lyckads hitta en så klockren diagnos, på mitt senaste misstag i den syndaflod av psykiskt sjuka tjejer jag träffat i mitt liv. Som en parantes måste jag säga att trots att jag är en så stark dockusåpa-hatare, så måste jag berömma den sk "Färjan-Hårkans" perfekta uttalande i tidningen om varför han är singel. "Det är så svårt att träffa någon som inte mår psykiskt dåligt. Alla mår så dåligt nu för tiden". Och det är PRECIS så det är! Jag har nästan aldrig haft en flickvän som inte mått mer eller mindre dåligt psykiskt, och då menar jag ifrån långt innan jag träffade henne. Jag är inte ful, jag är inte tråkig, jag är inte elak. Jag har inte svårt att träffa tjejer. Men ändå blir det bara fel...
Mitt ex, vars operation lyckligtvis gick bra nyligen... Jag kommer aldrig förstå hur hon kunde göra som hon gjorde mot mig, men det är trots det ofrånkomligt att efter så många år tillsammans inte minnas den hon var med värme, mer än man hatar den hon blev. Men hon mådde verkligen inte bra, och kanske är det delvis en orsak till att allt skedde på det obegripliga sättet det gjorde. Synd att det slutade så. Jag älskade verkligen att umgås med henne, innan katastrofen.
Men frågan är om inte mitt senaste misstag ändå är snäppet värre. I alla fall på kort sikt. Jag menar, vem fan skrattar hysteriskt åt någon man sårar - medvetet, som hon gjorde sista gången vi pratade. Vem gör så??? På snart 1½ år som singel, så har jag bara öppnat mitt hjärta på glänt 1 endaste jvla gång. Det som började med vänskap, blev långsamt djupare vänskap, tillit, kramar, närhet, kyssar och intimitet. I ett mycket lugnt tempo växte något fram, men trots varningssignalerna så valde jag att tänka att "kanske är det annorlunda denna gång. Kanske är hon ändå annorlunda". Men nej då fan, det var ju samma iskalla självcentrerade empatibefriade demon som alla andra, och så här lite i efterhand så skäms jag för mig själv för att jag anstängt mig att ens försöka föra en dialog med henne. Speciellt med tanke på hennes paranoida oförskämda anklagelser. Att prata med en sådan människa är alltid lönlöst och man gör bätre i att skära bort en svulst än att försöka klappa den godartad.
God damn, she played me GOOD. Och jag gick på allt. Jag var aldrig under alla månader vi kände varandra en del av hennes liv. Jag var ett redskap. Ett medel för henne att ta reda på mer om sig själv, vad hon vill, med vem hon vill det och när hon vill det. Ibland var det jag som gällde, ibland var det hennes "ex", eller vad fan han nu var egentligen. Ingen som vet. Allra minst hon. Men i 6 månader lät jag mig bli misshandlad. Stundom fick man ta del av hennes förförande charm, och stundom fick man ta del av hennes förödande påhopp, anklagalser och brutala erkännanden om vad hon kände eller inte kände. Saker som kunde ändra sig från en dag till nästa. Den ena stunden fick hon mig att känna mig som det bästa som hänt henne och vår vänskap kändes så otroligt stark. Och nästa stund så kunde hon säga vad som helst, hur mycket det än sårar. Men så länge saker sker efter hennes vilja, så kunde hon göra vad som helst, vem det än sårar och hur mycket det än skadar. Hon är en sådan människa som när hon ser något hon vill ha så tar hon det. När hon inte längre behöver något så kastar hon bort det - bara så där. No remorse - no doubt! Jag var en bricka i ett triangeldrama, och som jag sagt förut... oavsett om jag är den andre mannen, eller inte, så vinner aldrig jag i slutändan.
Man ser en förvirrad duvunge på marken. Man tar upp den, klappar den... den kuttrar och gosar in sig i din famn, ser på dig med sina underbara ögon och bara ligger där... och ditt hjärta blir så där varmt och blödigt. Sen plötsligt så... BITER DEN SKALLEN AV DIG, och spottar ut resterna på marken och flyger iväg!!! Haha va fan liksom... ja är så sjuuukt trött på alla dessa psykvrak som lyckas få mig att tro att de är annorlunda, att de har hjärta, att de vet vad de vill och att deras skitsnack inte ÄR skitsnack... *suck*
Det är framför allt EN sak jag skulle vilja veta när det gäller "Miss I"... och det är med vilken RÄTT hon tycker det är OK att beskylla en annan människa för stöld, när det helt och hållet saknas bevis. I fallet mitt ex så ville jag veta varför hon valde att lämna mig i inget annat än total tystnad. Men denna gång vill jag bara veta varför jag blir "automatiskt" anklagad för något jag inte gjort. Dessutom med tanke på mitt YRKE for fuck's sake! Om någon skulle läsa detta och undra vad fn jag pratar om så är det bara att bläddra nedåt så hittar man historien kring denna ofattbara händelse också... *suck*. Jag önskar fan det VAR jag så man i alla fall hade tjänat något på all jävla emotionell och psykisk misshandel... Jag gav, hon tog, jag fick - inget. Och var det något jag INTE gjorde, så var det att TA. Jag är inte som hon. Jag har både en själ och ett hjärta... hon har inget av det.
Nu sitter man på jobbet denna långfredag. Solen gassar och det känns verkligen att det är vår nu, igen. Men jag börjar allvarligt tröttna på att alltid komma hem till en tom lägenhet. Så what to do... Ska man ta någon random-bimbo igen bara för att slippa vara ensam? Eller ska man vänta på den där perfekta kvinnan, som ändå med stor sannolikhet kommer morpha till en fladdermus (!) innan kl slår 12? Eller vad? Jag har inga problem med att leva ensam. Jag har valt det själv, men det betyder inte att det är KUL. Vad som är KUL är att dela sin tid och sina upplevelser med en bästa vän. Det är det jag saknar. Det är det jag längtar efter... en bästa vän, inte en KK som knappt går att föra en konversation med. En tjej som är min absolut bästa vän, och livskamrat. Någon man kan lita på. Men vart FAN hittar man en som kommer utan ett bäst före datum, och utan farliga ingredienser. Vart hittar man intelligens, skönhet, självrespekt, mognad och barnasinne i samma person, totalt befriat från alla former av psykiska defekter som medför total egosim.
Look at me... bilden må vara några år gammal, men dels ser jag likadan ut och dels så hatar jag att ta bilder.. so bare with me. Jag ser lite sur ut o så, men man spyr väl ändå inte? Jag ser väl skapligt normal ut? Varför drar jag då bara till mig mestadels skit? Står det i mitt nylle "kiss here and then fuck up my life"?...
Nä, nu ska jag jobba... Life goes on. Happy Påsk :p
Kommentarer
Postat av: Millan
Vännen... Dels blir jag fascinerad av ditt sätt att skriva, du har ett fint målande språk, det har jag alltid tyck. Och intressanta vinklingar och åsikter :) Samtidigt tycker jag synd om dig. Vill bara ta dig i min famn och krama om, stryka över håret och tala om hur bra och fin du är, och faktiskt få dig att tro på det! Men mest av allt bra krama om. Tycker om dig.
Postat av: Stefan
Tja.
Tänkte bara säga fin blogg. Hoppas du hittar någon kvinna som inte har någon psykisk sjukdom. Själv så "misshandlades" jag av en borderline om du vet vad det är. Jag säger bara lycka till.
Postat av: Chris
Tack så hemskt mkt för ert stöd. Dels du Millan, min eviga "förlorade syster" typ :') Men även kul att en kille vågar yttra sig o släppa på machoidealet som alldeles för många har :) Thanks man! Stor lycka till er båda! :)
Trackback
