Relationsrealiteten
Fick en par personliga kommentarer på de senaste inläggen. Valde att inte publicera dem. De handlade båda om "vad är det som gör ditt ex så jvla speciell egentligen?". Antar att man syftar till allt som skrivits om henne. Tja... är man så obegripligt fascineradad av mitt växelvarma liv så man har streckläst min stundtals rätt dystra blogg så tror jag nog att man fattat det. Om inte så kan jag förstå att man undrar. Och då de mest djupgående och personliga berättelserna plockades ut till en "hemlig" bloggadress bakom denna, så kanske det ändå är lika bra att en gång för alla förklara varför hon för alltid kommer spöka i mitt huvud...
Det handlar till största delen om allt vi gick igenom tillsammans, och framför allt hennes tid inlåst på sjukhuset med förlorad verklighetsanknytning. Jag har aldrig någonsin upplevt en liknande situation i någon relation och när ett förhållande sätts på sin yttersta spets det sättet... då inser man verkligen hur mycket man älskar någon, oavsett vad som händer. Så tills man upplevt och gått igenom något liknande själv så tycker jag man ska hålla jvligt låg profil, and shuddefuggup! :p
Jag har gått vidare, det har jag verkligen och jag är fn stolt över det. Men minnesarkivet kommer alltid finnnas där, med alla obesvarade frågor. Även om jag så finner mig själv gift och med flera barn i framtiden. Hon kommer finnas i mina tankar så länge jag lever, hur lycklig jag än är av andra orsaker. Vissa saker glömmer man bara inte, varken det goda eller det onda, hur gammal man än blir. Det är bara så synd att det skulle sluta som det gjorde och att man kommer en dag dö utan att få reda ut och dra streck. Glömma och förlåta, och kanske även umgås som de vänner som jag hört att man kan vara även efter att en relation tagit slut. Andra lyckas - inte jag. Men men... man kan ju faktiskt gå, även när man haltar liksom. Till slut lär man sig bara att ignorera haltandet och man kan le igen. And... that's all there is to say.
God damn, jag är så djup ibland! ;p
Det handlar till största delen om allt vi gick igenom tillsammans, och framför allt hennes tid inlåst på sjukhuset med förlorad verklighetsanknytning. Jag har aldrig någonsin upplevt en liknande situation i någon relation och när ett förhållande sätts på sin yttersta spets det sättet... då inser man verkligen hur mycket man älskar någon, oavsett vad som händer. Så tills man upplevt och gått igenom något liknande själv så tycker jag man ska hålla jvligt låg profil, and shuddefuggup! :p
Jag har gått vidare, det har jag verkligen och jag är fn stolt över det. Men minnesarkivet kommer alltid finnnas där, med alla obesvarade frågor. Även om jag så finner mig själv gift och med flera barn i framtiden. Hon kommer finnas i mina tankar så länge jag lever, hur lycklig jag än är av andra orsaker. Vissa saker glömmer man bara inte, varken det goda eller det onda, hur gammal man än blir. Det är bara så synd att det skulle sluta som det gjorde och att man kommer en dag dö utan att få reda ut och dra streck. Glömma och förlåta, och kanske även umgås som de vänner som jag hört att man kan vara även efter att en relation tagit slut. Andra lyckas - inte jag. Men men... man kan ju faktiskt gå, även när man haltar liksom. Till slut lär man sig bara att ignorera haltandet och man kan le igen. And... that's all there is to say.
God damn, jag är så djup ibland! ;p
Kommentarer
Trackback
