"Man skadar inte...
...den man älskar"
"Om du bara ska vara negativ och klaga så håll dig jävligt långt borta" var det senaste jag fick från henne, i ett sms. För som vanligt så pratar vi så gott som aldrig i telefon, annat än de gånger hon sade det var ok, precis som alla de gånger hon inte ville ses med mig ute för någon hon känner kunde se oss tillsammans. Hennes omåttliga irritation, ilska och hat över att jag mår dåligt när hon undviker mig är ofattbart stor och hon kan till och med håna mig för att jag saknar henne. När hon är arg är jag inte vatten värd och ska man behålla lugnet så gör man bäst i att aldrig anmärka på någonting i hennes skiftande beteende mot mig...
För mig är kärlek ganska okomplicerat att definiera egentligen. För mig är kärlek en vilja att vara tillsammans med en annan människa så mycket som möjligt. Älskar man någon så vill man vara med den personen så ofta och så mycket man bara kan, eftersom personen gör ens liv bättre - inte sämre och man tröttnar aldrig på dennes sällskap. Hon har inte velat, eller som hon sagt, haft tid för mig på flera veckor nu medan hon umgåtts flitigt med andra. Speciellt en man som sprider rykten om att han håller på att "fixa henne" (suck). Och hon har gett mig alla möjliga anledningar till varför hon inte har tid för mig, trots att hon ändå påstått att hon älskar mig och saknar mig? Det är 24 timmar på ett dygn, så ville hon verkligen vara med mig så skulle hon vara det de stunder hon kunde. Och när hon till slut och mycket plötsligt lämnade mig så fick jag en hel drös av "förklaringar" från topplistan nämnd nedan - främst att det var för min "egen skull" naturligtvis.
Det finns också ett uttryck som heter "Man skadar inte den man älskar", vilket jag anser är helt korrekt. Det sista jag vill när jag älskar någon är att såra denne och jag kan gå till världens ände för att göra henne lycklig. Ändå har hon sårat mig så många gånger att jag tappat räkningen och allt handlar i princip om hennes återkommande kyla och förmåga att få mig att känna mig oönskad, ivägen, jobbig, krävande, till besvär och framför allt att inte räcka till - att inte kunna leva upp till hennes ideal eller önskan och dröm om hur en man skall vara. Hon får mig att känna mig fullständigt värdelös medan jag är ganska övertygad om att hon i djupet av sitt hjärta saknar andra i sitt liv, som inte ens behandlat henne väl och att jag kanske främst varit en tröst och trygghet. Något att falla tillbaka på när andra gjort henne illa. Min erfarenhet säger mig att de män som kvinnor drömmer om mest, är de män som behandlar dem sämst och det är svårt att inte få för sig att det "bästa" sättet att förlora en kvinna är att älska henne. Av alla de XX antal tjejer jag mött i mitt liv så är det dom som jag brytt mig minst om som tyckt om mig som mest (?) och de får jag har älskat är de som gjort mig riktigt illa. Så jag är väl precis lika självdestruktiv när man tänker efter och jag älskar någon som inte känner samma sak tillbaka. Kärleken är nog verkligen blind. Men visst, jag gör så gott jag kan för att "hålla mig jävligt långt borta", för det verkar vara den enda gåva jag har kvar att ge henne. Så, klick klick klick... jag trycker på den förbannade knappen hela tiden och jag gör allt jag kan för att motarbeta, minska och döda mina känslor så hon ska slippa dem.
"Om du bara ska vara negativ och klaga så håll dig jävligt långt borta" var det senaste jag fick från henne, i ett sms. För som vanligt så pratar vi så gott som aldrig i telefon, annat än de gånger hon sade det var ok, precis som alla de gånger hon inte ville ses med mig ute för någon hon känner kunde se oss tillsammans. Hennes omåttliga irritation, ilska och hat över att jag mår dåligt när hon undviker mig är ofattbart stor och hon kan till och med håna mig för att jag saknar henne. När hon är arg är jag inte vatten värd och ska man behålla lugnet så gör man bäst i att aldrig anmärka på någonting i hennes skiftande beteende mot mig...
För mig är kärlek ganska okomplicerat att definiera egentligen. För mig är kärlek en vilja att vara tillsammans med en annan människa så mycket som möjligt. Älskar man någon så vill man vara med den personen så ofta och så mycket man bara kan, eftersom personen gör ens liv bättre - inte sämre och man tröttnar aldrig på dennes sällskap. Hon har inte velat, eller som hon sagt, haft tid för mig på flera veckor nu medan hon umgåtts flitigt med andra. Speciellt en man som sprider rykten om att han håller på att "fixa henne" (suck). Och hon har gett mig alla möjliga anledningar till varför hon inte har tid för mig, trots att hon ändå påstått att hon älskar mig och saknar mig? Det är 24 timmar på ett dygn, så ville hon verkligen vara med mig så skulle hon vara det de stunder hon kunde. Och när hon till slut och mycket plötsligt lämnade mig så fick jag en hel drös av "förklaringar" från topplistan nämnd nedan - främst att det var för min "egen skull" naturligtvis.
Det finns också ett uttryck som heter "Man skadar inte den man älskar", vilket jag anser är helt korrekt. Det sista jag vill när jag älskar någon är att såra denne och jag kan gå till världens ände för att göra henne lycklig. Ändå har hon sårat mig så många gånger att jag tappat räkningen och allt handlar i princip om hennes återkommande kyla och förmåga att få mig att känna mig oönskad, ivägen, jobbig, krävande, till besvär och framför allt att inte räcka till - att inte kunna leva upp till hennes ideal eller önskan och dröm om hur en man skall vara. Hon får mig att känna mig fullständigt värdelös medan jag är ganska övertygad om att hon i djupet av sitt hjärta saknar andra i sitt liv, som inte ens behandlat henne väl och att jag kanske främst varit en tröst och trygghet. Något att falla tillbaka på när andra gjort henne illa. Min erfarenhet säger mig att de män som kvinnor drömmer om mest, är de män som behandlar dem sämst och det är svårt att inte få för sig att det "bästa" sättet att förlora en kvinna är att älska henne. Av alla de XX antal tjejer jag mött i mitt liv så är det dom som jag brytt mig minst om som tyckt om mig som mest (?) och de får jag har älskat är de som gjort mig riktigt illa. Så jag är väl precis lika självdestruktiv när man tänker efter och jag älskar någon som inte känner samma sak tillbaka. Kärleken är nog verkligen blind. Men visst, jag gör så gott jag kan för att "hålla mig jävligt långt borta", för det verkar vara den enda gåva jag har kvar att ge henne. Så, klick klick klick... jag trycker på den förbannade knappen hela tiden och jag gör allt jag kan för att motarbeta, minska och döda mina känslor så hon ska slippa dem.
Kommentarer
Trackback
