Happy X..(mas)
Då var halva julafton avklarad, och återigen går den i den förlorade kärlekens tecken X, som i X-mas. Suck! det där med att "go slow" och ta ett steg i taget blev visst inget av med. Inte heller hennes ord om att jag aldrig skulle tvivla på hennes kärlek mer, oavsett hur mycket vi bråkar. Men nu är hon borta och hennes saker med... Julen 2007 blev man lämnad av exsambon och julen 2011 var det dags igen nu. Idag på självaste julafton fick vi det det berömda slutgiltiga snacket. Det där som är sista sidan i en historia och sista spiken i en kista. Under några stressiga minuter på telefon så öppnade hon sig och erkände att hon inte älskar mig, men att det finns "känslor". Det var en viss tröst att höra mitt bland all panikångest av att ännu en gång fått alla sina drömmar krossade, även om det är en ganska klen tröst. Man kan ju ha känslor för sitt husdjur, sina möbler eller rent av sin bil också, men det får väl duga. Förhoppningsvis så har hon iaf haft lite starkare känslor innan när hon öste ömhetsbevis och närhet i alla möjliga former över mig, även om de kanske inte skulle räknas som äkta kärlek. Men jag hoppas iaf att det fanns något där mer än bara en kärlek till min hund och jag hoppas hon inte gör och säger vissa saker med lätthet, som hon gjort med mig.
Jag inser dock, precis som hon, att vi inte fungerar ihop givetvis! Det går inte att ha en relation där den ena partnern glömmer eller sviker löften gång på gång, samt skapar situationer som föder extrem svartsjuka, och när den andra partnern svarar med besvikelse och ilska så möts detta med stark aggression och hat, även om det bara är tillfälligt. I min erfarenhet så finns det alltid en orsak till hur människor agerar i olika situationer och relationer. Hon har ofta pratat om sina ex som våldsamma omogna idioter som utnyttjat henne både fysiskt och psykiskt. Trots detta är hon vän med dem och träffar dem ibland. Men när jag gör något "fel" som att svara på bortglömda eller inställda möten med besvikelse och ilska, så svarar hon alltid med ett direkt avståndstagande och extrem kyla, innan vi kanske lugnar ned oss. Jag erkänner att kärlek gör mig till en extremt svag idiot och får jag inte tillräckligt med uppmärksamhet, ömhetsbevis och trygghet så börjar jag tvivla direkt och blir jvligt jobbig med mina misstankar och osäkerhet! Detta är en ofrånkomlig skada av alltför mycket i det emotionella bagaget med flickvänner som alltid varit otrogna och lämnat mig för andra killar, hur mycket de än sagt att de älskar mig. Jag är helt enkelt van med att alla tjejer går från kille till kille och däremellan kan de få var och en att känna sig som den utvalde och drömmarnas man - det kunde iaf jag. Både med henne och andra innan henne. Men, det slutar alltid med att de tröttnar och att de försvinner, ofast i armarna på någon annan.
Denna gång handlar det om en "vän" så klart. En som hon beskrivit som en ung man som inget annat vill än att vinna sin exfru och sitt barn tillbaka, även om jag genom sunt förnuft antagit att det borde finnas ett annat intresse från hans sida också. Ibland undar jag om tjejer låtsas vara naiva och blinda, eller om de faktiskt inte begriper att 99% av alla killar vill erövra tjejer som ser bra ut. Lilla vacker är galet vacker och jag vet av erfarenhet att killar flockas runt henne som bin runt honung, så varför skulle han vara annorlunda bara för han kommer med en historia om att efterstäva en återförening med sin familj. Kanske är det så enkelt att min fd (vad det nu är) bara inte vill att jag ska flippa ut av svartsjuka innan de har funnit varandra på allvar? Svårt att veta och som vanligt kan jag bara anta - något som hon hatar. Men det är onekligen sjukt jobbigt att se, höra och känna hur lätt hon tar på detta och hur enkelt hon stänger av känslor, blir kall och återgår till ruta ett. Jag önskar så innerligt att jag var likadan...
Men ändå... de stunder jag varit säker på hennes kärek till mig så har ingenting annat varit ett problem! Varken hur ofta eller sällan vi ses eller vem hon umgås med och när, och det vet hon! Men sen kommer tyvärr alltid nya perioder där hon glömmer bort (?) vad hon lovat mig, och då försvinner all min säkerhet, trygghet och tillit direkt och ersätts av osäkerhet, avgrundsdjup svartsjuka och ångest. För ingenting kan få en att känna sig SÅ värdelös som när någon man älskar finner kärleken på annat håll. Nåväl, kanske visar det sig snart vilken relation de har egentligen, men med tanke på att hon höll mig mer eller mindre fullständigt hemlig i 3 månader så är det ingen garanti heller... suck. Själv är jag numera förpassad till "The Friend Zone" - vänskapszonen - där jag får sitta i utvisningsbåset och se på när hon går vidare i livet. Antingen det, eller ingening. Det är lite som att välja mellan att dö och att dö =/
Men samtidigt, hur kan jag egentligen förvänta mig att en så ung kvinna ska vara redo för de krav jag ställer på ett förhållande. I hennes ålder ska man festa, supa, prova sig fram med både saker och ting, och dejta killar så klart. Inte binda sig och bilda familj med någon kärlekskrank "gubbe" som mig. Nåväl, här kan man ju inte sitta en julafton. Nu får det bli fest hos gamla vänner... Merry fucking X-mas!
Jag inser dock, precis som hon, att vi inte fungerar ihop givetvis! Det går inte att ha en relation där den ena partnern glömmer eller sviker löften gång på gång, samt skapar situationer som föder extrem svartsjuka, och när den andra partnern svarar med besvikelse och ilska så möts detta med stark aggression och hat, även om det bara är tillfälligt. I min erfarenhet så finns det alltid en orsak till hur människor agerar i olika situationer och relationer. Hon har ofta pratat om sina ex som våldsamma omogna idioter som utnyttjat henne både fysiskt och psykiskt. Trots detta är hon vän med dem och träffar dem ibland. Men när jag gör något "fel" som att svara på bortglömda eller inställda möten med besvikelse och ilska, så svarar hon alltid med ett direkt avståndstagande och extrem kyla, innan vi kanske lugnar ned oss. Jag erkänner att kärlek gör mig till en extremt svag idiot och får jag inte tillräckligt med uppmärksamhet, ömhetsbevis och trygghet så börjar jag tvivla direkt och blir jvligt jobbig med mina misstankar och osäkerhet! Detta är en ofrånkomlig skada av alltför mycket i det emotionella bagaget med flickvänner som alltid varit otrogna och lämnat mig för andra killar, hur mycket de än sagt att de älskar mig. Jag är helt enkelt van med att alla tjejer går från kille till kille och däremellan kan de få var och en att känna sig som den utvalde och drömmarnas man - det kunde iaf jag. Både med henne och andra innan henne. Men, det slutar alltid med att de tröttnar och att de försvinner, ofast i armarna på någon annan.
Denna gång handlar det om en "vän" så klart. En som hon beskrivit som en ung man som inget annat vill än att vinna sin exfru och sitt barn tillbaka, även om jag genom sunt förnuft antagit att det borde finnas ett annat intresse från hans sida också. Ibland undar jag om tjejer låtsas vara naiva och blinda, eller om de faktiskt inte begriper att 99% av alla killar vill erövra tjejer som ser bra ut. Lilla vacker är galet vacker och jag vet av erfarenhet att killar flockas runt henne som bin runt honung, så varför skulle han vara annorlunda bara för han kommer med en historia om att efterstäva en återförening med sin familj. Kanske är det så enkelt att min fd (vad det nu är) bara inte vill att jag ska flippa ut av svartsjuka innan de har funnit varandra på allvar? Svårt att veta och som vanligt kan jag bara anta - något som hon hatar. Men det är onekligen sjukt jobbigt att se, höra och känna hur lätt hon tar på detta och hur enkelt hon stänger av känslor, blir kall och återgår till ruta ett. Jag önskar så innerligt att jag var likadan...
Men ändå... de stunder jag varit säker på hennes kärek till mig så har ingenting annat varit ett problem! Varken hur ofta eller sällan vi ses eller vem hon umgås med och när, och det vet hon! Men sen kommer tyvärr alltid nya perioder där hon glömmer bort (?) vad hon lovat mig, och då försvinner all min säkerhet, trygghet och tillit direkt och ersätts av osäkerhet, avgrundsdjup svartsjuka och ångest. För ingenting kan få en att känna sig SÅ värdelös som när någon man älskar finner kärleken på annat håll. Nåväl, kanske visar det sig snart vilken relation de har egentligen, men med tanke på att hon höll mig mer eller mindre fullständigt hemlig i 3 månader så är det ingen garanti heller... suck. Själv är jag numera förpassad till "The Friend Zone" - vänskapszonen - där jag får sitta i utvisningsbåset och se på när hon går vidare i livet. Antingen det, eller ingening. Det är lite som att välja mellan att dö och att dö =/
Men samtidigt, hur kan jag egentligen förvänta mig att en så ung kvinna ska vara redo för de krav jag ställer på ett förhållande. I hennes ålder ska man festa, supa, prova sig fram med både saker och ting, och dejta killar så klart. Inte binda sig och bilda familj med någon kärlekskrank "gubbe" som mig. Nåväl, här kan man ju inte sitta en julafton. Nu får det bli fest hos gamla vänner... Merry fucking X-mas!
Kommentarer
Trackback
