Chris-hantering

Det är lite lustigt faktiskt... ja faktiskt!

Vilket då? Ja mitt liv så klart... eller mitt så kallade liv. Jag vet att denna blogg är mer eller mindre trist, svart, dyster och oinspirerande domedagsprofetia från en bitter gammal jävla surkart som sett för mycket elände till så kallade personligheter. Men å andra sidan... vem fan tvingar dig att läsa den? ;)

Idag mår jag dock rätt bra, fast jag egentligen mår skit. Det känns lite som att kräkas samtidigt som man skrapar fram en vinst på Triss (kan jag tänka mig). Jag kräks för jag återigen, till slut och äntligen förstått och verkligen begripigt att jag blivit lekt med, utnyttjad och emotionellt våldtagen. Jag ser dock en vinst i den insikten. Do I make sense? Jag menar, som med mitt ex till exempel... Efter en del studier i psykologi så har jag förstått att det är fullkomligt livsfarligt att försätta någon i sådan vanmakt som hon gjorde - att dumpa mig efter 3 år utan en enda jävlaste tillstymmelse till förklaring, empati eller stöd. Jag vet nu varför jag reagerade så okontrollerbart hårt som jag gjorde. Jag vet och jag förstår allt efter konstens alla regler. Chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nytänkandefas... Allt finns där. Men utan förklaringar så letar hjärnan efter egna förklaringar och i värsta fall kan detta leda till en psykos. Det vill säga att man fastnar i någon av faserna för en längre tid och får vanföreställningar och mår bara allmänt totalt jävla SKIT! Det var tacken jag fick av henne efter våra år tillsammans... hon blev inget annat än en egoistisk, elak och totalt empatilös demon, hur mycket jag än älskade henne innan detta. Och med DEN insikten är det fan så mycket lättare att komma över någon kan jag säga. Stockholmssyndromet är definitivt inget för mig liksom.

Vad har detta då för effekt på nästa dam jag faller för. Ja hon behöver ju självklart inte ens såra mig särskilt djupt för att dessa gamla sår skall slitas upp! Och vad gör då just denna dam... som jag efter 1 år av ångest och tvivel på kärlekens existens, äntligen faller för? Ja man behöver inte gå in på detaljer kanske, men smärtan känns ju igen. Vem fan tycker om att bli behandlad som en patetisk krälande idiot som man kan ta för givet, oavsett vad man gör med eller mot denne? Ingen med självaktning antar jag, och är det något jag försöker ha trots allt, så är det självaktning. Jag tänker inte acceptera att bli behandlad som skit av någon som får en att så som en prins ena dagen och som en skabbig råtta nästa dag, innan det börjar om igen. Jag må vara en trist person ibland, med begränsad äventyrlighet och impulsivitet, men är det något jag är så är det omtänksam, kärleksfull och drömmande. Men den kärlek jag drömmer om finns inte för mig här. Efter alla misslyckade skattletningar så får jag bara upp skräp. Det skiner och blänker som FAN i början, men när man väl bestämmer sig för att börja putsa på den finaste pokalen man tror sig hitta, så är det lik förbannat samma jävla skrot i alla skattgömmor ändå. Egoistiska, elaka och förbluffande smärtsamma upplevelser förmedlade av demoner i änglakläder. Ett brustet hjärta kanske? Aha, du har redan fått ett? Jaja, men ta ett till fan, det är gratis. Varchegoooo!!!!

Ser man rent krasst till de relationer jag haft så finns det också en röd tråd. När jag är i en relation så mister jag ALLTID min dam till en annan man/kille. Det kan ta 1 månad, 6 månader, 1 år eller 3. Men det händer alltid förr eller senare. Det i sig är ju ganska "kul" bara det. Men sen kan man också väga in att när JAG är den andre mannen, då är det lik förbannat INTE jag som "vinner" i slutändan. Då går damen i fråga alltid tillbaka till den förste mannen. Vad säger det om mig? Är jag ful? Är jag fet? Luktar jag illa? Är jag kass "i sängen"? Uppenbarligen inte eftersom de ändå kommit till mig av fri vilja och kanske till och med överöst mig med värme och bekräftelse på min fantastiska förmåga att få dem att känna sig som princessor, under just "poleringsfasen" liksom. Men... sen händer det. De träffar någon annan, alternativt de går tillbaka till den andre. Fatta att man blir liiite bitter, cynisk och kall?

Jag är så FÖRBANNAT trött på att vara snäll... Vill inte vara en dörrmatta mer, eller en busshållplats, ett spa, ett motell eller en bensinstation. Jag är värd mer än så God dammit! Någonstans måste det fan finnas någon som inser det. Kanske på Mars? Har hört att man kan flytta dit typ om 50 år. Kanske kan få dela mina sista 4-5 år med ngn gammal marsian där iaf... Ja fy fan, F this shit, I'm outta here!