Chris-hantering

...is full.
Som väntat så kom reaktioner på Valentin-dagens lååånga blogginlägg... De flesta (av de få som hört av sig) har valt att maila istället för att kommentera och andra som har kommenterat har jag valt att inte publicrea då de bland annat innehåller hennes namn. SÅ dum är jag inte :p

En fråga var: "Så, har du glömt ditt ex nu då?". Dvs min ex-sambo. Självklart inte, men man älskar människor på olika sätt, inte sant? Man älskar (förhoppningsvis) sina föräldrar, familj och syskon på ett sätt, sina vänner på ett annat sätt och sina husdjur på ett sätt. Precis som man kan älska en partner på olika sätt från partner till partner. Jag kommer aldrig glömma min ex-sambo, och jag minns ännu andra fd kärlekar som om det var igår, fast det gått över 10 år eller mer. Men jag brukar säga att, för mig, så märks det först EFTER en relation exakt på vilket sätt och hur mycket jag älskat. Jag har en annan fd sambo som jag i princip aldrig tänker på, trots att vi också levde ihop i flera år. Men där var nog i ärlighetens namn det mesta av relationen baserad på attraktion (för mig) än vad det var kärlek till hennes personlighet. Vi var MYCKET olika. Det såg och kände jag först en tid efter det tog slut dock, när blindheten släpper. 

Drygt 13 år sedan tog en annan långvarig relation slut... Fram tills dess att jag träffade min ex-sambo 2005 så kan ingenting mäta sig med den gemenskap jag hade med henne. Märkligt nog hade de båda namn som började med "J". Idag är hon gift (tror jag) och har en eller två barn om jag hört rätt. Roligt för henne, och inget som stör mig alls. Men visst minns jag henne, för hon är bland det bästa jag haft i fråga om det som är viktigast av allt i en relation - personkemin. Jag är glad för hennes skull och jag hoppas hon får ett fortsatt lyckligt liv. Relationen med den senaste sambon, som större delen av denna blogg handlat om de senaste 2 åren är ännu för färsk för att se på fullt samma friska klara sätt. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände för mig själv att jag faktiskt kommit över henne och att det ändå känns bra att veta att hon har det bra. Det tog cirka 1½ år, men det gick, och det var precis DÅ, när jag började bli redo för något nytt som det hände - jag mötte fröken A. Därav det senaste, och mycket omfattande, blogginlägget om "Queen of Ice"...



Vad jag vill minnas på ålderns höst, och vad jag vill att de få som är intresserade av mitt liv skall förstå, är att jag anser att jag har förvärvat mig rätten att känna mig misslyckad, bitter och cynisk över relationer, vänskap och kärlek. Det är viktigt att förstå och påpeka att anledningen till detta inte ligger hos EN tjej/kvinna, utan i MÄNGDEN av dem alla. Det är inte EN som har gjort mig så här illa, det är vikten av alla misstag, all ångest och all sorg TILLSAMMANS. Om en boxare blir knockad i en match kanske det inte gör honom så mycket. Går han hundra matcher och blir knockad i samtliga så kanske hans självförtroende och välmående inte är det bästa?

Hela mitt liv har jag fått kämpa med dåligt självförtroende. I skolan var jag den som ingen ville dansa med på klassfesterna och jag var nästan 20 år när jag kysste en tjej för första gången. Efter varje kraschad relation så har jag känt mig misslyckad, ful och äcklig och enda sättet att få plåster på såren har varit att skaffa nytt. Nytt i MÄNGDER! Ju fler jag hade ju mer växte mitt självörtroende och för varje gång jag hade en seriös relation som misslyckades, ju större blev behovet av tröst efteråt. När jag inte hade någon var jag den fula ankungen, när jag hade någon var jag en svan. Det blev en ond cirkel som drog ned mig i ett missbruk. Det spelade ingen roll hur mycket komplimanger jag fick eller hur kär en tjej verkade vara. Jag kunde inte glömma att jag i grund o botten kände mig ful och misslyckad, konstig och annorlunda. Så jag behövde mer... Om jag hade fler tjejer och mer närhet så kanske jag kunde intala mig att jag duger? Och till slut hade jag haft så många att missbruket blev en överdos. Jag slutade föra anteckningar när jag hade passerat cirka... 50-55, på samma papper. Sen blev det post-it lappar och liknande... med säkert 10-15 till. Det är många många år och flera relationer sedan. 90% var som sagt tröst för de andra 10 procenten, varav bara 2-3% verkligen betytt något meningsfullti längden... Märk dock - jag har aldrig sårat någon, åtminstone inte vad jag vet och definitivt inte medvetet!

Men jag är inte stolt över mitt liv... Min ex-sambo var slutet på min brokiga emotionella resa och efter henne SVOR jag att ALDRIG öppna mitt hjärta för NÅGON igen förrän jag kände att jag träffat någon som inte bara är allt jag någonsin kunnat drömma om, men också någon jag kan lita på till 110%. Det spelade ingen roll hur jobbigt det var, jag gav mig F-N på att klara mig ensam och restaurera mig själv från grunden. Först DÅ skulle jag kunna ge min kärlek till någon istället för att bara ta emot tröst. Det tog mig i runda slängar 1½-2 år att bygga upp den styrka som jag vid 37 års ålder fick raserat med ett SMS eller två från fröken A. Så... du som sitter där med din sambo, barn och familj och har så mycket kärlek omkring dig så du inte vet vart du ska göra av den - SHUT UP - jag tror jag har rätt att vara precis så förbannat bitter, cynisk och less som jag är, faktiskt :p

Min svarta bok, som jag hade svurit på att inte uppdatera mer, fick ett tillägg som jag hade gett vad som helst för att inte tillföra... Jag känner mig emotionellt våldtagen.