Chris-hantering

Jag vaknar ensam, till ljudet av en knarrig radioröst... Ögonen söker sig till de röda siffrorna i mörkret... 05:30. Min kropp är i samma dvalliknande tillstånd som alltid vid denna omänskliga tidpunkt på morgonen, och hjärnan gör sitt bästa för att tvinga alla 85 kilo upp ur sängen medan kroppen bara vill ligga kvar under täcket och sova bort en stund till av detta tomma monotona liv.

Jag sträcker på mig och drar en djup suck. Tankarna börjar mala på en gång... lyckliga minnen blandas med de smärtsamma slut som alltid följt dem. Jag har svårt att koncentrera mig på vad jag borde - att komma upp och göra mig redo att möta ännu en dag. 5 minuter blir till 10 minuter. Jag fastnar i samma tankar jag hade kvällen innan, dagen innan och morgonen innan. Det finns inga svar, bara teorier, gissningar och antaganden, och de bubblar i mitt huvud likt en överkokt soppa. En sån där som rinner över kanten och bränner sig fast i plattan under.

Jag torkar världsvant och snabbt bort en liten tår i ena ögat, intalar mig själv att jag inte är ett vrak, reser mig ur sängen och viker upp persiennen. Utanför är världen lika mörk och kall som den var innan jag somnade några timmar tidigare. Jag kliver över min enda vän, som sover på golvet. Han är fyrbent, hårig och kan inte prata, men han sviker inte. En snabb dusch får mig att tillfälligt vakna till. På med boxers, långkalsonger, strumpor, skyddsbyxa, "brottarlinne", t-shirt, skjorta, slips, natotröja, bälte och jacka. När jag nu känner mig som en astronaut av alla kläder är det dags att mata odjuren. Tre katter som brölar likt zombies från Day of the Dead ska dela på 500g kattmat. Vattenskålen fylls, på med kängorna, häng på brickan på bröstet och över alltsammans - jackan. Jag ser in i lägenheten och får ångest över hur stökigt mitt hem är och tänker; "I morgon, då ska jag städa..." Med en sista titt i spegeln försöker jag återigen intala mig själv att jag är stark, att ja är macho, att jag klarar detta, att jag inte behöver någon, att kvinnor ändå bara är egoistiska svin som jag mår bättre utan, att livet är helt okej så här... "Tänk på barnen i Afrika" liksom...




Jag öppnar dörren till sovrummet där min hund knappt öppnat ögonen ännu. Han lyfter huvudet och ser på mig som jag vore dum i huvvet när jag står där 06:15 på morgonen, i min måndräkt, redo att "försvara rikets säkerhet", i min gråa bunker, i skogen, utanför det obemannade berget med servrar, dit ingen människa färdas i onödan... Vi lufsar iväg genom snön och minusgraderna till garaget, där min nyligen larmförsedda bil står och väntar. Jag förundras över hur jag också blivit tvungen att betala 5100kr bara för att minska risken att nästa f*tta som bryter sig in i min bil kommer undan. Bryta sig in kan de ju fortfarande göra, men nu har jag i alla fall en chans att hinna ned och skära av deras öron med en smörkniv, och jag försöker numera intala mig att det är värt 5100 f-ing kronor... för att andra inte kan låta bli sådant som inte är deras... När man inte har något att vara glad över, så har man i regel i alla fall något att vara upprörd över. Känslor råder det ingen brist på.

Bilen lämnar garaget och jag åker lika ensam som när jag vaknade de 2,5 milen till mörkret i Grödinge. 30 minuter senare, runt 06:58 är jag framme och löser av nattvakten. Vi talas vid i en par minuter om vad som bör sägas angående tjänsten. 07:05 är jag ensam igen och har 12 timmar framför mig innan hemgång. Med en stillsam blick låter jag ögat vandra genom skogen utanför staketet. Inte ett ljud hörs - och då menar jag inte ETT enda ljud. Man kan till och med höra när snön ramlar i små puffar från träden, 25 meter bort. Det är är verkligen knäpptyst och längre än så här från civilisationen har jag aldrig varit i en arbetssituation. Med en historia som vakt på ett 10-tal ställen liknar detta ingenting jag varit på förut. Egentlligen är det ett förhållandevis bra jobb, med mycket frihet och förmåner... men utan ett socialt liv blir det snart ett fängelse... och jag har på sin höjd 5% av vad som borde vara ett normalt genomsnittligt socialt liv.

Timmarna går sin stillsamma gång. Jag gör mina ronder och tittar till anläggningen och alla maskiner, jag svarar i telefonen de få gånger den ringer, tar emot mail och besöksanmälningar, i den lilla skara de kommer. Ibland kommer ingen hit på flera dagar, och när de väl dyker upp så ser de ändå inte mig. Jag ser dem, men de ser inte mig bakom mina skottsäkra spegelglas. Jag får till och med kommunicera genom en telefon, med folk som står 1½ meter framför mig, för att de skall höra mig. I regel händer dock ingenting... och när man inte gör något annat så kommer ofrånkomligt tankarna tillbaka. Tankarna på livet och alla de tjejer/kvinnor som funnits där. Vilka som betytt något, vilka som inte gjort det, vilka som sårat mig och vilka man knappt minns. Samma tankar som jag har varje morgon, har jag också varje dag. Det blir så när man inte har någon att prata med, om något över huvud taget.

Snön faller utanför och jag känner en blandning av beundran för hur vacker naturen är, men också ångest över att jag inte har någon att dela sådana små tankar med. Ingen ringer och jag ringer ingen. Alla vänner har flyttat, skaffat barn, gift sig, köpt hus, osv. Man växer isär, och även vänner som funnits där i närmare 20 år är numera borta, upptagna med sina egna liv. Jag känner mig som den sista människan på jorden. Alla andra har sitt, och jag har... mitt? Jag har bekanta, dvs kompisar som man träffar ibland för man har något gemensamt, som vårt filmintresse. Man ses, köper/äter mat, knaprar kanske lite godis och ser en film eller två. Sen skiljs man åt igen. Eller så pratar man passionerat en stund om de få triviala intressen man har gemensamt. Men... det är skillnad på kompisar och vänner. En sann och nära VÄN är för mig någon man aldrig tröttnar på. Någon som aldrig tröttnar på dig. Någon som man kan och TÖRS vara sig själv med. Man kanske inte är spegelbilder av varandra, men man kompletterar varandra och man mår bra i varandras sällskap. Man ger energi och man FÅR energi... man TAR den inte. Man kan prata om vad som helst, tråkiga saker såväl som roliga saker. Man finns där och stöttar varandra och gör livet lite enklare när det är som värst. Man hjälper varandra att skingra tankar och skratta när man egentligen inte orkar. Man delar glädje OCH sorg och man söker lösa eventuella problem ihop. DET är en sann vän och någon sådan finns inte längre i mitt liv...




Jag är hemma igen runt 20:30. Hunden är rastad och dagen är snart över. Lägenheten är lika tom, tyst och ovälkomnande som den var när jag lämnade den 14 timmar tidigare. Det finns ingen som hälsar på mig och är glad för jag kommit hem. Det finns ingen som vill höra hur min dag varit eller som kan berätta om sin. Det finns ingen att laga mat med eller till, så ut ur kylen kommer på sin höjd en blodpudding eller falukorv. Kanske några köttbullar och lite snabbmakaroner... men alltför ofta blir det en fryspizza som smakar som modellera. Jag slår på TVn och inbillar mig att det ska kompensera för mänskligt sällskap. Jag äter min degiga pizza som egentligen mer ser ut som en överkörd spya, zappar på TVn och undrar hur det kunde bli så här. Samma fråga som jag ställer mig varje kväll. Kvällarna och dagarna är exakt likadana, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Det enda som skiljer är när jag lägger mig, och när jag går upp. Om jag sedan är ensam en hel dag i Huddinge eller i Grödinge... det är inte så stor skillnad mer än att det ena är ett centrum och det andra är skogen.

Jag känner hur magen gnäller över den fantasilösa maten, hur hjärtat slår ojämt och hur blodtrycket leker Let's Dance medan stressnivån står som en dirigent och viftar med armarna. Jag tänker på att jag snart är 40 (!!!) år gammal, men ändå inte är ens i NÄRHETEN av att bilda familj. Jag tänker på hur jag haft fler tjejer än alla mina vänner, kompisar och bekanta tillsammans, men att jag är snart den ENDA som står utan partner. Det finns gamla kompisar ur mitt förflutna, som man växte upp med och tänkte "han... ojoj, han lär nog få svårt att hitta någon". Samme person har nu kanske hus, fru och barn. Vad har jag? En ARMÉ av korta ytliga förbindelser och några längre misslyckade relationer där jag ALLTID blivit lämnad utan ett endaste ord som förklaring... Jag har miljoner teorier om vad som är fel på mig - varför ingen kan älska mig - men jag har inte ETT enda svar. Ingen har någonsin förklarat för mig varför de inte vill ha mig. De flesta är bara arga, de säger att jag borde veta, att de hatar mig och att de inte vill ha med mig att göra mer. Samtliga har de innan förkunnat sin kärlek till mig 10-falt mer än jag gjort till dem. Är det det som är felet? Är jag seg? För försiktig? För feg? För tråkig? För snäll, för elak? Eller är jag för lång, för kort, för ljus, för mjuk, för hård... ? Har vi för lite sex? För mycket sex? Har jag fel intressen? Säger jag fel saker? Bryr jag mig för mycket... eller för lite? Klämmer jag fel på kaviartuben??? Vad är det för FEL på mig? Något måste det ju vara eftersom alla vill leka, men ingen vill stanna?




Jag har nu varit hemma i cirka 3½ timme och klockan är redan förbi den där punkten när man borde sova. Men... jag stannar uppe ett tag till, bara för att "fira" att jag överlevt ännu en dag. Jag ser inte alls fram emot morgonen, när jag vet att jag kommer vakna till samma helvete som jag somnat ifrån kvällen innan. Av ren överlevnadsinstinkt så tvingar jag mig själv att borsta tänderna, byta om, stänga av TVn och krypa ned i samma jvla stora tomma säng som jag i morse klev upp ur. Jag har på hela dagen knappt yttrat ett enda ord till en levande själ.

Jag tänker nu på henne igen... Jag tänker på allt hon sade under vår korta tid tillsammans. Hur hon kom in i mitt liv, PRECIS när jag börjat finna styrkan att leva igen. PRECIS när jag börjat komma över min ex-sambo och att leva utan henne. Hur hon lyssnade på mina historier om mina ex och hur hon såg på mig med sina mjuka ängalika ögon medan jag förklarade att jag inte vågar rusa in i någon relation med huvudet före, SPECIELLT inte när det finns barn med i bilden, som hennes son. Jag tänker på hur hon påpekade att mina föräldrar skulle bli de bästa svärföräldrar en kvinna någonsin kunde önska, hur hon lät mig träffa hennes son så mycket att jag utvecklade faderskänslor för honom som växte för varje gång jag såg honom. Hur hon kunde ta min hand i sin, fast jag egentligen inte vågade, hur hon lade sitt huvud på mitt bröst när vi skulle sova och fick mig att känna mig som om någon lindande in min trasiga själ i bommul och strök salva på alla mina sår. Hur hon bet sig i tungan när hon log emot mig med finurlig blick. Hur hon förförde mig på sätt likt ingen annan gjort så länge jag kan minnas och fick mig att rysa av välbehag bara av att se henne. Hur hon sade att hon älskade mig och hur hon tog hand om min hund som om han vore hennes egen! Hon fyllde så många tomrum i mitt liv och hon fick mig att långsamt läka, att sakta våga tro på framtiden igen, att öppna mitt hjärta och tillåta mig själv att älska igen... Hon fick mig att leva genom att bara FINNAS där när jag behövde någon som mest. Jag är en sådan tragisk människa som anser att man är aldrig rik, oavsett hur mycket man har, förrän man har någon att dela allt med. Hon fick mig att tro och lita på att hon var den som skulle vända trenden och aldrig svika. Det tog tid, men mina känslor kom till slut fullt ut, utan hämningar och kontroll. Hon var inte längre bara bland det vackraste jag sett - hon var den jag ville satsa resten av mitt liv på och jag skäms när jag tänker på att jag var så förblindad av kärlek att jag till och med kikade på möjligheten att fria till henne... något jag ALDRIG gjort förut.

DÅ... bara dagar senare, så lämnar hon mig. Den människa som under 4 månader gjort min sommar till den bästa på flera år, den som vaggat mig in i en tro att hon skall vårda mitt hjärta och alltid finnas där som min vän no matter what - hon sticker kniven i det hjärta som PRECIS hunnit läka under en process som tagit 1½ år... och därpå blir HON arg (!!!???) när jag förkunnar min besvikelse och anklagar henne för att ha ljugit om sina känslor och intensioner, och lekt med mig. Hon ringde varje dag innan detta, hon messade morgon, middag och kväll, vi sågs så gott som jämt, hon öste sin kärlek över mig och jag öppnade mig mer och mer i rädsla av att förlora vad som kan ha varit det bästa som någonsin kommer hända mig. Vi hade mer gemensamt än jag någonsin haft med någon annan och jag måste backa minst 13 år innan jag hittar något liknande ur min historia där SÅ mycket faktorer klaffade så bra. Jag älskade min ex-sambo djupt, men vi hade en del faktorer som var grova missanpassningar... bland annat åldern. Men i detta fall stämde allt så bra... Det fanns ingenting hos henne som jag inte tyckte om och ingenting som jag önskat ändra på. Hon hade rätt ålder, rätt intressen, rätt livserfarenhet och rätt personlighet - för att matcha mig till mer än 95%. Hon hade en sund inställning till livet, hon var oerhört ambitiös, omtänksam och omhändertagande - så som jag gärna vill tro att jag själv är. Hon var en underbar vän, sagolik partner och en fantastisk mamma till sin son. Hon charmade allt och alla, vart vi än var, och jag var så stolt över att hon valt just mig, av alla vrak hon hade kunnat fiska upp. Hon fick allt annat att blekna och mitt vardagliga liv att kännas meningsfullt igen. Men... som allt annat så var det bara tillfälligt, och jag var återigen ensam, hur overkligt och ofattbart det än kändes.




Klockan har nu passerat 01 och jag börjat bli stressad över bristen på sömn. Men tankarna lämnar inte mitt huvud, lika lite nu som någon annan tid på dygnet... Varför blev hon så arg över att jag blev arg? Varför var det så lätt för henne att stänga av sina känslor, att putta bort mig och att ångra sig, och varför kunde hon inte förklara för mig hur hon tänker? Varför ger man så mycket kärlek till någon som behöver det så mycket som jag, om man inte haft för avsikt att stanna? Hon visste hur sårad jag var sedan tidigare, och ändå gjorde hon så här? Det verkade vara lika lätt att dra sig ur vår relation som det var för henne att påbörja den. Vad ville hon egentligen med mig från början? Hon sade vid ett tillfälle att "jag har lätt för att tycka om folk och att visa det"... Jaha ja... man tackar. Själv har jag svårt för att tycka om och svårt för att visa det. Guess why!? Hon behöver ju inte vara ensam. Hon kan få vem hon vill, när hon vill, hur hon vill och vart hon vill. Det kan inte jag... Någon som hon behöver inte veta hur det känns att vara ensam, eller att vara så kräsen med sin omgivning att man isolerar sig, trots sin ensamhet. Moment 22 är mitt öde.

Jag tänker på tiden efteråt, hur vi efter några veckor av hårda ord - via sms naturligtvis, då hon som alla andra kvinnor vägrar prata öga mot öga - kommer fram till en "lösning". Vi kommer överens om att försöka vara vänner - den där klassikern som ALDRIG fungerat för mig. Men för en gångs skull så ville jag verkligen försöka. Livet är för mig inget spel där man byter spelmarker så fort någon spelar dåligt. Man pratar om problemen och LÖSER dem, men jag har ALDRIG träffat en kvinna som VILL lösa problem. Alla mina relationer har slutat där första grälet tar vid, oavsett vad som förorsakat det. Inte ens när jag torde ha RÄTT att bi arg, så får jag det utrymmet. Då är jag bara en idiot som förtjänar allt. Men, då hon och hennes son var det enda som hade betytt något i mitt liv på så oerhört länge, så köpte jag läget...




Klockan är nästan 2 på natten när jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på något alls. Att rensa huvudet och bara somna. Men jag hör alla hennes lovord... hur hon lät tiden gå, medan jag väntade på henne. Veckorna blev till månder. Hon pratade om film, tv-spel, middagar, massage, bowling, biljard och hundpromenader, men inget av detta hände trots att vi bodde 400 meter från varandra, i en lägenhet dit jag hjälpte henne flytta under sommaren när vi träffades. Hon lät mig vänta i 6 månader, medan hon var upptagen med annat, och när hon slutligen i januari flyttade återigen, denna gång till en annan kommun, så meddelar hon mig en kväll, via SMS givetvis, att hennes "liv ser annorlunda ut nu", och att "vi nog inte bör ha mer kontakt"! bara så där... POFF, så var det sista jag hade kvar av henne borta. Det var nu ANDRA gången hon svek mig, och jag stod HELT utan verklighetsanknytning. Det var jobbigt att förlora hennes kärlek, men att förlora hennes RESPEKT - det går knappt att beskriva. Allt kändes som en mardröm och jag väntade bara på att vakna. Panikångest blandades med ett svart hat och hämndbegär. Samma känsla av chock, separationsångest och depression sköjde över mig på samma sätt som det gjort alldeles för många gånger i mitt liv nu, och plötsligt var allt tillbaka på ruta 1. Jag hade INGENTING och jag såg framför mig nya år av mörker när jag försöker klättra upp ur den avgrund som jag kastats ned i så många gånger nu.

Jag kände mig kränkt, sviken, lurad och bortspelad... nu som så många gånger förr. Jag kommer ihåg varenda ord jag sade i ilska och hur hon återigen svarade med OERHÖRD aggression, som om man är en IDIOT för man inte vill bli behandlad som en leksak! Som om man ska lägga sig ned o dö utan protest... vända andra kinden till. Som om man inte har den minsta rätt att bli arg när man blir sviken. Jag krävde en förklaring... och jag fick till slut något som lät: "Okända människor kommer fram till mig och frågar saker som DU sagt, då lackar jag ur". Det var allt jag fick innan alla "lämna mig ifred nu", "lägg ned", "glöm mig och gå vidare" etc. Det avrundades slutligen med att hon hatar mig och att jag toppar hennes hatlista för all framtid. Great! När man begår ett brott så får man i regel ett straff. Jag ser inte riktigt rimligheten i att jag skall få ett livstidsstraff för att jag tydligen har sagt något i ilska till någon ovidkommande obetydlig idiot till person som inte ens känner henne, och som har det osedvanligt dåliga omdömet att söka upp henne och berätta om något jag sagt när jag varit upprörd. Inte konstigt att folk frågar om henne när de såg oss ihop varje dag. Det var inte JAG som ville hålla handen jämt redan från början i vår relation... Om jag gör någon illa så skäms jag och ber om förlåtelse. När kvinnor gör mig illa så ska jag bara hålla käft och "vara mogen nog att acceptera att livet förändras" som hon så enkelt summerade det. Jag har inget minne alls av att jag skulle ha sagt något till någon som kunde härledas direkt till henne som person. Eller... så ville hon bara snabbt bli av med mig för att hon inte längre hade något behov av mig. Min energikälla var kanske tom? Kanske hade hon bara hittat nya vänner, nya killar och nya leksaker så jag var ivägen? Eller... så har en fjäder blivit en höna. Jag beundrar i alla fall nästan människor som kan ta så lätt på relationer som de framställt som så viktiga.




Jag tänker på alla kvinnor jag träffat... Jag minns inte deras namn, men jag minns deras ansikten och deras ord. En del lovade mig allt, andra lovande mig inget. En del stannade länge, andra stannade bara en stund. Men alla är dem nu bara minnen ur mitt förflutna. Tillfälliga stopp på resan genom livet. 90% av dem har varit tröst för 10% av de andra. Av dessa är det en försvinnande liten mängd som jag verkligen älskat i ordets sanna betydelse. Man kan bestiga många berg, men det är få som når upp över molnen liksom. Att vara attraherad och förälskad i någon är inte samma sak som att älska. Jag har haft tur att födas i en trygg familj med kärleksfulla underbara föräldrar, men mitt liv med det motsatta könet har bara varit en rad av misstag, felbedömningar, chansningar och framför allt - tröst. De få som verkligen har betytt något för mig i långa loppet är också naturligtvis de som sårat mig mest. I regel har de också besvarat kritik med ohämmad aggression och fientlighet, och varje gång jag varit sårad har jag sökt tröst hos andra. Det har nu gått så långt att det inte längre fungerar, utan ger istället motsatt effekt. Ju fler jag träffar, desto mer värdelös känner jag mig.

Jag blir sååå less när jag matas med samma klyschor överallt. "Mist en och det står dig 1000 åter", "Det finns fler fiskar i havet", "Hon är inte den enda". "Häng inte upp dig på det", "Låt inte detta tynga ned dig", "Du är värd bättre", "Ta dig i kragen", "Det finns andra", osv... Jag vet att folk i regel menar väl, men oftast kommer detta från människor som själva har någon sedan många många år, som själva slipper leva i ett osynligt fängelse, som inte vet hur det känns att ha haft så många men ännu inte den rätta. Folk säger "ödsla inte din energi på de som inte förtjänar det". Men vem förtjänar det då? De som verkar vara en bra vän eller den som har varit en bra vän? Alla kan ju uppenbarligen svika och glömma, när som helst. Varför kan andra vara vän med ex, men inte jag? Inte ens när jag försöker så självuppoffrande som jag kan. Jag tror på förlåtelse och försoning, men det verkar ingen annan göra. Jag är ju ett levande bevis på att om man alltid skall ta avstånd från de som man kommer i konflikt med, så kommer man till slut få stå ensam kvar... och jag är så förbannat trött på att starta nya relationer och ta farväl av gamla. Jag blir sällan kär och när jag älskar så gör jag det inte för stunden. Om jag kan förlåta, varför kan inte dom det? Varför är det rå LÄTT för kvinnor att älska, hata och glömma? Förmodligen för att kvinnor av idag VET att de inte behöver satsa allt på ett kort... de kan bara skaffa en ny man, när de känner för det, för män kommer alltid vara slavar under kvinnans charm.



Detta kan ha varit mina föräldrars sista chans att få se mig lycklig. Om inte med en partner, fru eller familj, så åtminstone med en bästa vän. Jag ville så gärna att de skulle få se mig må bra. Men hon kunde inte låta bli att charma oss alla, förföra mina sinnen och lämna mig lika lätt som hon fann mig. Hon var den första som fick mig att vilja leva igen på väldigt länge och jag saknar henne 24/7, men vad tjänar det till... lika lite som jag kan göra något åt det. Det är bara att börja om från början igen och acceptera sitt öde - hon bryr sig inte ett skit om de vrakspillror hon lämnar efter sig... precis som en äkta narcissist. Jag minns när vi var nybekanta, ganska kort efter vår första dejt på Valborgsmässoafton, hur hon brukade referera till sina ex som ganska misslyckade, skumma, elaka och falska individer som hade gjort henne illa på diverse klassiskt manér... bland annat otrohet naturligtvis, men också andra mer eller mindre ofattbara saker. Jag tänkte redan då att bara tanken på att någon man skulle vara otrogen mot henne verkade lika troligt som att någon skulle lämna en middag på Cafe Opera för att gå till en korvkiosk. Hon beskrev några av dem och visade även bilder på en del varvid jag också förundrades över varför någon kvinna skulle välja bort en man som en av dessa ståtliga vältränade före-dettingar, som dessutom beskrevs av henne som mycket snäll och omtänksam. Han hade tydligen till och med friat till henne... Redan nu ringde varningsklockor... larmsignaler som sade att något måste vara fel med hennes inställning till relationer och män, men jag var ändå som förblindad av hennes värme gentemot mig och hur hon fick mig att känna mig utvald, älskad, omyckt och BEHÖVD. Jag borde ha vetat bättre. Speciellt när hon vid flera tillfällen refererade till sig själv som "Queen of Ice". Jag skrattade mest då, eftersom hon för mig var varmare och mer kärleksfull än någon jag någonsin mött. Men numera känner jag mig som en idiot... hon gav mig ju egentligen redan då ganska klara indikationer på att hon är en player. Kanske ofrivillig sådan förvisso, men ofrivillig eller inte - det gör PRECIS lika ont att bli sviken av någon man gett sitt hjärta, sin tillit och sina drömmar när man redan är så trasig som jag...

Jag tror inte längre på kärlek som något heligt, vackert och evigt. Det är bara en fantasi och en dröm skapad av fiktion i romaner och på film. I verkligheten förlåter man inte, man förstår inte... man bråkar, hatar och skiljs åt, och man skaffar nytt. NYTT NYTT NYTT... det är det som gäller. Laga inte. Kasta, släng, hata och glöm! Det finns nytt... nytt, nytt, nytt! Kärlek är en tillfällig relation baserad på ett bäst-före-datum med okänd utgång. Men för eller senare tar det alltid slut - alltid. Vad är det då egentligen för vits med allt? Livet har lärt mig att många kvinnor bär på anlag av sociopati och narcissism, och folk undrar varför jag är singel? Kanske borde jag lyssna på mina manliga bekanta som tycker jag ska vara glad för all "pussy" jag fått genom åren? Kanske ska jag acceptera att mitt liv mer liknar Hugh Hefners än filmhjältens som rider iväg i solnedgången med prinsessan? Men jag vill inte ha alla "de 1000 som står dig åter", jag vill bara ha EN. Jag vill åldras med någon jag älskar, som älskar mig tillbaka... That's all.




Klockan är 02:30 och jag känner mig tom på kraft när min kropp till slut tvingar mig att somna. Jag vet att jag kommer vakna i samma tomma säng, med samma tankar, samma ångest och samma ensamhet. Dag ut och dag in... Jag vet också att jag - förr eller senare - kommer träffa någon igen, men hur - HUR - ska jag kunna lita på henne och hennes ord? Och när? Är det när hon sagt att hon älskar mig första gången, eller hundrade gången? Är det efter 4 månader eller efter 3 år? Varför ska jag gå in i en ny relation när jag måste öppna mitt hjärta för att göra det? Varför ska jag göra mig sårbar när jag inte längre har plats för fler sår? Varför säger folk att de älskar, när det bara är ord? Varför lovar människor saker när löften är tomma? Varför tog hon luften från mina vingar, när allt jag ville var att ha en VÄN som inte sviker. Varför hatar HON MIG när det är JAG som blivit sviken? Varför måste hon odla hat om JAG kan förlåta HENNE? Varför var hon tvungen att göra mig så illa, när det krävdes så lite att göra mig glad? Vad är det som gör hennes liv så mycket bättre av att mitt är sämre? Mår hon bra av att jag mår dåligt? Varför kan jag inte bara sluta tänka, sluta känna och sluta bry mig... Jag vill vara som dom - utan skuld, utan ånger, samvete, empati och känslor. Jag vill inte vara jag mer. Det räcker nu.

I morgon är en ny dag. Undrar vad den för med sig? Oh yes... that! Men jaja, jag vet.. jag ska rycka upp mig, spotta i nävarna, va glad för allt jag har, omfamna livet och ta nya tag. Jag vet...