The Player & The Gamer
Kan bli ett passande par? Mer passande än The Player and The Loser, antar jag...
Det känns ganska B att inte kunna handla i sin "favoritbutik" mer, spelnörd som man är. Hennes emotionella sprängradie når ju lite överallt har jag förstått med ett gråtande ex lite här och var, och tydligen har hon hookat upp med killen i spelbutiken nu... Hon kan få vilken jvla snubbe hon vill med sin magiska charm och bländande leende, men hon var tvungen att ragga upp någon som jobbar JUST PRECIS där jag handlar? Men jaja, det angår väl inte mig så klart! Jag är ju bara ett patetiskt "ex"... om ens det - man är väl inte ett par bara för man säger att man älskar antar jag. Men om jag hade varit henne så hade jag garanterat gått någon annan stans och skaffat fresh meat. Känns bara så förbannat onödigt när hon vet att jag handlar där och halvt om halvt känner killen. Hade till och med tänkt bjuda hem honom och hans kollega på en grabbig spel- och filmkväll framöver. Det känns ju ganska oaktuellt nu... Tur man har SÅ mycket vänner så det inte gör något... Fuck!
Köpte Guitar Hero i somras, delvis för hennes/vår skull, och det råkade vara av just honom. Och just han var också den enda som jag officiellt sett råkade referera till henne som min flickvän inför, när vi dejtade. På den tiden tyckte hon det var gulligt så klart och gav mig ett "naaw, men älskling då, sa du det? Va glad jag blir". Pffft, eller hur! Men "livet förändras och jag är mogen nog att acceptera det" som hon sade nu i sin smått sociopatiska inställning till relationer och kärlek. Ja jävlar, det är fantastiskt. Om man skulle fiska vithaj så behöver man nog bara doppa min stortå i Atlanten så kommer varenda hajjävel att simma i ringar runt mig! Har inte spelat Guitar Hero EN enda gång sedan hon försvann, trots att det är skitkul. Hon har dödat min livslust på alla plan. Jag kan inte dejta för jag litar inte på kvinnor, jag kan inte ha s*x för jag dejtar inte, jag kan inte ha vänner för jag är så deprimerad, och jag kan inte umgås med någon för jag har inga vänner. Jag har så många Moment 22 i mitt liv att jag får nog kalla det Moment 222...
Var inne härom veckan och pratade om bland annat just det spelet och att jag ska sälja trummorna eftersom bara "mitt ex" spelade på dem. Konstigt att det då kommer fram liksom... han såg lite obekväm ut när han nämnde hennes namn: "Du menar ********?" varpå jag fick en chock och förra veckans frukost kom och hälsa på i halsgropen. Men det kvittar nog när man är en narcissist som hon, utan hänsyn till någon annans känslor. På sätt och vis beundrar jag nästan hennes ondska... Den är så ren, så koncentrerad och så obeveklig. Den för henne genom livet och forcerar alla hinder med full kraft utan en tanke på vem, vad och vilka den skadar. Jag önskar så innerligt att jag var likadan. I'm such an IDIOT som inte lyssnade på mig själv och behöll mina dörrar stängda. Släpper man en gång vampyren över sin tröskel så är det ju kört liksom. Men, jag gluttade på mitt hjärtas dörr och in kommer 14 kg sprängdeg och mitt hjärta hänger nu likt spaghetti carbonara från väggar och tak.
Jaja, jag får väl köpa mina spel någon annan stans i fortsättningen än i butiken som ligger 5 min från min dörr... inte mer med det. Jag tänker i alla fall inte stå och deala med en potentiell buksvåger liksom, även om de nu "bara är vänner" som det brukar heta. Jag vet vilken makt hon har över alla killar och män. Iofs kvittar det, för det är inte det som är grejen. Det är hennes utlovade men bortblåsta VÄNSKAP och saknaden efter glädjen hon och hennes son gav både mig och min familj som smärtar mest, inte hennes uttorkade kärlek. Men allt är ju ändå åt helvete så vad gör ett problem extra... I guess.
I morrn är första dagen av en vecka med 72 timmar arbete - ensam. Stimulerande tanke! Jag älskar mitt liv, som en eremit i min grotta i skogen. Jag kanske borde söka jobb på ett tivoli så man får träffa folk? Gröna Lund kanske? Hm nej det går ju inte, hon jobbar ju tvärs över gatan, hah...
Det känns ganska B att inte kunna handla i sin "favoritbutik" mer, spelnörd som man är. Hennes emotionella sprängradie når ju lite överallt har jag förstått med ett gråtande ex lite här och var, och tydligen har hon hookat upp med killen i spelbutiken nu... Hon kan få vilken jvla snubbe hon vill med sin magiska charm och bländande leende, men hon var tvungen att ragga upp någon som jobbar JUST PRECIS där jag handlar? Men jaja, det angår väl inte mig så klart! Jag är ju bara ett patetiskt "ex"... om ens det - man är väl inte ett par bara för man säger att man älskar antar jag. Men om jag hade varit henne så hade jag garanterat gått någon annan stans och skaffat fresh meat. Känns bara så förbannat onödigt när hon vet att jag handlar där och halvt om halvt känner killen. Hade till och med tänkt bjuda hem honom och hans kollega på en grabbig spel- och filmkväll framöver. Det känns ju ganska oaktuellt nu... Tur man har SÅ mycket vänner så det inte gör något... Fuck!
Köpte Guitar Hero i somras, delvis för hennes/vår skull, och det råkade vara av just honom. Och just han var också den enda som jag officiellt sett råkade referera till henne som min flickvän inför, när vi dejtade. På den tiden tyckte hon det var gulligt så klart och gav mig ett "naaw, men älskling då, sa du det? Va glad jag blir". Pffft, eller hur! Men "livet förändras och jag är mogen nog att acceptera det" som hon sade nu i sin smått sociopatiska inställning till relationer och kärlek. Ja jävlar, det är fantastiskt. Om man skulle fiska vithaj så behöver man nog bara doppa min stortå i Atlanten så kommer varenda hajjävel att simma i ringar runt mig! Har inte spelat Guitar Hero EN enda gång sedan hon försvann, trots att det är skitkul. Hon har dödat min livslust på alla plan. Jag kan inte dejta för jag litar inte på kvinnor, jag kan inte ha s*x för jag dejtar inte, jag kan inte ha vänner för jag är så deprimerad, och jag kan inte umgås med någon för jag har inga vänner. Jag har så många Moment 22 i mitt liv att jag får nog kalla det Moment 222...
Var inne härom veckan och pratade om bland annat just det spelet och att jag ska sälja trummorna eftersom bara "mitt ex" spelade på dem. Konstigt att det då kommer fram liksom... han såg lite obekväm ut när han nämnde hennes namn: "Du menar ********?" varpå jag fick en chock och förra veckans frukost kom och hälsa på i halsgropen. Men det kvittar nog när man är en narcissist som hon, utan hänsyn till någon annans känslor. På sätt och vis beundrar jag nästan hennes ondska... Den är så ren, så koncentrerad och så obeveklig. Den för henne genom livet och forcerar alla hinder med full kraft utan en tanke på vem, vad och vilka den skadar. Jag önskar så innerligt att jag var likadan. I'm such an IDIOT som inte lyssnade på mig själv och behöll mina dörrar stängda. Släpper man en gång vampyren över sin tröskel så är det ju kört liksom. Men, jag gluttade på mitt hjärtas dörr och in kommer 14 kg sprängdeg och mitt hjärta hänger nu likt spaghetti carbonara från väggar och tak.
Jaja, jag får väl köpa mina spel någon annan stans i fortsättningen än i butiken som ligger 5 min från min dörr... inte mer med det. Jag tänker i alla fall inte stå och deala med en potentiell buksvåger liksom, även om de nu "bara är vänner" som det brukar heta. Jag vet vilken makt hon har över alla killar och män. Iofs kvittar det, för det är inte det som är grejen. Det är hennes utlovade men bortblåsta VÄNSKAP och saknaden efter glädjen hon och hennes son gav både mig och min familj som smärtar mest, inte hennes uttorkade kärlek. Men allt är ju ändå åt helvete så vad gör ett problem extra... I guess.
I morrn är första dagen av en vecka med 72 timmar arbete - ensam. Stimulerande tanke! Jag älskar mitt liv, som en eremit i min grotta i skogen. Jag kanske borde söka jobb på ett tivoli så man får träffa folk? Gröna Lund kanske? Hm nej det går ju inte, hon jobbar ju tvärs över gatan, hah...
Kommentarer
Trackback
