Chris-hantering

Minnen av hennes vackra ord ekar i mitt huvud och blandas med mardrömmar, tankar och syner av de två tillsammans medan jag proppar i mig "lyckopiller" av olika sort som ska motverka allt och göra mig till en emotionellt amputerad zombie. Det är daglig en kamp, en strid om mitt eget psyke och vinsten är i bästa fall ett drägligt liv, knappast mer än så. Jag är så trött, så förbannat trött, av det nya jobbet, alla nya uppgifter, allt nytt att lära sig, alla långa dagar med 10-12 timmars arbete... och mitt i allt mister jag min kärlek, min bästa vän OCH min hunds matte i en o samma person. Att komma hem till en tom lght nu, full med alla glada minnen, är 10 ggr värre än innan. Jag letar nu också ett nytt hem för min älskade hund, eftersom situationen utan en permanent hundvakt hemma är ohållbar. Just nu slussas han runt bland olika temporära lösningar och han mår lika dåligt som jag med tydliga stresssymptom. Allt detta är lite för mycket att hantera och kollapsen var ett faktum. Men ingen psykos som inte lite piller kan "fixa"... eh, nä så enkelt är det inte tyvärr, även om jag måste erkänna att man blir lite känslomässigt zombiefierad inuti ändå. Kanske är det därför jag hittills lyckats tacka nej till det som brukade trösta mig i alla sådana här lägen förr? Mitt i allt så får jag också veta att hon hamnade på sjukhus igår natt, efter en allvarlig händelse... Så vad gör man nu? Hur hatar man någon man nyss älskat och hur bryr man sig inte om någon som nyss var allt som betydde något? Jag är besviken och förbannad på alla hennes ändlösa lögner och svek och att hon kunde grundlura mig så sjukt, så jag bad att karma skulle hämnas mig, men detta var inte vad jag ville heller... Varför måste livet vara så här. Varför kommer ALLTID all lycka med ett bäst-före-datum? Varför kan man aldrig få må bra? Suck...


There is no life in the void, only death!