När man bloggar om trollen...
...så ringer Djävulen på dörren!
Det är ta mig fn helt jvla otroligt!!! Det har gått över 7 månader, och jag har just tömt ut hela min blödande fugging själ rakt ut igenom tangentbordet här i Sveriges garanterat längsta blogginlägg om förlorad kärlek och svek, när demondrottningen plötsligt söker sig tillbaka hit från vilken dimension hon nu härskar i, för att helt sonika utan förvarning kräva att få stövla in här och plocka gamla prylar?
Jag låg och vilade i eftermiddags, efter alldeles för mycket tråkiga saker att göra och tänka på, när det ringer på dörren. I mitt halvsovande tillstånd så tar jag det för en dörrförsäljare eller granne och vägrar öppna. Strax därefter ringer telefonen och jag vaknar igen av att Hon den Onde klämmer ur sig sitt ärende, och då förstår jag naturligtvis också vem som just innan ringt på dörren. Är det inte helt fantastiskt? Med sig har hon mina fd "svärföräldrar" också, som nu står i trycker i hallen som en slags livförsäkring. Din fega stackare... Som om jag vore farlig på något sätt? Hon är bara sååå rädd för att diskutera eller prata om något som har med allt att göra. För en egoist så är det enklast att bara stoppa huvudet i sanden och tänka på sig själv...
Så det var bara att rusa upp, klä om och öppna, helt enkelt. Detta trots att jag UTTRYCKLIGEN klart och tydligt sagt till henne att hon inte är välkommen här. JAG lämnar hennes saker till HENNE... punkt slut. Det enda jag bad att få veta var när hon fanns på sitt jobb, så jag kunde dumpa prylarna där. Men inte ska någon tro att hon svarade på det mailet... Veckorna gick och istället stod hon nu plötsligt här igen, i min dörr, som om det vore världens mest självklara sak att jag ska öppna för henne.
Har man dumpat någon på det fullständigt omänskligt sjuka förvridna perversa onda eleka och äckliga sätt som hon gjort, så är man inte heller välkommen när det behagar att hämta saker. Hon hade så förbannat brått att lämna mig utan ett enda jvla ord, så varför skulle jag ställa upp för henne, bara för hon plötsligt får ett trängande materiellt behov av sådant hon lämnat efter sig. Det var ju en förbannad tur att jag var hemma i alla fall, så hon inte hade använt sig av sitt par nycklar hit, och gjort sig skyldig till hemfridsbrott. Allt hon hade behövt göra var att meddela när hon kunde ta emot saker på jobbet (som är 10 min ifrån mig), så hade jag skickat en vän att lämna dem. Eller är jag fullständigt sjuk i huvudet som tycker att en sådan här sak borde ske på MINA villkor och inte hennes? Hon må vara den jag älskat mest av alla på jorden, men idag är hon inget annat än en vidrig svikare - en förrädare och egoismens okrönte drottning.
Tänk att man kan känna så starkt hat... Men kanske är det så enkelt att kärlek och hat egentligen är precis samma sak - bara tvärtom?
