Samhällsklass 3...
Det är alla människor som inte kan uppföra sig eller bete sig "som folk". Ofta... inte alltid, men ofta ser man dessutom direkt på deras stil, eller deras sätt att tala, att de tillhör denna samhällsgruppering - även om den är högst personligt "fastställd" av mig själv...
Det är lördag idag, och en par dagar har gått sedan jag "firade" 7-månaders-dagen av mitt livs största förändring och dagen då min resa in i depressionens värld började. Som vanligt har jag inget stimulerande för mig annat än måsten som jobba, plugga eller försöka att på något sätt få tiden att gå. Så jag tänkte ge mig själv en "lyxig" lördag genom att sola en stund i parken i sällskap av två små cheeseburgare och en Cola. Tänkte jag kunde kosta på mig den utsvävningen efter all träning och deffning med fisk och grönsaker sista tiden.
Väl där så konstaterar jag snart att parken är lika lugn som den brukar och ska vara, sedan de 13 år jag bott i området. Jag plockar fram min tidning, det senaste numret av Illustrerad Vetenskap, stoppar sugröret i Colan och tar min första tugga på den ena hamburgaren när jag får höra det första distorsionsliknande ljudet från en full, ful, söndertatuerad finne i 20-års åldern i antågande som högjutt med sin kompis babblar på "nysvenska", det vill säga, Botkyrka-dialekt, blandat med några ord här och där på finlandssvenska. Inget ont alls om finland eller finländare, eller andra länder med för den delen, men varken finlandssvenska eller ännu mindre nysvenska är något som låter särskligt trevligt. I blandning är det ännu värre. Men det är inte det som var problemet, utan hans förbannade jvla low class m.f-ing STIL. Högt och burdust så stövla han förbi mig med starköl i handen till en bänk 10 meter bredvid två tjejer som satt och solade på en filt, och som om ordet respekt inte existerar så ÖSER han raggrepliker över dem. Med allt ifrån den ena klyschan till den andra så gör han allt i försök att få tillstånd att tränga ned sig bredvid dem på deras filt. De ser inte ens åt hans håll medan han och hans kompis sitter som två brunstiga hanhundar och flåsar "mey va fannn, komm ijenn dåu... va´litte schjyssst fan... fårr lånna fillttenn fan, då fan? Ey kompichs Ni ärr så sötta fan, va litte scnälla då fann?".
Är det så här världen ska fortsätta att utvecklas? Finns det ingen öde ö ute i Stilla havet dit man kan skeppa alla dessa drägg så de kan försöka sig där och leva som bakterier i en egen koloni långt ifrån oss vanliga människor? Jag vill bara var ifred från ohyra i mitt eget hem, och utanför. Det tycker jag är en mänsklig jvla rättighet?
En stark och naken berättelse. Du har ett otroligt vackert språk som jag kan relatera till och leva mig in i. Du får mig att se allting i bilder klara som om jag varit med om det själv. Du berör. Sen har du hittat klockrena bilder som passar in fint.
Önskar jag kunde göra något för att du ska orka och må bättre snart...
BTW, var glad över att du inte bor i Södertälje s Det är mycket mycket värre, trust me.
Jag antar att din första kommentar var för "Vykort..."? :'/ Hade kommentarerna avstängda där först då jag som sagt eg bara skriver för att få ur mig allt. Men aktiverade det igen nyligen så nu går det att kommentera där med. Jag måste ju ändå godkänna alla iaf så, ehe :'p
Hur som helst, så är jag tacksam för de få vänner jag har kvar, som er två givetvis :') Ni är ett stort stöd hugs
