Chris-hantering

Historien om The AntiChris

Klockan hade nyligen passerat midnatt, så tekniskt sett var det inte längre julafton. Men så detaljerat tänkte man inte just då. Egentligen kunde jag inte tänka alls, bara känna och det var och ännu är en känsla som jag för alltid från och med nu skall förknippa med julafton. Det var en isande, attackerande, förlamande, panikframkallande skräck som snabbt sköt igenom min ryggrad när hon yttrade de känslolösa orden; "Jag ska flytta hem". Det var just i denna sekund, framför datorn, på MSN Messenger, runt klockan 01 natten till juldagen 2007 som mitt liv som jag hade känt det hittills tog slut, och en ny verklighet började. Det var en verklighet som skulle ta mig månader att ens acceptera som allt annat än en surrealistisk mardröm. En verklighet som innebar att allt jag trott på, allt jag litat på och allt jag någonsin älskat till denna gränslösa villkorslösa grad, var plötsligt borta. Min största skräck hade realiserat sig och det jag aldrig trodde skulle kunna hända var ett ofattbart faktum. Som att bokstavligen trycka på en knapp så togs allt ifrån mig inom loppet av en sekund. Min värld föll samman, och portarna till mitt personliga helvete öppnade sig.

Många tycker förmodligen att reagera så här är att överdriva och överdramatisera enormt mycket över något normalt och nästan trivialt som de flesta ändå går igenom förr eller senare i livet - en separation. En del tycker säkert till och med att det är fullkomligt patetiskt. Guess what - I don't care! Jag har inget som helst behov av att försöka uppfylla något slags machoideal och låtsas som det inte gör ont. Det gör fördjävligt ont! För en utomstående som inte är insatt i en situation som denna, eller som själv inte gått igenom liknande saker kan allt detta te sig fullständigt främmande. Det inser jag verkligen. Men den som inte heller förstår denna känsla, har heller aldrig älskat på allvar! Så enkelt är det faktiskt. Det finns grader i helvetet också, precis som det finns olika grader av kärlek, och jag skäms inte för att jag älskat på allvar - inte det minsta. Och inte heller skäms jag för att det gör så obeskrivligt fruktansvärt ont att förlora allt. Det är bara ett ärligt faktum, och även om folk ser mig som glad, stabil, stark, framåt, social och utåtriktad i de flesta situationer, så bär även jag på mina hjärnspöken. Denna högst personliga redogörelse av omtumlande minnen och tankar tjänar dock bara ett primärt syfte - att hjälpa mig att lägga detta bakom mig, genom att "tömma" ut allt som finns där inne, alla tankar och all ångest, i skriven form. Jag skriver inte detta för någon annan än mig själv, men jag står också för allt jag känner. Kanske är det just därför allt hamnar här, öppet för vem som helst att läsa... Men om inte annat så är jag numera också ganska uppgiven över och trött på frågor om vad som hände med oss två, vart hon tog vägen och varför. JAG VET INTE! Och jag kommer aldrig få veta. Men är du så pass engagerad och intresserad att du tar dig igenom denna långa historia, så vet du lika mycket som jag... nästan. Och med det så kan "vi" lägga undan boken om mina år och mitt liv med henne, även om de sista sidorna saknas... och aldrig skrevs.

Det var våren 2005 som hon kom in i mitt liv som en varm vind av förhoppning och ny tro på framtiden. Ett och ett halvt år hade passerat sedan jag lämnat ett ganska destruktivt förhållande bakom mig med en kvinna som var en lika god match med mig som en tändsticka i ett glas vatten. Ändå hade jag kämpat så för att det skulle fungera, men i slutändan drev våra olikheter oss isär, vilket i långa loppet egentligen var bra för oss båda. Men vid dryga 30 års ålder börjar man också bli en aning bitter, speciellt när man blir dumpad på det sättet - för en annan, på hennes jobb, efter en firmafest. Det var därför det var så underbart att äntligen få veta att det faktiskt fanns någon där ute som var precis så där magisk som klyschan; "Allt jag någonsin drömt om". Vad som förra gången började med ren attraktion, började denna gång som en liten oskyldig chatt på en ytlig community på nätet, men blev också snart föremål för mina konstanta tankar. Vem var denna amazon till språklig virtuos? Kunde hon verkligen vara densamma som det lilla söta blonda yrvädret på bilderna? Min erfarenhet sade mig att ingen som är så pass ung kan skriva så innehållsrikt, så välformulerat och så väldigt intressant som hon gjorde! Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men framför allt om människor, deras likheter, och olikheter, deras styrkor, svagheter, förmågor och egenskaper. Men framför allt om deras beteenden i olika miljöer och vad som i våra ögon utmärker en "normal" person kontra en "onormal" och vad vår respektive definition av dessa personligheter var. Det var så vansinnigt intressant och givande att möta sin soulmate så oerhört oväntat. Hur kunde hon veta så mycket och hur kunde hon ha så rätt om allt? Hur kunde hon tänka så som jag när hon inte är jag?

Jag räknade dagarna, till och med timmarna, tills jag skulle få chatta med henne igen. Jag tänkte konstant på vad hon hade skrivit och jag längtade ständigt efter att läsa vad hon skulle skriva nästa gång. Aldrig förr hade jag funnit en sådan verbal själsfrände över Internet, och jag misstänkte till och med att hon skulle, när allt kom kring, visa sig vara en högutbildad äldre dam, och inte den docksöta blonda unga skönheten som förtrollade mina sinnen till samma grad som hennes skrivna ord trollband mina tankar. Kunde hon verkligen vara verklig? Finns det sådan kombination av skönhet och intelligens? Jag som gått igenom livet med ett så stort antal misslyckade möten med det motsatta könet. Yttre skönhet finns ju överallt, i överflöd... men i kombination med en så intressant och givande personlighet? Är det verkligen möjligt? Jag kände mig nästan löjlig över hur glad hon gjorde mig.

En kort tid därefter slapp jag fundera mer, hon var, hur osannolikt det än kändes, fullkomligt verklig. Men som det där ofrånkomliga "MEN", som alltid finns där allt positivt finns, så fanns det dock ett stort problem. Dels hennes ålder, men också andra män, och killar. Jag var självklart inte den ende som hade fallit för hennes utstrålning, men förmodligen var jag den enda som uppskattade henne för den hon var, och inte enbart för hennes yttre attribut. Jag försökte acceptera det faktum att hon ändå var för ung för mig och framför allt för ung för att binda sig, och att man i hennes ålder, och speciellt med hennes utseende måste "leka av sig". Så, så fick det bli. Jag sköt min beundran åt sidan och gav spelrum för alla andra att slåss om hennes gunst. Jag svalde min inneboende förälskelse till detta underverk till kvinnlig fägring och valde istället att få vara hennes vän. Det gjorde ont att inte få vara den som fick vara henne nära, men det fanns inga alternativ. Jag var villig att offra vad som offras kunde för att få finnas där de stunder hon ville ha samma utbyte av mig, som jag av henne. Jag hade ju gått så långt och fått så många referenspunkter att det inte fanns några tvivel om hennes värde som människa i mitt liv. Och varje stund i hennes närhet var fullkomligt fantastisk. Tänk att man skulle behöva leva så pass länge och gå igenom så många relationer innan man fick privilegiet att uppskatta en annan människa så högt, att bara det faktum att sitta bredvid henne och samtala, kunde kännas mer än den vildaste natt av passion man hittills upplevt. Det var magiskt, och jag njöt som en spinnande kattunge av alla de stunder jag bara umgicks med henne. Hon var hur fånigt det än låter, helt enkelt... fantastisk.

Efter ett decennium av korta och långa relationer, och åratal av mer eller mindre meningslöst dejting-missbruk, så hade jag äntligen funnit höjden av lycka - att få dela sin tid med en själsfrände. Jag förmodar att hon till slut kände samma sak, för efter en tid av frihet att träffa vem hon ville och mig när det passade henne, så bodde hon plötsligt här hos mig. Det var som om det var oundvikligt. Det bara blev så, och vi var ju ändå med varandra hela tiden. Men det fanns ingen stress och ingen press. Lyckan kom i sin egen takt, och Yin fann sin Yang. Alla tidigare relationer, bra som dåliga, kändes oerhört avlägsna i jämförelse med detta. Jag var så glad, stolt och lycklig och allting tydde på att hon kände precis likadant. Känslan av samhörighet var enorm.

Nästan 2 år av kraftigt rotad vänskap, trygghet, tillhörighet och djup kärlek flöt förbi i ett skönt, avslappnat och lugnt tempo. En tillvaro som helt enkelt kändes som "ett liv" på riktigt, något som jag aldrig känt innan, byggdes upp och vi gjorde onekligen allt tillsammans. Jag tröttnade aldrig på hennes sällskap, vilket var en ny känsla för en ensamvarg som mig. Vi handlade, reste, gjorde utflykter, träffade vänner och familjer, badade, solade, cyklade, paddlade kanot, byggde snögubbar, spelade, kittlades, masserade, promenerade, lagade mat, grillade, bakade, såg film, pluggade, köpte möbler, inredde, planerade och kramades dagarna i ända, för att bara minnesflanera bland en bråkdel av vårt liv tillsammans. Jag hjälpte henne med studier och hon hjälpte mig med motivation till min firmas verksamhet. Hon hjälpte mig med sällskapet hon gav mig medan jag hjälpte henne med tryggheten ingen tidigare hade gett henne. Vi fanns där för varandra, precis så där som det ska vara och hon var min tveklöst bästa och närmaste definition på äkta kärlek som jag någonsin upplevt. Vi lovade till och med varandra dyrt och heligt, även om det kändes fullständigt ovidkommande och avlägset, att om vi någonsin mot förmodan trots allt skulle gå skilda vägar - så skulle vi ALLTID vara och förbli vänner. Det var det viktigaste av allt att aldrig glömma, men samtidigt skrattade och flamsade vi mest bort de få tillfällen detta talades om och konstaterade att vi skulle ju aldrig gå skilda vägar ändå. Livet var verkligen underbart...

Men sedan hände det till slut. Det var hösten 2006, under en kort resa, som ondskan fann oss för första gången. Någon som jag lyckligtvis inte vet vem det var, lurade i henne ett främmande preparat. Hon drack inte ens alkohol och hade än mindre ens provat en cigarett. Risken att hon frivilligt skulle ha petat i sig något så destruktivt som Amfetamin är helt otänkbart och inte ens en ekvation i detta sammanhang. Vem personen var som bär ansvaret för detta lär ingen någonsin att få veta, men effekterna av det inträffade kommer för alltid att finnas kvar i mina mörkaste minnen som roten till det som förstörde vårt liv tillsammans. Över en natt förändrades hennes personlighet från en intelligent, lugn, samlad, mjuk och behaglig människa till raka motsatsen. Det talas om människor som "går in i väggen" - hon rasade snarare genom golvet. Alla spår av hennes personlighet suddades omedelbart ut och hon föll i en djup psykos med bortblåst verklighetsuppfattning, som slutade bakom lås och bom på en institution. Jag hann knappt reagera vad som hände under detta dygn innan jag fann mig sittandes i samtal med läkare och psykologer för att försöka hitta en tråd till vad som hände utöver det främmande ämnet som någon bevisligen hade lurat i henne. Slutsatser om utbrändhet lades fram i blandning med en till och från annorlunda uppväxt. Det etablerades också ganska snabbt en annan slutsats som pekade på att jag var hennes primära och enda riktiga fasta punkt i livet. Att för första gången få höra detta från någon annan än henne fyllde mitt hjärta med en oerhört stark känsla av odödlig samhörighet. Jag var nu säker på att det var min främsta uppgift att finnas vid hennes sida genom detta - hur lång tid det än skulle ta.

Dagar, blev till veckor och veckor blev till en månad, som sedan blev ännu fler veckor. Att se någon man älskar vara inlåst mot sin vilja, och samtidigt inte ens vara medveten om särskilt mycket av verkligheten runt omkring sig, är för mig en känsla av total maktlöshet som inte kan liknas vid något annat. Hon satt ibland på sängkanten och bara gapade och stirrade i väggen i timmar, medan jag eller någon annan försökte få henne att äta, dricka, vila, eller sova, eller vad som nu var lämpligast vid tillfället. De få stunder hon försökte kommunicera med personalen så var det sällan som någon kunde förstå vad hon sade eller menade, och ibland bestod hennes kontakt med omvärlden endast av fysiska raseriutbrott. Ibland så pass illa att hon fick lugnas med fastlåsning och tunga preparat. För min del fann jag henne dock oftast komma rusandes emot mig i korridoren, med öppna armar och slängde sig i min famn med ett stort leende medan hon sade mitt namn, ibland tydligt och ibland knappt hörbart. Men, det var mitt namn... och värmen i hennes kramar och hennes andedräkt mot min hals gick inte att ta miste på. I dessa ögonblick stod tiden verkligen stilla och jag fick alltid kämpa emot tårarna för att ha den styrka hon för tillfället saknade. Men i mitt hjärta brann bara en stormande eld av kärlek till denna människa som gett mig så mycket genom att bara vara den hon är - min lilla ängel, min prinsessa, min bättre hälft, och jag skulle aldrig lämna henne där!

Vid tiden låg också min 70-åriga far på sjukhus för en stor operation, så min tid, min kärlek och min oro fick konstant fördelas på två ställen. Jag åkte till henne så ofta jag kunde, hann och orkade, vilket blev nästan varje dag, och när jag inte var där så ringde hon till mig så ofta hon fick. Jag satt hos henne när hon var bättre och jag fanns där när hon var sämre. Jag hörde henne säga och jag såg henne göra saker som inte ens går att beskriva i ord. Bäst var de stunder som hon var trött och lugn och bara vilade på sin säng i sitt rum, så jag kunde sitta bredvid henne och stryka henne försiktigt över håret med ena handen och hålla hennes hand med den andra. Allt medan jag viskade till henne att jag aldrig skulle lämna hennes sida, och att jag skulle vänta på henne hur lång tid det än tog. När hon kramade min hand hårt, vände sitt huvud sakta emot mig och såg in i mina ögon med tårad ömsint längtande blick, så kände jag återigen så starkt att jag skulle kunna gå till världens ände för hennes skull, precis så där som i alla romantiska klyschor. Jag var allt hon hade, hennes ljus i mörkret och jag ville verkligen inte heller vara någon annan stans än just där - vid hennes sida. Personalen berömde mig ofta för min styrka och uthållighet. De kommenterade vid flertalet tillfällen hur väl det syntes att vi älskade varandra och hur ofta hon alltid talade om mig och frågade efter mig när jag inte var där. Jag var så stolt över henne, trots allt som hände. Det var ju verkligen inte hennes fel, och om jag var stark så var hon övermänskligt stark som ändå var den som fick sitta där, dag efter dag, inlåst som en fånge, på grund av en annan persons idioti.

Det går inte ens att räkna alla de kvällar jag motvilligt lämnade henne där, bakom lås och bom, efter besökstiden gått ut, för att sätta mig i bilen ensam och känna de varma tårarna rinna nedför mina kalla kinder medan jag bad till en gud som jag inte ens tror på. Jag såg ofta ut genom det regniga höstfönstret i vår bil och upp emot hennes avdelning innan jag körde hemåt. Ibland såg jag personalen leda henne sakta tillbaka in på hennes rum efter att hon vinkat av mig med sorgsna ögon i samma korridor som hon med sån glädje mött mig en par timmar tidigare. Jag kände mig alltid som en fruktansvärd svikare som lämnade henne där. Ibland ville jag bara rusa tillbaka, slå in dörren och ta med mig henne därifrån. Allt jag ville var att hon skulle bli frisk igen så jag fick hämta hem henne och hålla henne i mina armar här hemma i det trygga hem vi byggt tillsammans under 2 år. Varje gång jag lämnade henne där, så lämnade jag en del av mig själv och jag längtade så fruktansvärt mycket efter henne, dag som natt. Skulle jag någonsin få se henne igen, eller var hon för alltid förlorad? Tiden gick så hemskt långsamt och allt kändes som en evighet utan henne vid min sida. Jag har aldrig känt sådan samhörighet innan, sådan saknad och sådan villkorslös kärlek. Utan henne stod mitt liv på paus...

Ganska precis 2 månader efter inskrivningen så kom till slut beskedet både jag, min familj och hennes familj väntat på - utskrivning. Det var julen 2006 och vi hade fått vårt liv tillbaka!... Eller hade vi det? Vad som började som en underbar återförening blev snart, vad jag kan förstå i efterhand, till stor tristess för henne. Hon hade redan på grund av sin sjukdom blivit tvungen att skjuta upp sina dagliga studier till nästa termin, så varje dag var nu en ny dag av "ledighet" - något som hon inte alls var van med efter att ha varit "klassetta" i flera år. Det liv vi hade tillsammans började för första gången visa prov på att hon trots allt saknade vänner utöver vår relation. Försiktigt bad hon mig om "tillstånd" att söka vänskap på både det ena och det andra hållet. Känsligheten låg i att de alla var manliga vänner, men då hon så länge intygat att hon inte kunde umgås med tjejer på grund av deras alltför vanliga personlighet, så var jag tvungen att välja. Antingen skulle jag agera svartsjuk och "förbjuda" henne, eller så var jag tvungen att lita på henne. Jag valde det senare och träffarna med hennes manliga bekanta blev alltmer vanligt förekommande, medan jag stannade hemma och jobbade med min firma. Oron fanns i mig hela tiden och all logik i mitt huvud sade till mig att jag var en förblindad jubelidiot som gav henne så fria vingar. Men jag valde trots allt att lita på henne. Hennes blick intygade mig också att jag faktiskt kunde fortsätta att vara trygg i hennes kärlek till mig, så livet gick vidare med dessa nya spelregler, hur osannolika de än må förefalla för andra.

Själv hade jag inte längre något större antal vänner kvar. Det var och är delvis mitt eget fel, men yttre omständigheter har också en förvånansvärt stark påverkan på människors relationer. Ett fåtal vänner fanns kvar, människor som man träffar någon gång ibland. Men mina forna dagars telefonböcker med 60-70 namn var sedan länge bortfestade, ifrånväxta och glömda. Kvar fanns en liten men nära krets som upplöstes steg för steg, året innan allt dog. Så hur idiotiskt det än låter så var det tyvärr ett faktum - hon var allt jag hade. Men till skillnad från mig så byggde hon själv långsamt men säkert upp ett register med nya bekanta och vänner, även om jag är ganska övertygad om att de samtliga hade annat än bara vänskap i tankarna.

Det blev sommar på nytt, vår tredje sommar ihop, och jag försökte hålla min oro under kontroll medan hon försäkrade mig att jag inte hade något att oroa mig över medan hon for på den ena utflykten efter den andra med sina vänner, speciellt en av dem. Det var en man med synnerligen tveksam bekantskapsbakgrund i relation till henne, men vi lämnar honom därhän för att inte göra denna historia alltför partisk. Ibland var jag i alla fall tvungen att ifrågasätta allt, men jag vill minnas att vid dessa enstaka tillfällen svarade hon bara irriterat med att: "om jag inte skulle vilja vara med dig så finns det andra jag kan flytta till", så jag antar att jag fick ta det som en bekräftelse på att inte tjata eller oroa mig. Inte för det hjälpte nämnvärt, men ändå. Livet var verkligen inte längre vad det var innan hon blev sjuk.

Hösten kom och med den fick min firma sitt första stora lyft - Sveriges största mediajätte erbjöd sig köpa hela verksamheten och det talades snart om miljonbelopp varvid jag ilade hem med min nyfunna lycka och meddelande min älskade livskamrat om att nya tider snart kommer. Tider med hus och en helt ny stor händelserik framtid låg framför oss. Skeptisk som hon alltid varit så tog hon nyheten med ett lugn som kändes som "ok, ja vi får väl se", varvid luften gick ur mig en smula. Men jag höll ångan uppe och kämpade på. Två månader senare fick hon tyvärr "rätt". Samme intressent drog sig försiktigt ur och sköt upp ärendet "tills vi hade vuxit oss större", som det i princip hette. Jag vågade inte erkänna detta för henne på en gång, men på senhösten kom det till slut fram. Vårt liv fortsatte nu som innan, med skillnaden att hennes umgänge med sina nya vänner hade minskat och med den minskade också min oro. Istället oroade jag mig mer och mer över hur mycket jag hade satsat på, och hur hårt jag hade arbetat med ett projekt som kanske inte skulle löna sig trots allt. Allt medan jag offrat tid och kraft som jag borde ha lagt på min älskade partner istället och vårt liv tillsammans som redan stod i gungning.

Det drog ihop sig mot jul, och dagarna innan så skulle hon gå ut med sin bästa och enda tjejkompis - samme "väninna" som jag själv förlorat vänskapen med några månader innan på grund av ett löjligt missförstånd där en fjäder blev en hel hönsfarm. Vi skildes i hallen som alltid med en kram och en kyss. Vi sade att vi älskade varandra och att vi snart skulle ses igen. Planen var att jag skulle hämta henne i stan under natten när hon var redo att åka hem. Så jag stannade uppe och väntade på hennes samtal... som aldrig kom. Så här i efterhand inser jag att hon egentligen aldrig kom hem. Den kvällen i hallen var sista gången jag såg henne så som hon alltid varit, mer eller mindre. Klockan halv fem på morgonen ringer jag för att söka henne och hon svarar inte. Jag skickar ett SMS och frågar oroligt men också irriterat vart hon är. En stund senare ringer hon upp och berättar att hon sedan flera timmar åkt till en kompis, en manlig sådan naturligtvis, för att sova där istället. Orsaken förstod jag aldrig, men hon lät orolig över huruvida jag var arg eller inte. "Är du arg?", frågar hon. Jag förklarar att självklart är jag det, då jag suttit uppe och väntat hela natten på att åka och hämta henne och naturligtvis är jag också upprörd över att hon valt att sova hos någon annan istället för hemma. Hon förstod, men menade fortfarande att jag inte hade något att oroa mig över då detta "bara" var en gammal vän som hon känt i flera år. Principen var ändå fel i min bok, då hon åtminstone hade kunnat säga till innan. Men jag sade att vi fick tala om det dagen efter när hon kommit hem efter julhandlingen hon skulle göra med sin mor i stan. Samtalet avslutades ifrån henne med ett försiktigt "Jag älskar dig" och ett "God natt, vi ses i morgon". Det tog ett bra tag innan jag kunde somna den morgonen...

Efter vad som måste ha varit minst 6-7 timmar i stan dagen efter så kom hon till slut hem igen senare mot kvällen. Jag satt i ett telefonsamtal just då och när jag lagt på så fann jag henne i sängs, med tårar i ögonen. Jag förstod ingenting, men tänkte att hon kanske var orolig över kvällen innan och vad jag skulle säga. Jag försökte lugna henne och få kontakt, men det var omöjligt. Hon bara låg där o grät stillsamt i tysthet och hon vägrade prata med mig. Mitt huvud snurrade och tankarna skrämde mig mer och mer. Skräcken började komma krypande inuti. Hade hon varit otrogen? Hade hennes mamma sagt något medan de var i stan? Hade hon gjort något annat dumt kvällen innan? Skämdes hon över något? Var hon rädd? Eller var hon arg på mig? Vad var hon ledsen över? Eller ännu värre - var hon på väg att bli sjuk igen? Jag visste inte vad jag skulle tro, och allt detta medan våra grannar väntade in oss på en fest samma kväll. Vi kom till slut iväg, dock utan några som helst svar, men för en stund så kändes allt som normalt igen. Hon log, satt bredvid mig, vilade huvudet på min axel och jag lugnade sakna ned mig igen, utan att förstå vad som just hade hänt och vilket beslut hon sannolikt redan hade fattat.

Julafton kom och som planerat så skulle vi vara hos mina föräldrar. Jag kände en molande värkande oro i magen för vad som försiggick inuti henne då jag såg på hennes blick och hennes distanserade kroppsspråk att något var fel, men jag ville inte fästa mig vid tanken, utan hoppades på det bästa. I min värld så var hon ändå skyldig mig så pass mycket att jag egentligen aldrig kunde föreställa mig något annat än att vi skulle ta itu med ett eventuellt växande problem, vad det än må vara. Vi älskade ju varandra! Så jag höll modet uppe medan julafton sakta flöt förbi, om än så stelt. Vi skildes mot kvällen med en något tillgjord kram och en flyktig puss vid stationen. Hon skulle fira resten av julafton med sin familj, men snart skulle vi vara tillsammans igen, som vanligt och fira nyår ihop. Vad som istället hände redan senare denna julaftonskväll blev det ofattbart abrupta och omänskligt kalla slutet på vår långa historia ihop.

Jag gick hem och valde att arbeta en stund innan sovdags. Så här i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag inte satt igång datorn denna kväll. Klockan var drygt 01 när hon dök upp på MSN Messenger. Men denna gång var det inte med alla de kärleksfulla ord som hon brukar skriva. Hon bad mig bara omedelbart att skicka bilderna jag tagit under kvällen med min mobilkamera. Jag ordnade det, medan jag kände oron växa i mig, så jag tänkte just säga god natt till henne och föreslå att vi kunde ses dagen efter igen. Men innan jag ens hann tänka mer än så, så hände det. Jag kommer aldrig någonsin glömma orden hon skrev eller känslan som spred sig i min kropp. Jag blev fullständigt paralyserad av isande panikångest och chockerande överväldigande ohanterbar skräck när jag plötsligt läste hennes: "Jag ska flytta hem". Med fyra korta enkla ord så tog hon fullkomligen mitt liv ifrån mig, och från den stunden var allt borta.

Än idag, över ett halvår senare så har jag fortfarande ingen som helst aning om varför hon lämnade mig, eller varför hon så hårt insisterade på att vägra prata om det. Jag bönade och bad att få tala med henne för att få en chans att åtminstone begripa varför hon gjorde så här, men att ringa var hopplöst. Både hon och hennes familj vände mig ryggen totalt, trots att våra familjer umgåtts så mycket ihop och som jag uppfattade det trivdes bra med varandra. Hennes familj må vara en smula annorlunda, men ack så charmiga och jag trivdes som fisken i vattnet när jag fick bli en del av dem, vid hennes sida. Mina föräldrar älskade henne också, som en egen dotter och det var bland deras absolut största skräck att vi skulle gå skilda vägar. Det gjorde så ont att se deras drömmar gå i kras ihop med mina och de förstod ännu mindre än jag varför det blev så här. Men all respekt för mig som person var som bortblåst, ifrån hela hennes familj. Det var som om jag hade gjort henne illa, istället för tvärtom. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, och kommer aldrig någonsin att kunna begripa vare sig hur hon själv, eller hennes familj, kunde svika mig så fundamentalt efter allt jag gjort för henne, och vi för varandra. Men framför allt efter hur jag ömsint tog hand om henne under den svåra tiden på hemmet och hur jag gjorde allt - precis allt - av gränslös kärlek. Känslan av svek och övergivenhet svepte in hela min existens i ett kolsvart mörker av djup depression, och allt kom som en snabb överraskande lavin från ingenstans. Visst hade jag min oro över hennes beteende de senaste dagarna, men att hon skulle kasta 3 år i havet, utan en endaste liten förklaring - det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag försökte på alla sätt att kommunicera med henne... jag skickade SMS, jag skrev mail och brev, men allt slogs bara tillbaka med ignorans och tystnad. "Noone needs the needy" som det heter. Men det var omöjligt att låta bli, jag var bara tvungen att försöka prata med henne, att försöka kommunicera på något sätt och få berätta hur jag känner och be om hennes barmhärtighet och medmänsklighet att åtminstone berätta för mig vad som egentligen hände. Men det var fullständigt lönlöst. Jag var som raderad ur hennes liv - bara så där, som om jag aldrig hade funnits.  Självklart ska man inte stanna i en relation om man inte ens anser det värt att jobba för det man haft, men man kan åtminstone ha barmhärtigheten att förklara för sin partner varför man gör som man gör, istället för att kallt räkna med att det bara skall accepteras. Jag vet att jag har gjort saker fel. Jag vet att jag har gjort misstag som alla andra, och jag vet att hon har ett abnormt stort bekräftelsebehov som jag kanske inte alltid lyckades leva upp till. Men jag förtjänade inte detta och jag hade kanske kunnat bära min smärta en aning mer kontrollerat om jag hade vetat exakt vad hon tycks mena att jag bör förstå.

Hon erbjöd sedemera istället sin totalt formaterade vänskap och svarade bara på ämnen som inte berörde "oss". Hon gav mig klara villkor att jag aldrig fick ta upp vår relation som samtalsämne. Och återigen accepterade jag situationen, eller i alla fall försökte, för att tanken på att leva helt utan henne var milt sagt otänkbar. Men denna gång var det hundra gånger svårare. Hur låtsas man som om man aldrig haft någon historia ihop? Hur raderar man allt och börjar om på ruta noll? Hur ska man acceptera att förr eller senare se någon man älskat i någon annans armar, eller bara höra henne yttra de tre magiska orden till någon annan? Jag kämpade med min ångest men valde som om självrespekt aldrig existerat för mig, att bara vara hennes vän - igen. Och jag gjorde det redan nu när allt var som färskast och jag var som svagast. Vi sågs några gånger och jag försökte agera gladlynt och acceptera läget trots att hela min värld rasat sönder i spillror på grund av henne. Jag ansträngde mig verkligen för att spela efter hennes regler, men hon var ändå som förbytt. Det var inte längre samma person, eller ens i närheten. Hon var kall, tystlåten, reserverad och mycket distanserad. Sista gången vi sågs här hemma så verkade hon även ta ett stillsamt farväl av våra katter. Hon kelade med dem en kort stund alla tre, i tur och ordning, och jag tror jag förstod redan då varför. Det var otäckt mekaniskt och metodiskt. När jag slutligen följde henne till tåget efter denna dag tillsammans, så frågade jag henne: "När ses vi igen då?". "Jag vet inte", blev hennes svar. "VILL du ses igen??", blev min andra fråga. "Jag vet inte", blev hennes andra svar. Därefter fanns det inget mer att hoppas på eller kämpa för. Jag fick en kram innan vi skildes åt vid pendeltåget denna relativt tidiga valborgsmässoaftonskväll - den dag på året som vi brukade räkna som vår årsdag. Hon vände sig om och gick genom spärren. Jag lämnade henne där och gick långsamt tillbaka nedför trappan med glansiga ögon och extremt tunga steg. Jag vände mig om en gång och såg henne försvinna in bland främmande människoryggar och jag återvände till mitt tomma hem där hon så kärleksfullt tidigare delat sitt liv med mig. Ensamhetskänslan var så ofantligt tung att bära medan jag motvilligt funderade på om hon verkligen skulle åka hem till sin familj nu, eller till min ersättare. Man känner sig aldrig så ful, äcklig och oattraktiv som när man blivit bortspolad som illaluktande gamla sopor, och svartsjukan malde inuti mig. Jag sov inte en blund den natten...

De väldigt få människor i min omgivning som fick veta detta redan när det hände stod lika frågande som jag själv. Alla trodde de att hon och jag skulle bilda en framtid ihop, även om åldersskillnaden var ganska påtaglig. Men för alla andra, inklusive mig själv, så föreföll vi oskiljaktiga. Jag fick ständigt höra hur söta vi var ihop och hur bra vi såg ut att passa tillsammans. Jag var så stolt över henne och över oss och hur bra vi hade det jämfört med så många andra. Jag var så säker på att min lycka också var hennes lycka, och med tanke på allt vi upplevt och gått igenom tillsammans, så trodde jag verkligen på allvar att vi var varandras stöttepelare i livet, nu och för all framtid. Så här i efterhand skäms jag nästan för min godtrogenhet och omåttliga naivism, men känslan när hon var hos mig gick inte heller att ta fel på. Hon var den rätta, och med alla mina otaliga referenspunkter behövde jag aldrig tvivla på mitt eget omdöme. Inte förrän nu. Kanske var jag en idiot som trodde att man kunde bilda sig en framtid med någon som är så pass mycket yngre? Kanske var det den misslyckade affären med mitt företag som fick henne att ändra sig? Kanske var det de andra killarna som lockade, eller rent av någon av dem som stal henne ifrån mig? Kanske hade hon inte lekt av sig? Eller kanske var det någon som sagt något till henne, om mig? Sant eller falskt. Kanske var det hennes mor som tyckte att 3 år med en så pass mycket äldre kille fick räcka, eller kanske var det hennes syster som inte tyckte jag dög? Eller kanske var det... kanske var det något av alla de andra "tusen" tankar som jag inbillat mig, föreställt mig, spekulerat i och funderat över sedan hon försvann ur mitt liv. Jag har mer eller mindre mist förståndet utav alla dessa ändlösa spekulationer över vad som egentligen hände, och varför. Men jag kommer aldrig få veta... Det enda jag vet med all säkerhet är att jag inte längre betyder något alls för henne. Det mesta tyder på att hennes nya liv mest består av en upptäcksfärd i promiskuösitet, långt bort ifrån alla tankar på vad hon lämnat bakom sig. Allt medan jag själv bara kämpar med min egen dagliga existens i en ensamhet som dels är en bekräftelse på min styrka, men också ett betungande bevis på den isolering hon satte mig fängslad i på obestämd framtid.

Vart jag än går, vart jag än är, och med vem jag än umgås så tänker jag alltid på den hon var och det vi hade, dag som natt. På bussen, i tunnelbanan, på pendeltåget, i biografen, på badstranden, på stan, i centrum, i affären, i parken.. överallt. Eller allra värst, hemma i mitt hem som brukade vara vårat hem, bland alla oräkneliga antal minnen. Eller bara liggandes ensam i sängen stirrandes på hennes tomma kudde. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam, men jag ser hennes ansikte när helst jag sluter ögonen. Minnena jagar mig konstant och när jag inte tänker på dem, så drömmer jag om dem. Mardrömmar varvas med ångestattacker lika ofta som lyckliga minnen ger leenden och tårar i tysthet. Jag försöker mitt bästa för att få dagarna att gå medan alla minnen och tankar finns hos mig konstant. Allt medan jag undrar över vart hon är, med vem hon är och hur hon mår. Tänker hon någonsin på mig, eller är jag bara förpassad till ett dammigt arkiv som inte längre öppnas. Var jag någonsin värd något alls för henne eller var jag bara en relationsskola och en träning inför framtiden? Eller ett tidsfördriv, en busshållplats på hennes resa genom livet? Inbillade jag mig att hon älskade mig eller utnyttjade hon mig i något långsiktigt syfte? Har hon verkligen funnits? Har vi funnits? Allt känns så overkligt och surrealistiskt. Jag saknar en person som jag aldrig vill se igen. Jag har älskat en människa som jag hatar. Ibland, under extra svaga stunder, så plågar jag mig själv med att läsa gamla kärleksfulla SMS, mail, brev och vykort från henne, bara för att påminna mig om att hon och vi inte var en dröm och intyga mig själv att jag faktiskt betytt något för henne, att vi existerat. Jag vet att det är fånigt, dumt och självdestruktivt, och på gränsen till "sjukt", men jag förnekar inte heller att jag är sjuk. Det kallas djup depression och det är en "ugly mother" att bära på, men jag står för att jag gör det. Allt annat vore att kalla förnekelse...

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag söker inte sympati, kramar eller klappar på ryggen. Jag vill inte höra hur "stark" jag är. Hur "fel" hon var, eller hur det är "lika bra att det blev så här". Det hjälper mig inte att skämta om min bitterhet eller kitchigt förklara att det snart kommer att bli bättre, att det finns andra och att jag är "värd något bättre", eller att världen är full av situationer som är så mycket allvarligare än en sprucken relation - det vet jag redan. Det finns ingen styrka att hämta i att fokusera på att detta var "hennes förlust" eller klyschor som "förlora en och det står dig 1000 åter". Jag vill inte ha 1000, jag har redan haft 1000. Inget av detta är något jag vill ha, något jag söker eller något jag vill höra. Det enda jag behöver är en enda sak: respekt! Inte sympati eller tröst. Jag begär inte ens förståelse, bara respekt, inget annat. Ingen kan hjälpa mig genom detta, mer än ha respekt för att jag själv måste kämpa mig genom mitt eget personliga helvete. Det enda sättet att genomlida svåra tider är att genomlida dem. Man kan inte fly, man kan inte gömma och man kan inte glömma. Tiden läker inga sår, men man lär sig leva med dem. Att skriva är för mig ett sätt att lära sig leva med livet och all smärta det kan föra med sig. Jag skriver inte för dig, eller någon annan. Jag skriver för mig själv, för det är allt jag har. Jag älskar mina föräldrar, och jag hoppas innerligt de skall finnas med mig mycket länge till. Utan dem vore jag helt förlorad och de är också de enda jag har kvar i min omedelbara närhet. Men förlusten av Henne - min älskade livskamrat och min allra bästa och närmaste vän i livet - är det absolut värsta jag tvingasts uppleva hittills. Hon var isolerad i sin psykos, men hon hade mig. Jag är isolerad i min depression, och jag har inte henne. Jag har inte ens en förklaring till någonting. Vart finns rättvisan i det? Kan man bli mer sviken och förådd än så? Kan man vara mer elak, egoistisk och feg än hon? Mitt enda sätt att hantera detta är att skriva, för att minnas, för att glömma, för att arkivera och bearbeta det största som hänt mig någonsin - mitt liv med och min förlust av, henne...

Livet är fullt av upplevelser med glädje och lycka, men också av sorg och smärta. En del människor har turen att bara uppleva det goda i livet, andra har oturen att bara genomlida det onda. Men det flesta upplever både och. Jag har själv haft tur med många saker, men också otur med väldigt mycket. Sorg kan komma i många former och att mista nära och kära är en sorts sorg som alla måste gå igenom förr eller senare. Men att mista sin livskamrat på ett sätt som man inte ens förstår, är en ny form av kronisk själslig smärta som jag aldrig upplevt innan. Det mesta som sker i livet har en orsak och verkan - men när all sådan logik saknas helt och fullt så multipliceras den naturliga smärtan mångfalt med den saknade logiken, och jag undrar fortfarande hur länge det ska göra så här oändligt ont? När minskar det? När går det över? Gör det någonsin det? När börjar jag leva igen, på riktigt?

Jag såg henne nyligen i stan. Vi passerade varandra på Stockholms Central en måndagsförmiddag, som två främlingar. Det var inte så svårt att räkna ut att hon förmodligen hade spenderat helgen med någon ny. En fast eller tillfällig, men någon. Det har ju aldrig rådit brist på sådana valmöjligheter för henne, så ensam behöver hon aldrig vara om hon inte vill. Hon passerade alldeles framför mig och vek av genom spärren utan att se mig, medan jag stannade upp och ansträngt fick ur mig hennes namn utan att ens tänka. Hon lät sina steg långsamt stanna upp medan hon vände sig om i vad som såg ut att ta en plågsam evighet. Hon såg vackrare ut än någonsin och jag undrade om det var ljuset eller bara mitt trasiga hjärta och min dödligt starka svartsjuka som påverkade mig. Jag visste inte alls vad jag skulle säga eller varför jag ens påkallade hennes uppmärksamhet, och det enda hon fick ur sig medan jag stod där som en hjälplös stum idiot var: "Jag måste gå till mitt tåg". "Ok... hej då...", var mitt svar, medan jag såg henne vända sig om igen och gå, ut ur mitt liv, för allra sista gången. Efter att ha levt 3 år tillsammans så möttes vi där, vid en stökig skitig pendeltågsspärr mitt i förmiddagsruset, som två främlingar, under några sekunder, en vanlig måndagsförmiddag... och verkligheten kändes nu mer påtaglig än någonsin tidigare. Hon var verkligen borta, och kommer aldrig åter. Det bara är så, och jag kommer aldrig få veta varför. Med sig tog hon mitt hjärta, min trygghet, min lycka, mina drömmar och mitt liv med henne som jag hade kommit att älska så djupt. Jag vandrade sakta vidare genom folkhavet som berusad av chocken över att så oplanerat stött på henne på detta sätt och jag undrade om det syntes på mig att mitt hjärta gjorde så fruktansvärt ont. Kunde andra se mina tårar bakom solglasögonen? Kunde de se mitt trasiga hjärta? Kunde de se hur patetisk jag egentligen är? Jag vet inte, men jag fortsatte att gå...

Vad hon var för mig, och vad jag alltid hade önskat mig var precis samma sak. Hon var höjdpunkten av varje dag och min prinsessa i vår egen lilla Disney-saga. Jag kommer alltid att älska den underbara ängel hon var. Men också hata den hänsynslösa djävul hon blev, och hur hon så brutalt raserade hela min värld utan en enda tillstymmelse till respekt, empati eller barmhärtighet, efter allt vi upplevt, byggt upp och gått igenom tillsammans. Hon har för alltid påverkat mitt liv och minnet av henne är brännmärkt i min själ för all framtid. Känslan av hopplöshet är ohanterligt stor när man konstant tänker på det faktum att hon fortfarande finns, men ändå inte. Hon finns, men inte för mig. Hon slutade bara att älska mig och hon kommer aldrig mer finns för mig, såsom jag fanns för henne och vi för varandra. Den som inte förstår eller respekterar mig, bekommer mig inte. Inte nu längre. Alla bär vi på våra egna demoner. Detta är mitt egna personliga lidande. Bara jag känner smärtan och bara jag kan ta mig igenom det, oavsett vem som förstår det eller inte. Och bara för hon leker vidare i livet som om ingenting hänt, så behöver inte jag göra detsamma. Antingen har man älskat, eller så har man det inte. Jag har dragits till skönhet, till passion och attraktion. Jag har fallit för skratt, charm, gemenskap och drömmar. Jag har påverkats, charmats och älskat för många olika saker vid flera olika tillfällen och med olika kvinnor. Jag har träffat ett oräkneligt antal, men jag har aldrig någonsin älskat en människa för precis allt hon är och allt hon gett mig genom en och samma person, bara genom att finnas till, ändra fram till det bittra slutet.

Efter 3 år tillsammans, efter delad glädje och sorg. Efter allt vi upplevt och gått igenom - så var detta allt jag fick. Inga samtal, inga förklaringar, inga ord, inga kramar, ingen tröst, inga tårar och framför allt ingen empati. Bara "Plong" - ett meddelande på MSN, och sedan var det över. Lika lätt som man slår ihjäl en mygga, så krossade hon allt.

Kärlek är lycka på lånad tid, och lika plötsligt som lyckan kan komma till dig, så kan allt oväntat, snabbt och hänsynslöst tas ifrån dig. Livet är trots allt ganska kort, till skillnad från vad man tror som yngre. Åren rusar förbi i skoninglös hastighet, och ens chanser till äkta livslång kärlek genom att få dela sina dagar med en livskamrat, är väldigt begränsade. Det tar också tar evigheter att plocka upp spillrorna av ett krossat hjärta, så ta aldrig någon eller något för givet och värdera all den tid du får spendera med någon du älskar. För att älska någon, och bli älskad tillbaka ÄR verkligen livets största och mest unika gåva. Vårda den ömt, innan det är för sent...